Tisdagstrion: Skuggor & speglingar

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat skuggor & speglingar. Här är min speglande trio: 

Den första är väl alldeles självklar. Agatha Christies Trick med speglar.

Här är det Miss Marple som hälsar på en barndomsvän. Det är vännens syster som bett henne åka, för hon misstänker att allt inte står rätt till på herrgården.

Ett stort antal släktingar bor för tillfället på gården, som också fungerar som återanpassningshem för ungdomsbrottslingar.

Christian Gulbrandsen, ledamot i styrelsen för återanpassningshemmet kommer på besök. Efter middagen drar han sig tillbaka till sitt rum för att skriva ett brev. Där hittas han sedan mördad och det blir Miss Marple som får försöka räkna ut vem den skyldige är.

William Goldings Flugornas herre tar jag med bara för att det är en skugga på det här omslaget.

Nobelpristagaren William Goldings berömda roman kan vid första påseendet tyckas vara en ungdomsroman. En grupp unga engelska pojkar har under brinnande krig hamnat på en obebodd söderhavsö. Där finns mat i överflöd, solen skiner mest hela tiden och de kan leka och bada. De kan även gå på upptäcktsfärder på ön. Ett äventyr i en paradisisk miljö.

I början fungerar allt bra. De håller möten för att diskutera vad de ska göra och de upprättar regler för vem som ska få tala, så att de inte talar i mun på varandra. Men snart förändras allt. Det är en förändring som kommer långsamt. Två pojkar är rivaler om ledarskapet. Den ene försöker upprätthålla ordningen, men den andre utmanar honom ständigt. Snart är det en kamp på liv och död.

Romanen är misantropisk. Hur stark är egentligen det vi kallar civilisation? När inga vuxna finns, krackelerar civilisationen och mänsklighetens grymmaste sidor kommer fram hos dessa barn. De blir "vildar". (Jag ogillar starkt idén att vissa grupper av människor skulle vara "vilda", men får motvilligt acceptera bokens tänkesätt.) Och om vi ska vara ärliga har vi under 1900-talet och även på 2000-talet fått se många exempel på hur lätt det är för karismatiska ledare att få sina följare att begå de mest bestialiska brott. Nazityskland, Sovjetunionen under Stalintiden, Kina under Mao, Pol Pot-regimen i Kambodja, IS-kalifatet är bara alltför tydliga bevis på detta.

Så tar jag ytterligare en bok som jag valt därför att det finns en skugga på omslaget. Det är Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong'o.

Djävulen på korset var den tredje boken jag läst av Ngũgĩ wa Thiong'o. Det är en rasande författare, som skriver boken på toalettpapper när han sitter i fängelse. Det är en uppgörelse med de personer, utomlands och inomlands, som enligt honom suger ut landet och dess arbetare.

De böcker av honom som jag läst tidigare, Om icke vetekornet och Floden mellan bergen, är renodlade romaner. Djävulen på korset är något annat, men det är svårt att placera den i ett fack. Mitt i texten kan det dyka upp sånger och det har sagts att det mer är en muntlig berättelse än en roman. De gestalter som författaren menar är onda är ofta groteskt beskrivna.

I denna bok gör sig Ngũgĩ wa Thiong'o till tolk för revolutionära strömningar. Kenyas folk måste sluta låta sig delas upp efter stamtillhörighet, religion och annat. Sådant gynnar bara förtryckarna. Istället ska man sluta sig samman och kasta ut förtryckarna.

Det är en intressant bok, men den står långt ifrån de båda andra böcker jag nämnde ovan. Bokens slut är verkligen överraskande. Där sluts en cirkel på ett sätt som inte gick att förutse.