På förmiddagen följde jag med min 21-åriga dotter till veterinären. Hon var tvungen att låta avliva sin katt. Dottern grät jättemycket och då började jag också grina. Inte så mycket över katten som över att min dotter var så ledsen. Det gör ont i magen :(
Det är jättesvårt att mista ett husdjur, det kan jag intyga. Hade inte riktigt fattat vidden av hur tungt det är, förrän jag själv hamnade i den sitsen. Och att se sitt barn må dåligt... det finns nog inget värre. Barn, även om de är vuxna, är ju som en förlängning av en själv. Kram till dig och dottern!
SvaraRaderaJag har så svårt att se mina barn gråta. De senaste månaderna har barnens farmor, mormor och nu katten dött. Det känns som att det räcker nu.
Raderalånar sonens katt ibland, visst blir man engagerad
SvaraRaderaSjälv var jag inte engagerad i katten, men i dottern.
RaderaÅh, så hemskt! <3
SvaraRaderaJa, och sen fick jag ett sms från dottern att hon ångrade sig. Det tror jag i och för sig beror på sorgen, för innerst inne vet hon nog att beslutet var riktigt.
Raderausch, ja! det är förfärligt att skiljas ifrån ett husdjur. har en väninna som just fattat det tunga beslutet att få sin gamla katt avlivad på grund av att katten är sjuk. jag lider med henne
SvaraRaderaDen här katten var bara sju år, men hon hade börjat bli folkilsken. Attackerade andra utom min dotter. Dottern var inte första ägaren. Katten omplacerades därför att det inte gick att ha henne på förra stället. Enligt veterinären var katten väldigt stressad nu och därför fick min dotter rådet att avliva henne.
RaderaJag tror man måste lita på att veterinärer har sett så otroligt många husdjur och därför är kapabla att fatta så stora beslut: det här är reparabelt, det här är det inte.
RaderaDet tror jag också.
Radera