En smakebit på søndag - Trettio dagars mörker

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Trettio dagars mörker och är skriven av Jenny Lund Madsen. 

Den snobbiga, ensamstående, alkoholiserade och dessutom skrivblockerade författaren Hannah får genom en ödets nyck utmaningen att skriva en kriminalroman på trettio dagar. Hon reser hals över huvud till Island för inspiration och tar logi hos den gästfria Ella i den fridfulla lilla orten Húsafjörður. Men under den lugna ytan är starka strömmar i rörelse. Några dagar efter Hannahs ankomst fiskas Ellas systerson Thor livlös upp ur havet. Thor var, som alla andra på orten, son till en fiskare, men han led av stark vattenskräck och alla visste att han alltid undvek havet. Så hur kunde han ha drunknat? Var det verkligen en olycka?

Smakbiten är hämtad från sidan 29:

Bagagebandet drar efter andan och sätter i gång med ett mekaniskt ljud som utlovar en snar återförening mellan väskor och väntande ägare. Folk trängs framför dess mun, som spottar ur sig väskor i en ojämn ström. Hannah väntar i ensamt majestät längre bort från epicentrum - varför har folk inte förstått att bandet för med sig väskan hela vägen runt, och att det därför kan vara en fördel att ställa sig längs hela bandet? Det är ju för helvete det som det är gjort för. Med armarna i kors ser hon på sina medpassagerare; vad ska de göra nu, vad är de rädda för? Att någon sticker i väg med just deras väska full av smutsiga kläder?

De har rest genom morgonen tillsammans - flugit med mörkret en timme tillbaka i tiden. På ett sätt en nästan poetisk upplevelse av gemenskap, ett av de sällsynta tillfällen när Hannah känner sig som en del av en grupp: Vi flyger långt ovanför jorden och om vi ramlar ner så dör vi tillsammans. Hannah tycker att tanken på en gemensam död är försonande. Men nu står de här, hennes medpassagerare, vid liv och i säkerhet, och slåss som hyenor om ett dött djur. Känslan av gemenskap förstörs av bagagestriden.