Tisdagstrion: Å, Ä, Ö (minst en av bokstäverna någonstans i varje titel)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat Å, Ä, Ö (minst en av bokstäverna i varje titel). Jag väljer att ta en bok med vardera bokstaven som begynnelsebokstav. Här är min trio:  

Återvändaren är Anders Sundkvists debutroman. Han är uppvuxen i Arvidsjaur och Luleå, men bor sedan många år tillbaka i Stockholm. I den här boken låter han huvudpersonen Erik Borg tillfälligt återvända från Stockholm till Luleå, där han får antydningar om att Johnny Fachs' självmord kanske i själva verket var mord. Men hur ska man kunna lösa ett fall nästan 25 år senare, när det inte finns dna eller annat som kan analyseras?

Det är bara tre månader kvar innan ett eventuellt mord preskriberas, och Borgs överordnade vill inte ge honom mycket tid för att ägna sig åt vad som uppfattas som ett hopplöst fall. Den envise Erik Borg börjar dock att tala med människor som kanske kan berätta något om Johnnys sista månader i livet.

Detta är en riktigt bra kriminalroman. Författaren lämnar inte många ledtrådar; möjligen några som leder läsaren fel. Men till slut får vi veta vad som låg bakom allt. En upplösning som var helt oväntad för mig, vilket är precis som det ska vara. Denna bok rekommenderar jag gärna. Den är lättläst, intressant och spännande.

Änglarnas sorg är andra delen av Jón Kalman Stefánssons Trilogin om pojken. Den första var Himmel och helvete.

Det här är en mycket speciell bok. Det är nog det minsta man kan säga. Jag tycker om den. Dessa människor som kämpar för att överleva under en karg vinter. Men den är ändå inte helt lättläst. En mening kan ibland vara med än en halv sida lång och det är inga pratminus när någon säger något. Allt vävs ihop. Om inte Stefánsson vore en så bra författare, skulle jag ha lagt bort boken för längesen. Men nu tänker jag fortsätta med tredje delen, men inte riktigt än.

En märklig historia är det när pojken tillsammans med postbudet Jens beger sig över bergen med post till avlägsna trakter. I ett par hundra sidor snöar det. Det snöar, blåser, snöar lite mera, de fryser och är hungriga. Och mitt upp i alltihop dyker ett spöke upp. En kvinna som nyligen dött och numera luktar rökt fårkött.

Överlevaren av Bethany Clift var en bok som överraskade. Smart av författaren att leverera en bok (en debutbok dessutom), som handlar om en pandemi. Helt rätt i tiden så att säga. Men den här pandemin är värre än någon som världen någonsin upplevt tidigare. Här har vi ett oerhört smittsamt virus, som dessutom har en hundraprocentig dödlighet. Efter att du känt de första förkylningssymptomen dör du en fruktansvärt plågsam död. Det enda den brittiska regeringen kan erbjuda landets invånare är dödstabletter.

Men en kvinna överlever, och det är henne vi följer genom hennes dagboksanteckningar. Vad gör man när man är ensam i en värld fylld av stinkande lik? Super skallen av sig eller försöker börja odla mat för framtiden? Inte ett helt enkelt val.

Men det som överraskade mig var att boken faktiskt är riktigt underhållande. Det är kvinnans tankar (vi får aldrig veta hennes namn) kring situationen som är en stor del av bokens behållning. På samma sätt som var fallet med Andy Weirs Ensam på Mars. Författaren Kate Sawyer har kommenterat boken så här: "Väldigt underhållande. Som en dystopisk Bridget Jones dagbok med ekon av Shaun of the Dead."

Så jag tror att även den som normalt inte tycker om dystopier kan uppskatta den här boken. Jag älskade den. Boken har en twist på slutet som skapar ännu fler tankar. Vad det är får du veta när du läst boken :)

En smakebit på søndag - Där vassen viker

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Där vassen viker och är skriven av Linda Edgarsson. 

Torpardottern Hilda är en inbunden person, tärd av minnen från barndomen. När hennes faster Anna ber om hjälp på gården Sjölund är det första gången Hilda sätter sin fot där sedan den olycksaliga vinterdagen då hennes far och bror drunknade i sjön. På Sjölund finns också Annas våldsamme make August, som tittar alltför djupt i flaskan, och deras fosterson Erik. Han, som bara var en pojke sist Hilda såg honom och som hon lovat sig själv att aldrig förlåta för det som hände, är nu en ung man. Nere vid sjön går vassen från gul till grön och i gryningen hörs koltrastens sång.

Smakbiten är hämtad från sidan 27:

Erik insåg att han hade långt kvar innan han hade samma pli på torparna som August hade. Anders Lund skulle aldrig någonsin ha uppfört sig så illa om det varit husbonden själv som kommit och bett om Nina. Men Erik visste inte hur man förhandlade med en karl som precis begravt sitt barn och hade en sjuk hustru. Han nickade för att komma därifrån illa kvickt och ville inte tänka på födseln av ett dött barn eller den sjuka Gun inne i den fallfärdiga torpstugan.

Anders Lund sträckte fram den grova näven med intorkat blod, slem, snus och Gud vet allt. Erik kisade med ögonen och intalade sig själv att han var en bondson och ingen fjolla. Handslaget var fast och när Erik släppte sitt grepp höll Anders kvar handen och tryckte till ännu en gång. Erik motstod reflexen att stryka handen mot Brunnes päls innan han satt upp i sadeln.

Mordet i prästgården av Agatha Christie

Titel: Mordet i prästgården

Originalets titel: The Murder at the Vicarage

Författare: Agatha Christie

Förlag: Bookmark Förlag (2022)

Antal sidor: 292

England 1930. I Den sömniga byn St Mary Mead hittas överste Protheroe, en illa omtyckt man, mördad. Det är kyrkoherden Clement som finner honom, bara timmar efter att han själv uttalat orden: "Den som mördar Protheroe, skulle göra världen en stor tjänst." Vi sidan av polisens haltande utredning gör Miss Marple, bygdens gamla ungmö, egna undersökningar. Hon finner att det inte bara är kyrkoherden, utan hela byn som har motiv att mörda Protheroe.

Mordet i prästgården av Agatha Christie är den första av böckerna med Miss Marple som den som löser mordfallen. En gammal ungmö med ett skarpt intellekt, även om de som känner henne kan tro att hon är lite velig när hon alltid drar upp någon parallell till något som tidigare hänt.

Berättare är kyrkoherden Leonard Clement, som är den som finner den mördade överste Protheroe. Den döde sitter i stolen vid skrivbordet i kyrkoherdens arbetsrum i prästgården. Det dröjer inte länge förrän någon erkänner att han begått mordet, men är han verkligen skyldig?

Det visar sig snart att flera personer skulle kunna ha anledning att avsky den allt annat än älskvärde översten. Och i klassisk Christiestil finns många "red herrings", det vill säga falska ledtrådar. 

Kommissarien som leder utredningen av mordfallet är en inbilsk fårskalle. Istället är det Miss Marple som, med benäget bistånd av kyrkoherde Clement, löser gåtan.

Mordet i prästgården är väl inte den bästa av alla de pusseldeckare som Agatha Christie producerade, men ändå mycket trevlig att läsa. Förutom det som har med mordfallet att göra är det roligt med skildringen av en by på den engelska landsbygden med herrskap och tjänstefolk. Boken gavs ut första gången 1930.

(Dessutom tycker jag om det fina omslaget som Bookmark Förlag givit boken.)

Veckans mening v. 21

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Där vassen viker av Linda Edgarsson. 

”Bevaremäväl, ännu har den lee icke tatt mia öron”, sa hon och tog ett steg bakåt.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Ett bokpaket från Modernista

Dagens bokpaket kommer från Modernista. Det innehåller Döden för oss samman av Håkan Mattsson; första delen i en ny spänningstrilogi.

Helgfrågan v. 21

Helgfråga från Mias bokhörna. Kan man säga att man läser ljudböcker? Helgfrågan lyder:

Läser man när man lyssnar på ljudböcker?   

Mia tycker att man läser även när man lyssnar på en ljudbok, men jag håller nog inte med. Jag skulle aldrig säga att jag lyssnar på en vanlig, fysisk bok. Den läser jag ju. Därför tycker jag att det känns mer rätt att säga att man lyssnar på ljudböcker.

Dagens visdomsord 2022-05-25

Jag skriver långsamt för jag vet ju att du läser sakta. (Okänd)

Lelo av Markus Grönholm

Titel: Lelo

Författare: Markus Grönholm

Förlag: Modernista (2022)

Antal sidor: 443

Ett dygn efter att tolvåriga Lena Karlsmark sagt hej då till kompisarna i stallet har hon fortfarande inte kommit hem. Cykeln har hittats övergiven vid en vägren. Erik Eriksson, som leder spaningsarbetet vid Enköpingspolisen, misstänker att hon utsatts för brott. En välkänd pedofil har uppehållit sig vid stallet. När Erik kopplas bort från fallet och diagnosticeras med hjärncancer kan han ändå inte släppa utredningen. Tiden är nu knapp i dubbel bemärkelse: Erik har själv bara några månader kvar att leva - och för varje timme minskar chansen att hitta flickan vid liv.

Lelo är Markus Grönholms debutroman. En kriminalroman om en flicka som försvinner. Erik Erikssons undersökningar visar att det finns kopplingar till sexövergrepp i samma område ett par decennier tidigare. 

Det är en bokidé som kan fungera. Det har ju uppenbarligen fungerat för Camilla Läckberg. Tyvärr tycker jag inte att det fungerar för Markus Grönholm.

Jag tror att det är själva sättet som han skriver på som provocerar mig. Att växla mellan direkt och indirekt anföring kan ofta vara bra. Men i den här boken förvirrar det mest. Jag har svårt att veta vem som säger vad i dialogerna. Att låta en rad meningar få utgöra ett stycke var kan vara effektfullt. Dock inte när det sker ideligen.

Så tyvärr. Lelo imponerar inte på mig. (För övrigt kanske författaren skulle ha googlat på namnet Lelo. Det är tydligen ett varumärke för sexhjälpmedel.)

Tisdagstrion: Himmel & Helvete (i titel, handling eller på omslag)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat himmel & helvete (i titel, handling eller på omslag). Här är min helvetiska himmelska trio:   

Himlen ska gråta blod av Sigbjørn Mostue fick jag som recensionsex av Modernista. Det var riktigt roligt att för första gången få läsa en norsk spänningsroman. Jag läser alldeles för lite böcker från våra grannländer.

I boken följer vi givetvis händelserna ombord på planet, men även den norska statsledningens och underrättelsetjänstens reaktioner på kapningen. Jag funderar lite på om det verkligen stämmer att det finns delar av den norska underrättelsetjänsten ägnar sig åt att döda människor för att skydda landet, men varför inte? En motsvarighet till Carl Hamilton kanske...

Det är verkligen en spännande roman. De stundtals gigantiska problem som uppstår i arbetet med att undsätta planet därför att flera av länderna vägrar att låta planet landa låter inte otroligt alls. Inte heller att ministrarna är oförmögna att komma på lösningar. Politiker kan vara bra på mycket, men inte alltid på att lösa oförutsedda problem. I boken är det istället militärer och underrättelseofficerare som försöker dra i rätt trådar. Och tiden håller på att rinna ut.

En av bra sakerna med romanen är att flera av personerna på planet lyfts fram så att vi åtminstone kan lära känna dem lite, även om det mesta ljuset är riktat mot Even Stubberud. Möjligen hade det varit en fördel om några personporträtt hade varit lite djupare.

Sammanfattningsvis en mycket bra spänningsroman och det är inte att undra på att den var med bland de nominerade böckerna till Rivertonpriset för bästa kriminalroman.

Himmel och helvete. av Jón Kalman Stefánsson.
Handlingen utspelar sig i en karg isländsk miljö bland fiskare. Jag bedömer att det är slutet av 1800-talet. Huvudpersonen är "pojken", vars namn vi inte får veta. Han förlorar sin bäste vän under en fisketur, och sedan får vi följa honom när han lämnar sitt arbete i fiskebåten och tar sig till "köpingen" där han får arbete på en servering.
Det svåraste tycker jag är att hålla reda på alla isländska namn. Tempot är lågt, så det är sannerligen ingen spänningsroman. Och jag fick säkert läsa en 20-30 sidor innan jag över huvud taget kom in i boken.
Men sedan fastnade jag. Inte så mycket för handlingens skull, som för det vackra, uttrycksfulla språket och miljöbeskrivningarna. Så många fina meningar, som man kan stanna upp och suga på. Det råder ingen tvekan om att Stefánsson är en stor författare.

Någonstans brister himlen var Erika Olofsson Liljedahls debutroman.

Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. När den äldre systern Signe en dag försvinner avslöjas en mörk hemlighet och Elis tillvaro rämnar. Utan systern som jämvikt tar faderns oberäkneliga humör allt större utrymme i stugan vid havet. Till slut ser Elis ingen annan utväg än att plocka på sig familjens få slantar och ge sig av för att hämta hem Signe.
Resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Livet, och han själv, kommer ohjälpligt att förändras.

Jag måste säga att den här romanen knockade mig fullständigt. Vilken debut! Det här är en roman som griper tag i en och som man inte vill lägga ifrån sig. Man följer Elis genom boken och det är spännande, trots att det inte är en spänningsroman. Författaren lyckas också skapa en trovärdig bild av att vi befinner oss på 1920-talet, vilket inte är det minst viktiga. De fina miljöbeskrivningarna gör att man ser samhällen, landsbygden och havet genom Elis' ögon.

Ett värmländskt bokpaket

Idag kom ett bokpaket från bokförlaget Modernista, som innehöll Pastorsänkan av den värmländska författaren Karina Johansson. Den är den första fristående delen i serien Morden i Sunne.

En smakebit på søndag - Mordet i prästgården

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Mordet i prästgården och är skriven av Agatha Christie. 

England 1930. I Den sömniga byn St Mary Mead hittas överste Protheroe, en illa omtyckt man, mördad. Det är kyrkoherden Clement som finner honom, bara timmar efter att han själv uttalat orden: "Den som mördar Protheroe, skulle göra världen en stor tjänst." Vi sidan av polisens haltande utredning gör Miss Marple, bygdens gamla ungmö, egna undersökningar. Hon finner att det inte bara är kyrkoherden, utan hela byn som har motiv att mörda Protheroe.

Smakbiten är hämtad från sidan 17:

"Kära nån", sa Lettice med en suck, "vad alla människor är gräsliga. Jag känner mig fullständigt uppriven. Om jag bara hade lite pengar skulle jag ge mig av härifrån, men det kan jag inte. Om pappa bara ville vara så hygglig och dö skulle jag klara mig fint."

"Så får man inte säga, Lettice."

"Ja, men om han inte vill att jag ska önska livet ur honom kunde han väl vara lite generösare. Det är inte alls konstigt att mamma lämnade honom. Vet ni, i många år trodde jag att hon var död. Vad var det för karl hon rymde med? Var han trevlig?"

Veckans mening v. 20

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Mordet i prästgården av Agatha Christie. 

Hon är oduglig som husmor och ytterst påfrestande att leva tillsammans med.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Ett bokpaket från Bookmark Förlag

Ett bokpaket låg i brevlådan. Det kom från Bookmark Förlag och innehöll Sofie Sarenbrants senaste roman - Själsfränden. Den är tionde delen i hennes serie om kriminalinspektör Emma Sköld. 

Helgfrågan v. 20

Helgfråga från Mias bokhörna. Den här gången kollar vi in övriga familjemedlemmar. Helgfrågan lyder:

Har övriga i din familj bokintresse?   

Ja, min fru har det. Hon har nog alltid läst en hel del. Det har blivit mindre nu efter hjärnblödningen, men hon har köpt en läsplatta som hon kan ladda ner böcker på.

Den äldsta dottern, nu 23 år, läste mycket som barn. Det verkade försvinna under tonåren, men jag vet att det kan vända. Under en ganska lång följd av år läste jag själv väldigt lite, men sen kom läslusten tillbaka.

Veckans kulturfråga v. 20 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Denna veckas fråga har inspirerats av den nyligen genomförda ESC. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilken kultur från ett land som tävlade i Eurovision vill du lyfta fram?

Det känns som om hela världen är med nu för tiden. När jag växte upp var det högst 20 länder som var med och det behövdes inga semifinaler. Och vi sa inte "joråvision" om tävlingen utan Eurovisionsschlagerfestivalen (om jag inte missminner mig). Nåväl, nog om detta, annars kommer jag att ses som gôbbgrinig ;)

I Österrike levde kompositören Wolfgang Amadeus Mozart. En gigant bland Europas kompositörer, men han dog tydligen utfattig och begravdes i en fattiggrav. Ett av hans verk var Trollflöjten. Bilden är hämtad från Ingemar Bergmans filmatisering, där bland annat Håkan Hagegård medverkade.

Detta får mig att tänka på när yngsta dottern var liten och jag vid ett tillfälle utnyttjade möjligheten att som förälder vara med en dag i skolan. Detta var kanske i första klass. Fröken börjar berätta om en kompositör som hette Vivaldi och som hade tappat inspirationen. Men när han gick ut och hörde fåglarna kvittra fick han inspirationen åter och komponerade De fyra årstiderna, och nu skulle vi få höra ett stycke från det verket. Hon satte på skivan och vi fick höra någon sjunga: "Pap, pap, Papageno!"

Jag ville inte genera lärarinnan, utan jag väntade tills det blev rast. Då sa jag lite försiktigt att det vi hade hört påminde mycket om Mozarts Trollflöjten. Vi tittade på CD-skivans fodral och skivan hade ju två sidor. Melodi nummer 9 var Våren av Vivaldi på den ena sidan och på den andra sidan var det Mozarts Trollflöjten :)

Frankrike, Spanien och Italien är kända vinländer, men även Australien producerar vin. Jag tycker att Jacob's Creek är ett riktigt gott vin. (Hm, jag borde nog köpa hem ett par flaskor!)

Något som väl Spanien är känt för är tjurfäktningarna. Jag har aldrig besökt någon tjurfäktning (jag har överhuvudtaget aldrig varit i Spanien om man bortser från en vecka på Mallorca för längesen) och jag är väl egentligen inte speciellt trakterad av tanken på att en stackars tjur ska plågas ihjäl på en arena, men på bilden bredvid har i alla fall tjuren fått möjlighet att ge igen.

I Nederländerna har man odlat tulpaner i århundraden. Under en period på 1600-talet drabbades landet av tulpanmanin. Många spekulerade i tulpanlökar och priset på särskilt åtråvärda lökar kunde motsvara tio gånger en skicklig hantverkares årslön.

Men till slut kom man väl till insikt om hur galet det var att betala så mycket för tulpanlökar och priset störtdök. Det är den första kända "finansbubblan".

Dagens visdomsord 2022-05-18

Vinet är de gamlas mjölk. (Engelskt ordspråk) 

Tisdagstrion: Böcker med parallella berättelser/flera tidsplan

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat böcker med parallella berättelser/flera tidsplan. Här är min trio:   

Vi kan väl börja med Skam. Första kapitlet inleds med ett mord, men andra kapitlet utspelar sig längre bak i tiden. Sedan alternerar kapitlen så att vartannat kapitel är bokets "nutid", medan vartannat kapitel berättar historien som leder fram till mordet.

(Även uppföljaren Synd är upplagd på det sättet.)

De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton måste vara med här. Boken är verkligen en roman utöver det vanliga. Jag kan inte påminna mig att jag har läst något liknande tidigare. Författaren marinerades i Agatha Christie-böcker som barn och därför har det varit en dröm i många år att skapa en pusseldeckare som utspelar sig i en avskild miljö. Alla är på plats, så den skyldige måste vara en av dem som befinner sig på lantgodset Blackheath. Men Stuart Turton har vittnat om hur svårt det är att komma på den rätta intrigen. Agatha Christie hade redan skrivit allt.
Men till slut har författaren ändå kommit på sin intrig. Och den är mycket speciell. Vi får veta att Aiden Bishop, historiens jag, ska försöka lösa mordgåtan, men, som framgår av baksidestexten, han vaknar upp i en ny kropp varje dag. Varje dag går i repris och han får se allt hända ur olika personers perspektiv. Han måste använda informationen han fått fram från var och en av dem och få ihop det till en hel bild. Men för att göra det ännu krångligare, så vet han ju delvis vad som kommer att hända och han själv blir ofta en del i att något verkligen sker. För vad skulle hända om han förhindrar något han upplevde dagen innan skulle hända?
Låter det krångligt? Det är det! Jag är himla glad att det i början av boken finns en lista över de personer som medverkar. Många gånger måste jag kolla där för att veta vem det är man talar om.
Det gör att jag under en stor del av läsandet är riktigt irriterad. Jag känner att jag inte hänger med. Men det är nog faktiskt meningen. Jag vet ju inte mer än vad Aiden Bishop dittills fått veta.
Men när boken närmar sig slutet och bilden äntligen börjar klarna, då är det hur bra som helst. Historien må vara helt otänkbar, men det hindrar inte att det är riktigt spännande. Och givetvis, som i alla sådana här historier, upptäcker man att inte alla karaktärer i boken är vad de utger sig för att vara. Jag vill dessutom tillägga att en del av behållningen är språket. Turton ger läsaren många roliga repliker att le åt.
De sju morden på Evelyn Hardcastle är en riktigt bra spänningsroman, en pusseldeckare helt annorlunda än andra som jag läst.

En man som heter Ove av Fredrik Backman är en bok om en 59-årig man som kör Saab. Trots att han avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande för flera år sedan, i det som Ove själv bara minns som "statskuppen", är han fortfarande kvarterets vresige ordningsman.
Tidigt varje morgon går han ut på sin inspektionsrunda och kontrollerar att alla dörrar är låsta, och Gud nåde den som kör in i området med bil. Det finns ju en skylt som klart och tydligt säger att det är förbjudet.
Från början trodde jag bara att det var en humoristisk bok om en "gôbbgrinig" man. Och visst är boken rolig. Men genom tillbakablickar får man alltmer förståelse för varför Ove är som han är, och läsarens sympati för den surmulne farbrorn ökar för varje kapitel.
Det är en mycket varm, och samtidigt humoristisk, skildring om en mycket rättskaffens man, som har svårt att leva i ett samhälle som styrs av män med vita skjortor och slipsar och som kör japanska bilar. Och som använder datorer och mobiltelefoner.

Ett bokpaket

Dagens bokpaket innehöll Agatha Christies roman Mordet i prästgården. Det är Miss Marples första fall, som ges ut i en ny upplaga av Bookmark Förlag.

Veckans mening v. 19

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Lelo av Markus Grenholm eftersom den tagit längre tid att läsa än planerat. 

I en flytande sekund står Fjellstedska skolan tung i det vita diset med sin imposanta 1800-tals-närvaro för att sedan falla undan.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Fem en fredag: Trevlig

Fem en fredag kommer från bloggen elisamatilda. Varje vecka ställer Elisa fem frågor. Den här gången kallar hon temat trevligt.

1. Vad är det trevligaste någon sagt till dig i veckan?
Jag kommer faktiskt inte på något. Det är ju rent förfärligt egentligen, men det är i alla fall ingen som sagt något otrevligt.

2. Hur gjorde du veckan lättare för någon?
Det får väl vara när jag ger hustrun hennes medicin, när jag lagar mat åt henne (och mig förstås), när jag tvättar osv.

3. Vad fick dig att le?
När FBK gjorde 1-0, 2-0 och 3-0 i den avgörande finalmatchen mot Luleå.

4. Vad är ett trevligt möte du haft från veckan?
Jag hade ett kundmöte i Vadjetorp norr om Torsby. Jag sålde inte, men jag och kvinnan jag var hos hade riktigt trevligt.

5. Vad är en trevlig kväll för dig?
Att gå på frimurarlogen. En avkopplande kväll i trevligt sällskap. Tyvärr är jag där alltför sällan. Det känner jag att jag måste göra något åt. 

SM-guld 2022

Helgfråga v. 19

Helgfråga från Mias bokhörna. Idag ska vi vara ytliga, det vill säga välja böcker efter omslaget. Helgfrågan lyder:

Har du köpt någon bok för det vackra omslaget?  

Jag vet inte om jag har köpt någon bok just för att omslaget är vackert, men om jag får omformulera frågan till om jag köpt någon bok för omslaget så kan det väl ha hänt.

När jag var på bokmässan 2018 kom jag förbi Nilsson Förlags monter. Där fick jag syn på Izas ballad av Magda Szabó. Den ensamma stolen tyckte jag var fin och dessutom var boken så skön i handen. Jag tror det var danskt band och det var mjukt.

Jag minns inte när, var, hur jag köpte Tackar som frågar - Historien om några människor av Jennie Dielemans. Det bara måste ha berott på omslaget :D

Veckans kulturfråga v. 19 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Nu har Linda börjat tänka på sommaren. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilken bok, film, tv-serie eller sång får dig att tänka på sommaren?

Jag är nog väldigt gammaldags. Den sång som mer än någon annan får mig att tänka på sommaren är psalmen Den blomstertid nu kommer. Jag vet inte hur det är nu för tiden, men när jag gick i skolan var den självklar på skolavslutningen.

Dagens visdomsord 2022-05-11

Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen (...) (Jesus)

Tisdagstrion: Trafikljus (en röd, en gul & en grön bok)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat trafikljus (en röd, en gul & en grön bok). Här är min trio:   

Som alla andra böcker av denne oerhört framgångsrike författare är tempot i Begynnelse högt. Dan Brown har tagit för vana att låta sin tjocka böcker utspela sig inom loppet av ett dygn.
Denne amerikanske författare brukar låta det mesta av handlingen utspela sig i Europa. Måhända därför att han då kan fabulera lite kring de miljöer han beskriver. Han framhåller ofta att alla platser och organisationer som nämns i böckerna är verkliga, men autenticiteten är väl inte hundraprocentig. Begynnelse utspelar sig i Spanien och vi får veta att den åldrige och sjuklige kungen har varit statschef sedan Franco dog, men att slutet nu närmar sig. Kronprins Julián väntar på att ta över som kung. Som bekant var det Juan Carlos I som blev kung 1977 och han lever än, men har abdikerat. Den nuvarande kungen heter Felipe VI. Någon Julián tror jag aldrig har förekommit i den spanska kungahuset. Detta bekymrar dock antagligen inte de amerikanska läsarna, vars kunskaper om de europeiska länderna brukar vara bristfällig.
Samtidigt kan jag förstå att Brown måste hitta på sådana saker, eftersom det är svårt att blanda in verkliga statsledare i en skönlitterär bok.
Boken är en bladvändare, som alla Browns tidigare böcker. Jag är förtjust i dem, även om denna bok inte når upp till den klass som Änglar och demoner hade. Men ändå är det spännande att följa Robert Langdons kamp, som vanligt med en vacker kvinna vid sin sida, för att finna det som någon vill dölja.
Redan efter halva boken började jag misstänka vem som stod bakom komplotterna, men sedan tvekade jag. Det visade sig emellertid att jag haft rätt, även om jag inte hade förstått motivet.
Författaren har funnit en modell för sina böcker som fungerar, och därför fortsätter han med denna. Någon stor stilist är han inte. Ibland påpekar Langdon saker som läsaren nog kan förstå ändå. Men det spelar ingen roll. Dan Brown kan skratta hela vägen till banken. Och jag har för länge sedan bestämt mig för att stå ut med att det blir en del taffliga passager, eftersom jag tycker att de ändå är riktigt bra spänningsromaner.

En halv gul sol var den andra boken av Chimamanda Ngozi Adichie som jag läste. Den första var Lila hibiskus. Den boken var mycket bra, och jag skulle vilja säga att denna är ännu bättre.
En stor del av boken handlar om Biafrakriget 1967-69. Jag minns TV-bilderna med de svältande barnen som hade uppsvällda magar och flugor kröp på dem, men barnen orkade inte vifta bort dem. För mig och många i min generation har nog de bilderna blivit hur vi tänker oss svält i Afrika och andra delar av världen. "Ät din mat! Tänk på barnen i Biafra!" är kända ord för oss alla.
Men jag måste erkänna att jag inte har haft riktig koll på vad som gjorde att Biafra försökte bryta sig loss från Nigeria och vad massvälten berodde på. Den här boken, som är skönlitterär, kan man lära sig mycket av. Nigerias östregion var relativt välmående. Majoriteten av befolkningen där är igbo, som huvudsakligen är kristna. Det var dock andra folkgrupper i norr, huvudsakligen muslimer, som dominerade. Officerare från igbo gjorde en militärkupp, men den följdes av en motkupp. Den nya regimen och dess militär utförde massakrer mot igbo som vedergällning. Detta fick igbo under officeren Ojukwo att proklamera östregionens självständighet under namnet Biafra.
Nigeria gick till anfall mot den nya staten. Det var svårt för Biafra att vinna internationellt stöd. Både Storbritannien och USA ställde sig på Nigerias sida. Inte heller i Afrika fick man stöd, med några få undantag. De flesta afrikanska länder har egna minoriteter, som skulle kunna försöka bryta sig loss. Men trots detta hade Biafra i en början stora framgångar. Det var svårt för Nigeria att besegra de välmotiverade biafranska soldaterna, trots att Biafra led svår brist på vapen. Till slut beslutade sig Nigeria för att blockera hjälpsändningar till Biafra, för att med svältens hjälp besegra utbrytarstaten.
Boken är dock inte en torr uppräkning av fakta. Istället utgår den från ett antal människor i Biafra och hur folk från medelklassen sakta men säkert drabbades av den växande hungern. Samtidigt finns där kärlek, hat, avundsjuka, åtrå och sorg. Det är en bok om människor, genom vars ögon vi får bevittna lidandet i ett mångkulturellt land där folkgrupper hatar varandra.
Adichies bok är mycket välskriven. Det är en bok som griper tag i läsaren. Jag vill varmt rekommendera den.

Örådet är Jakob Sverkers fjärde roman. De tidigare tre - Berättelsens ängel, Heidenstams misstag och Äventyrliga hjärtan - utgjorde Europatrilogin.Jag var först lite tveksam inför boken. Jag har aldrig sett dokusåpor som Robinson, Paradise Hotel och liknande. Möjligen såg jag något avsnitt av Farmen för väldigt längesen. Konceptet med öråd är inte något som jag har sett på TV. Det visar sig dock snart att jag klarar mig utan att ha sett dessa serier. Det går ändå att hänga med när två lag formeras, tävlar mot varandra och röstar bort deltagare som får åka hem. Boken kan sägas bestå av två delar. En del där deltagarna befinner sig på den öde ön och tävlar mot varandra och en del där tävlingen har avbrutits och tre deltagare försöker befria prästen Cecilia. Som jag tolkar romanen så är tävlingen på ön ointressant. Även arbetet med att försöka hitta och befria Cecilia är av underordnad betydelse. Det som är intressant är vad det är för människor som är med och hur de reagerar i olika situationer. Som läsare får jag veta deras bevekelsegrunder för att delta i en sådan här tävling. Någon vill tjäna pengar, någon annan vill finna sig själv. Vi får även ta del av de intervjuer med deltagarna som produktionsteamet genomför. Prästen Cecilia är utan tvekan den märkligaste av deltagarna. Hon är alltså präst, men verkar inte tro på speciellt mycket av det som kyrkan lär oss. Det är mer av flum om att allt sker av en slump med att Guds kärlek genomsyrar allt. Ändå är hon den som mer än någon annan berör de andra medverkande. Trots att hon är frånvarande en stor del av boken är det ändå hon som hela tiden står i centrum. Jag tycker det är ett spännande grepp att skriva en bok med en ram hämtad från verklighetens TV-produktioner. Reaktionerna känns äkta när de vitt skilda personlighetstyperna möts. Där väcks både kärlek och motvilja bland deltagarna. Boken vill jag karaktärisera som en psykologisk roman med karaktärer som både brottas med sig själva och med de människor de hamnat tillsammans med på en ö. Flera av dem får lära sig saker om sig själva som de tidigare inte hade insett. Detta är en lättläst roman, som är väl värd att läsas.