En smakebit på søndag - Gregorius

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Gregorius och är skriven av Bengt Ohlsson.

I den här romanen vänder Bengt Ohlsson tillbara till en av den svenska litteraturens klassiker: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Där skildras pastor Gregorius som en helt igenom avskyvärd människa - han framstår som liderlig, hycklande och inskränkt. När doktor Glas mot slutet av romanen berövar honom livet ter det sig närmast som en välgärning.

I Gregorius låter författaren pastorn själv berätta om det som ska komma att bli hans sista sommar, och hans gestalt får ett helt annat liv. Vi får följa hans uppväxt som exemplarisk son, och hans djupa och skamfyllda förälskelse i Helga, den unga flicka som en gång ska bli hans andra hustru. När Helgas otrohet blir uppenbar för honom kastas han ut i en malström av känslor: förtvivlan självförakt och en paradoxal hoppfullhet.

Smakbiten är hämtad från sidan 102:

Helga ligger på sängen med avigsidan av handen vilande på sin panna. Jag kan se att hon har gråtit. Jag skyndar fram till henne. Hon ler mot mig. Hon har den vita klänningen på sig. Hon grimaserar lätt när jag sätter mig på sängen bredvid henne. Jag böjer mig fram och kysser hennes kind.

- Jag bad just om något att dricka, säger hon.

- Har du varit hos doktorn? Vad sade han?

Hon skakar på huvudet. Ögonen fylls av tårar. Hon tar min hand mellan båda sina händer och klämmer försiktigt på den, uppifrån och ned.

- Han önskade ett samtal med dig. Han kommer hit när som helst.

- Med mig? Om vad?

- Om mitt... ja, mitt tillstånd, eller hur man ska uttrycka det...

- Men...

- Du får ursäkta käraste, men... jag kan inte tala om det.