En smakebit på søndag - Tjänstekvinnans son

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Tjänstekvinnans son och är skriven av August Strindberg.

Pojken Johan, som växer upp i små omständigheter, son till en kryddkrämare och en tjänstekvinna, bygger under barndom och ungdomsår upp en stark revanschlust; berättelsen om hans utanförskap är inte bara en en allmängiltig skildring av ungdom och ensamhet utan också en del i Strindbergs medvetna konstruktion av sig själv som människa och författare: en messianskt utvald, känslig själ som också - och kanske just därför - är missförstådd och motarbetad.

Smakbiten är hämtad från sidorna 11-12:

Fadren syntes endast vid måltiderna. Trist, trött, sträng, allvarlig, men inte hård. Han föreföll strängare, emedan han vid hemkomsten alltid skulle på fri hand avgöra en mängd ordningsmål, som han ej kunde döma i. Och därjämte begagnades hans namn alltid att skrämma barnen med. "Pappa skulle få veta det" var lika med stryk. Det var just ingen tacksam roll han fått. Mot modren var han alltid blid. Han kysste henne alltid efter måltiden och tackade henne för mat. Därigenom vandes barnen orättvist att betrakta henne som alla goda gåvors givare och fadren såsom allt onts.

Man fruktade fadren. När ropet: pappa kommer! hördes sprungo alla barnen och gömde sig, eller ut i barnkammaren för att kamma och tvätta sig. Vid bordet rådde dödstystnad bland barnen och fadren talade endast föga.