En smakebit på søndag - Där vassen viker

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Där vassen viker och är skriven av Linda Edgarsson. 

Torpardottern Hilda är en inbunden person, tärd av minnen från barndomen. När hennes faster Anna ber om hjälp på gården Sjölund är det första gången Hilda sätter sin fot där sedan den olycksaliga vinterdagen då hennes far och bror drunknade i sjön. På Sjölund finns också Annas våldsamme make August, som tittar alltför djupt i flaskan, och deras fosterson Erik. Han, som bara var en pojke sist Hilda såg honom och som hon lovat sig själv att aldrig förlåta för det som hände, är nu en ung man. Nere vid sjön går vassen från gul till grön och i gryningen hörs koltrastens sång.

Smakbiten är hämtad från sidan 27:

Erik insåg att han hade långt kvar innan han hade samma pli på torparna som August hade. Anders Lund skulle aldrig någonsin ha uppfört sig så illa om det varit husbonden själv som kommit och bett om Nina. Men Erik visste inte hur man förhandlade med en karl som precis begravt sitt barn och hade en sjuk hustru. Han nickade för att komma därifrån illa kvickt och ville inte tänka på födseln av ett dött barn eller den sjuka Gun inne i den fallfärdiga torpstugan.

Anders Lund sträckte fram den grova näven med intorkat blod, slem, snus och Gud vet allt. Erik kisade med ögonen och intalade sig själv att han var en bondson och ingen fjolla. Handslaget var fast och när Erik släppte sitt grepp höll Anders kvar handen och tryckte till ännu en gång. Erik motstod reflexen att stryka handen mot Brunnes päls innan han satt upp i sadeln.