En smakebit på søndag - Metro 2033

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Metro 2033 och är skriven av Dmitrij Gluchovskij. 

Moskva år 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna. En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.

Smakbiten är hämtad från sidan 32:

Där sitter du på din postering och värmer dig vid elden. Plötsligt hör du: ett regelbundet eko någonstans i tunnelns djup, ett dovt knackande - först på avstånd, helt tyst, och sedan allt högre. Ljudet kommer närmare. Och i nästa ögonblick hörs ett kusligt, öronbedövande vrål, så nära att du nästan kan ta på det... Panik! Alla kommer på fötter och börjar stapla sandsäckar och lådor, och vaktchefen skriker för full hals: "Alarm!"

Från stationen skyndar reservtruppen till undsättning. vid 300 meter avtäcker de maskingeväret och här, vid den yttersta posteringen, där man när som helst kommer att ta emot det första slaget, kastar sig folk till marken bakom barrikaden av sandsäckar, riktar sina karbiner mor tunnelns gap och siktar... Till sist, när blodsugarna kommit helt nära, slår man på strålkastaren - och i den starka ljusstrålen syns sällsamma, mardrömslika silhuetter. Nakna, svartglänsande hudar, enorma ögon och munnar som bottenlösa hål. Med taktfasta steg går de mot barrikaden, mot människorna, mot döden, upprätta, närmare och närmare. Tre... fem... åtta kräk... Och den främste i ledet kastar plötsligt tillbaka sitt huvud och utstöter ännu ett vrål som skär genom märg och ben.