En smakebit på søndag - Shuggie Bain

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Shuggie Bain och är skriven av Douglas Stuart.  

Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning under Thatchers järnhårda styre. Varven och stålverken ligger utspridda längs floden Clyde som rostande dinosaurier. Invånarna kämpar för att överleva. Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, med sitt svarta hår och sina skinande tänder liknar hon en riktig stjärna, ämnad för något finare och bättre. Men när hennes man lämnar familjen faller allt samman. Agnes och de tre barnen försöker bygga upp en ny tillvaro i en litet gruvsamhälle avund. Agnes medicin heter öl och vodka men det blir snart barnens uppgift att ta hand om henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Han drömmer sig också bort, från gruvområdet och de hånfulla blickar som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.

Smakbiten är hämtad från sidan 15:

I rummet intill knarrade mannen med det skära ansiktet till liv. Han kliade sig högljutt och började suckande samla tillräckligt med livslust för att ta sig ur sängen. Han satte fötterna i golvet som två tunga säckar slaktkött och hasade sig med uppenbar möda fram till dörren. Det välbekanta ljudet av handtag och lås hördes, sedan var han ute i den mörka korridoren och trevade sig blint fram med fingrarna längs väggen. När han kom till Shuggies dörr höll pojken andan och vågade inte röra sig förrän han hörde lampsnöret i badrummet plinka till. Mannen hackade hostande igång lungorna, och Shuggie försökte att inte lyssna när han pissade och samtidigt spottade upp slem i toalettstolen.