Tisdagstrion: Mamma, pappa, barn

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat mamma, pappa, barn. Det får mig att tänka på när jag var liten och jag och några andra barn skulle leka just mamma, pappa, barn. Jag var nog sex år och äldst av pojkarna, så jag fick vara pappa. Min roll bestod i att gå iväg från de andra, för pappa skulle till jobbet. Ingen av oss hade nog en aning om vad det var pappa hade för sig. Vi visste bara att pappa gick iväg till jobbet och kom hem på eftermiddagen. Så jag gick iväg några meter och gömde mig bakom en buske. Där stod jag tills det var dags för pappa att komma hem igen :) Nåväl, här är i alla fall min mamma, pappa, barn-trio: 

Det femte barnet av Doris Lessing är en obehaglig bok som jag återkommit till ett antal gånger här på bloggen.

Det femte barnet är en fascinerande, men samtidigt skrämmande, bok. David och Harriet gifter sig och börjar skaffa barn. De bor i ett jättestort hus och släktingarna dyker upp i flera omgångar varje år. De är så lyckliga. Släkten tycker att de skaffar barn lite för snabbt, men de vill ju ha åtta-tio stycken. När de har fyra barn är lyckan på topp, men så föds det femte barnet...

Den märklige Ben med sitt särpräglade utseende är ondskan personifierad. Han hatar alla och alla hatar honom. Genom sin blotta existens krossar han familjelyckan.

Vem är Ben? Är han utvecklingsstörd? Är han ond? Tillhör han ett sedan länge utdött släkte som plötsligt dykt upp igen? Doris Lessing ger inte svaren. Men när jag är klar med boken, finns en känsla av obehag kvar. Trots det rekommenderar jag boken. Den är bra, men obehaglig. Kanske att den är otäck just därför att den inte handlar om bara ondska, utan faktiskt om en vanlig lycklig familj, som får en familjemedlem som inte är som andra.

Där kräftorna sjunger av Delia Owens innehåller en förfärlig pappa, en mamma som får nog och drar och ett antal barn, av vilka dottern Kya blir ensamma kvar i det lilla skjulet i träskmarken.

Det är gripande att följa den ensamma flickan Kya från barndom till vuxen ålder. Hennes upplevelse är att hon alltid blir lämnad. Lämnad av mamman, lämnad av syskonen, lämnad av fadern. När hon möter kärleken blir hon på nytt lämnad. 

Men hon har vänner. Hon har fiskmåsarna och hon är omgiven av ett myller av liv i träsket. Det finns ingen med större kunskaper om våtmarkens växter och djur än hon. Det är dock ytterst få i omgivningen som förstår det.

Jag är ingen större vän av miljöskildringar i böcker. Ofta tycker jag att de skymmer historien. Men i Där kräftorna sjunger är de en mycket stor del av upplevelsen. Vem kunde väl ana att ett träsk kunde vara så intressant?

Slutligen Lilla Spöket Laban av Inger och Lasse Sandberg.

Jag tror inte att berättelserna om Laban behöver någon närmare presentation. Han har både en mamma och en pappa (och får senare en lillasyster) men hela familjen är spöken.

Det är snälla berättelser för barn, så man behöver som läsare inte fundera på spökenas ursprung. Det är nog inte tänkt att man ska se Lilla Spöket Laban som ett stackars barn som mött döden alltför tidigt.