En smakebit på søndag - Meter i sekunden

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Lesekunst. Boken jag läser heter Meter i sekunden och är skriven av Stine Pilgaard.   

En ung kvinna flyttar till Västjylland och frågorna hopar sig. Hur småpratar man med den lokala mathandlaren? Kan man stoppa världens dårskap med en frågespalt? Vad tänker västjyllänningarna på i pauserna mellan sina meningar? Varför är folkhögskoleeleverna så glada, och hur fäller man ihop en barnvagn i ett stycke? Meter i sekunden är en humoristisk och kärleksfull roman om en ung kvinna som flyttar till Västjylland och ska hitta en väg genom folkhögskolelivet och den västjylländska samtalsformen, och samtidigt komma in i rollen som nybliven förälder och orakel i lokaltidningens frågespalt.

Smakbiten är hämtad från sidan 52:

Folk stannar till inne på Kvickly, gör konstiga grimaser och ger ifrån sig märkliga ljud för att få kontakt med min son. De ställer sig bredvid oss och börjar prata genom honom. Vad heter du, lille vän, vilka fina lockar du har, är du ute och handlar med mamma. Ibland svarar jag med hög och gäll bebisröst, och då tittar min son överraskat upp på mig, men oftast svarar jag neutralt i hans ställe, som en professionell buktalare. Min son ser överseende ut, som om det ingår i jobbet, men ibland rynkar han på ögonbrynen, blåser upp kinderna och ser sur ut. Jag förstår honom verkligen, det måste vara tröttsamt att ständigt bli tilltalad som om han var en blandning av sällskapsdjur och prydnadsföremål. De flesta kontaktförsök åtföljs av anekdoter som handlar om åskådarens egna barn eller barnbarn, grannens dotter i samma ålder, ett syskonbarn som också snart ska fylla ett. 

Och en smakbit från sidan 89:

När min sambo knyter ihop en påse och bär ut den till soptunnan tänker han på att jag har fyllt den för mycket. Det var ett ämne vi blev tvungna att släppa efter några års förhållande, eftersom vi helt enkelt körde fast. Jag tänker alltid att det finns plats för lite mer skräp, och min sambos gräns ligger många, många centimeter under min. Det handlar om hur mycket man trycker ihop det, sa jag, men min sambo skakade på huvudet. Den ena påsen följde på den andra, det fanns inte mer att säga, kvar fanns bara en pytteliten suck. Å andra sidan är det en viktig suck När han river av en påse från en rulle och fyller en tredjedel av den med toppen av mitt sopberg för att det ska finnas tillräckligt med plats kvar för att knyta ihop den, så behöver han sucka. Till min sambos försvar ska sägas att det är en nästan ljudlös suck, den har vissa likheter med en tung utandning, men en kännare misstar sig inte. Så länge han får sucka har han inget behov av att skälla.