En smakebit på søndag - Slutet på historien

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag ska börja läsa heter Slutet på historien och är skriven av Jan Guillou. 

Efter nära femtio år i exil kommer förre SS-officeren Harald Lauritzen tillbaka från sin tillflykt till Argentina. Hans återkomst vänder upp och ner på tillvaron för släkten Lauritzen. Onkel Harald är nämligen fortfarande nazist. Men han har ett erbjudande som det inte går att säga nej till. Eric Letangs advokatbyrå ställs ånyo inför en väg av moralpanik. Den här gången är det pedofilskräcken som leder till ännu en häxjakt. 1990-talet är en tid av ekonomiska kriser och socialdemokratins begynnande nedgång. Samtidigt växer främlingshat och högerextremism, en politisk omsvängning som alltför många underskattar. Där 1900-talet slutar inleds en helt ny epok som visar att vi ingenting lär av historien.

Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 7:

Otvivelaktigt är den höga negerfrekvensen i gatubilden det första en långväga besökare torde lägga märke till.

Åtminstone om man som jag inte har besökt staden sedan krigsslutet, alltså för snart ett halvt århundrade sedan, i en helt annan tid och vad det förefaller också ett helt annat land. Det rasfrämmande inslaget som möter besökaren i Stockholm, också orientaliska och slaviska fysionomier, är utan tvekan den mest iögonenfallande förändringen under de år som passerat. Annars är mycket sig förvånansvärt likt. Om jag går runt hörnet från mitt hotell och uppför Kungsgatan är allt som förut ända upp till Sveavägen, där emellertid all stilfull bebyggelse rivits och ersatts av ett komplex av så kallade skyskrapor i efterapad amerikansk vulgärsmak. Hellre tar jag en promenad nedför Birger Jarlsgatan, förbi Stureplan och Nybroplan och därefter Strandvägen bort mot Djurgårdsbron. Också där är allt som jag minns det. Stockholm bombades ju bara en gång av ryssarna. Så återigen är det alla dessa främmande ansikten jag möter som utgör den stora förändringen.