Tisdagstrion: Husdjur

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat husdjur. Jag har aldrig haft vare sig hund eller katt. Bara några fiskar i akvariet. Vi köpte hamstrar till barnen när de var små, men de var aldrig särskilt intresserade. Här är min husdjurstrio:

Boken Gatukatten Bob beskriver ett annorlunda människoöde (och kattöde). Gatumusikern James Bowen har fått en träningslägenhet medan han försöker bli av med sitt drogberoende. Då träffar han på en skadad, röd gatukatt, som fullständigt förändrar hans liv.
Han ger katten namnet Bob. Katten visar sig vara osedvanligt intelligent och snart är de båda oskiljaktiga. James tar hand om Bob, och detta att han för första gången är ansvarig för någon annans välbefinnande gör att han blir mer motiverad än någonsin att reda upp sitt liv.
Livet är inte lätt för James, för han har hela tiden kravet på sig att varje dag få ihop pengar för att klara överlevnaden för sig själv och Bob.
James Bowen skriver sålunda om sitt eget liv tillsammans med Bob, och det är en både roande och rörande berättelse.
James Bowen själv står sålunda som författare, men jag tycker det bör nämnas att han haft hjälp av författaren Garry Jenkins att få det till en sammanhängande berättelse, vilket han också nämner i efterordet.
Gatukatten Bob är en lättläst bok, som är mysig att läsa. Rekommenderas till den som vill ha en bok som på en gång är lättsam och behandlar faktiska sociala problem.

Ingenting att se. Carin blir som liten påkörd av en bil och blir rullstolsburen. Familjen bor i ett tvåvåningshus, men på grund av sitt handikapp kan Carin aldrig komma upp på övervåningen. När hon frågar föräldrarna vad som finns där uppe och om de kan bära upp henne så att hon får se blir alltid svaret: "Där finns ingenting att se!"

Detta gör att Carin börjar fantisera om vad som kan finnas på den våning hon inte kan nå till. Hörs det något ljud från övervåningen skapar hon sig omedelbart en egen bild av vad det kan vara.

Åren går. Föräldrarna avlider och Carin ärver huset, men fortfarande har hon inte fått se övervåningen. Hon bor ensam och följer vad som händer i världen genom tidningar, radio och TV. Vi följer samhällsutvecklingen genom hennes ögon.

Fast helt ensam är hon inte. Hon har givetvis en katt som håller henne sällskap.

Förvandlingen. Kan skalbaggar räknas som husdjur? ;) Franz Kafkas berättelse om handelsresanden Gregor Samsa som över en natt finner sig förvandlad till en enorm insekt har inspirerat författare och konstnärer av alla slag alltsedan den utgavs. Förvandlingen [Die Verwandlung] har kallats världens bästa novell och innehåller alla stildrag som gör Kafka till en av världslitteraturens största: utsattheten och grymheten, det groteska som något naturligt och likt en förfärlig dröm som framstår lika påtaglig som verklighet, med fantastiskt suggestiva bilder som författaren förmår gestalta med bara några få ord.

Baksidestexten på denna utgåva gör verkligen allt för att höja förväntningarna på denna  lilla bok. Men ändå är det med viss besvikelse jag lägger den ifrån mig när jag läst klart. Var detta allt? Vad var egentligen meningen?

Så en man förvandlas plötsligt till en jättelik insekt. Varför då? Och hur kan hans familj till en början reagera på denna otroliga förändring med vad som väl kan kallas ett stoiskt lugn?

Visserligen uppvisar de efter en tid ett större avståndstagande, men jag förstår ändå inte vad det är Kafka vill ha fram. Är det något vi kan lära oss av denna novell? Lär den oss hur vi ska reagera om vi själva eller någon i vår familj plötsligt förvandlas till en insekt? Eller är den en allegori vars mening går mig förbi?

Förvandlingen är en novell som jag är glad att ha läst, eftersom den är så omtalad. Men jag tyckte inte att den var speciellt intressant.