Tisdagstrion: En bok i varje färg

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat en bok i varje färg. Här är min färgtrio:   

I Lila hibiskus tecknar tonårsflickan Kambili ett fasansfullt porträtt av sin egen far, en man som driver sin familj till undergång genom sina förvridna uppfattningar om godhet och ondska, renhet och synd.
Men det är också en historia om hur kärlek och förhoppningar kan växa där man minst anar det, liksom en lila hibiskus med sin starka doft av frihet kan slå rot och växa bland den vanliga röda.

Genom den här boken får läsaren en bild av Nigeria, där korrupta militärer tar makten och fängslar eller mördar dem som vågar ifrågasätta deras styre. Men framför allt handlar det om förhållandena i en familj, där kärlek och ofattbar grymhet finns sida vid sida.

Kambilis far Eugene, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i hans familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.

Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han tvekar inte att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.

Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.

En halv gul sol är den andra boken av Chimamanda Ngozi Adichie som jag läser. Den första var Lila hibiskus. Den boken var mycket bra, och jag skulle vilja säga att denna är ännu bättre.

En stor del av boken handlar om Biafrakriget 1967-69. Jag minns TV-bilderna med de svältande barnen som hade uppsvällda magar och flugor kröp på dem, men barnen orkade inte vifta bort dem. För mig och många i min generation har nog de bilderna blivit hur vi tänker oss svält i Afrika och andra delar av världen. "Ät din mat! Tänk på barnen i Biafra!" är kända ord för oss alla.

Men jag måste erkänna att jag inte har haft riktig koll på vad som gjorde att Biafra försökte bryta sig loss från Nigeria och vad massvälten berodde på. Den här boken, som är skönlitterär, kan man lära sig mycket av. Nigerias östregion var relativt välmående. Majoriteten av befolkningen där är igbo, som huvudsakligen är kristna. Det var dock andra folkgrupper i norr, huvudsakligen muslimer, som dominerade. Officerare från igbo gjorde en militärkupp, men den följdes av en motkupp. Den nya regimen och dess militär utförde massakrer mot igbo som vedergällning. Detta fick igbo under officeren Ojukwo att proklamera östregionens självständighet under namnet Biafra.

Nigeria gick till anfall mot den nya staten. Det var svårt för Biafra att vinna internationellt stöd. Både Storbritannien och USA ställde sig på Nigerias sida. Inte heller i Afrika fick man stöd, med några få undantag. De flesta afrikanska länder har egna minoriteter, som skulle kunna försöka bryta sig loss. Men trots detta hade Biafra i en början stora framgångar. Det var svårt för Nigeria att besegra de välmotiverade biafranska soldaterna, trots att Biafra led svår brist på vapen. Till slut beslutade sig Nigeria för att blockera hjälpsändningar till Biafra, för att med svältens hjälp besegra utbrytarstaten.

Boken är dock inte en torr uppräkning av fakta. Istället utgår den från ett antal människor i Biafra och hur folk från medelklassen sakta men säkert drabbades av den växande hungern. Samtidigt finns där kärlek, hat, avundsjuka, åtrå och sorg. Det är en bok om människor, genom vars ögon vi får bevittna lidandet i ett mångkulturellt land där folkgrupper hatar varandra.

Blå stjärnan är femte delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. I likhet med fjärde delen, Att inte vilja se, utspelar sig Blå stjärnan under andra världskriget. Här är det kvinnornas roll i kampen mot nazismen som lyfts fram och huvudperson är Johanne Lauritzen. Hon arbetar som agent för den norska motståndsrörelsen och för Storbritannien.

Guillou har anklagats för att ha stulit stora delar av romanen från andra verk. Verk som han anger i efterordet. Om detta har jag inget att säga. När jag läser en roman behöver jag inte bekymra mig om hur materialet har tagits fram.

Precis som tidigare delar är detta en mycket bra bok. Den blandar spionarbetet med familjeliv och kärlek och den är lättläst. Jag ser framför mig hur Johanne ömsom beger sig över bergen för att undsätta en norsk telegrafist, ömsom sitter med sina närmaste vid obligatoriska släktmiddagar.

När vi närmar oss nutid är det svårt för författaren att helt undvika att stöta på historiska personer. Ofta ger han dem då ett annat namn, eftersom han vill kunna skriva dialoger som ju är uppdiktade. Därför får författaren Gunnar Ekelöf heta Bengt utan något angivet efternamn. Det kanske är bäst, eftersom Ekelöf inte direkt porträtteras smickrande.