Mitt liv som råtta av Joyce Carol Oates

Titel: Mitt liv som råtta

Originalets titel: My Life as a Rat

Författare: Joyce Carol Oates

Förlag: HarperCollins (2019)

Antal sidor: 428

Violet Rue är yngst i familjen Kerrigan och hon ser upp till sina äldre bröder. I hennes familj håller man varandra om ryggen. Så när Violet råkar höra bröderna prata om hur de begått ett fruktansvärt brott, slits hon mellan att vara lojal med sin familj eller att berätta för en utomstående. Beslutet hon fattar kommer att tvinga henne att upptäcka sin egen identitet, bryta familjens förtrollning och efter en lång tid i exil, återvända till ett förändrat liv.

Mitt liv som råtta är den andra romanen av Joyce Carol Oates som jag läser. (Den tidigare var Svart flicka vit flicka.) Den handlar om Violet Rue, som gör det oförlåtliga när hon är bara tolv år. Hon berättar för utomstående att hennes bröder begått ett fruktansvärt brott. Inom familjen blir det hon och inte bröderna som ses som värd att fördömas. Hon tvingas lämna sin familj, för ingen vill ha med henne att göra. Hon är en råtta, en tjallare.

Violet är bokens huvudperson och även den som berättar historien. Vi följer hennes uppväxt och förstår hennes längtan efter att föräldrarna ska höra av sig och säga att de saknar henne. Men de vill inte veta av henne. Hennes tonårstid och tiden som ung kvinna är tragisk. Hon vågar inte börja leva eftersom rädslan att någon av bröderna ska leta rätt på henne hänger som ett damoklessvärd över henne. Det blir ett ryckigt liv där hon försöker skaffa sig en utbildning, men har svårt att fullfölja. Samtidigt utnyttjas hon sexuellt av äldre män.

Oates har valt ett annorlunda berättarperspektiv. I mer än halva boken talar berättaren (Violet) i jagform, men plötsligt ändras detta och hon skriver "du" när vi följer vad som händer henne. Det finns säkert en anledning till detta, men den är förborgad för mig. Intressant i författarens text är också att hon ofta använder parenteser och kursivstil. Det är orden som gömmer sig mellan parenteserna och i den kursiva stilen som ofta berättar mest.

Sammantaget är det en intressant men samtidigt sorglig berättelse om en flicka som av familjen döms att leva i exil, när hennes enda "brott" är att hon berättat sanningen för människor utanför sin familj.