Veckans kulturfråga v. 37 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Som alla vet har vi nyss haft riksdagsval. Lindas fråga handlar dock inte om valet, men om bra kultur som på något sätt har politisk koppling. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka kulturella verk med politisk koppling uppskattar du?

Jag väljer tre böcker som har några år på nacken.

Dödssynden är en modern klassiker. Boken kom ut 1960 och väckte stor uppmärksamhet. Den tilldelades Pulitzerpriset.
Man skulle ju tro att författarinnan, Harper Lee, därefter skulle skriva en massa böcker och rida på framgångsvågen, men denna bok såg länge ut att bli hennes enda. Tills författarinnan, som avled ett par månader före sin 90-årsdag i år, plötsligt gav ut en andra bok 2015. 55 år efter debuten kom hennes andra bok - Ställ ut en väktare. Den boken skrevs före Dödssynden, men utspelar sig senare. Det var skriverierna kring detta som fick mig nyfiken på Dödssynden. Jag måste motvilligt erkänna att jag inte kände till den tidigare.
Dödssynden utspelar sig i en liten stad i Alabama i den amerikanska Södern i mitten av 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Advokaten Atticus Finch försvarar honom, vilket inte uppskattas av alla. Varför bry sig om att hålla en rättegång mot en neger, när man lika gärna kan lyncha honom direkt?
Bokens berättare är advokatens åttaåriga dotter Scott (Harper Lee själv?). Den skarpsinniga flickan ser igenom samhällets förljugenhet. Hur kan hennes lärarinna tycka så synd om judarna i Tyskland, samtidigt som hon inte har det minsta till övers för de svarta i den egna staden?
I boken används orden neger och nigger hela tiden. Det här är en bok som man definitivt inte får byta ut dessa ord mot andra som är mindre stötande idag. De behövs för att man ska förstå det samhälle som beskrivs. Det går inte att byta ut ett ord som "niggerälskare" mot "afroamerikanälskare", för då skulle man helt radera det rasistiska samhälle som beskrivs.
Dödssynden är en riktigt bra bok, och jag förstår att den blev mycket uppmärksammad när den gavs ut 1960. Det var en tid när svarta i sydstaterna fortfarande förvägrades rätten att rösta och svarta och vita hade olika offentliga toaletter, skilda skolor och skilda säten i bussarna.

Sedan får det bli Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga. En bok som när den först kom ut på svenska även hade titeln Negerlifvet i Nord-Amerikas slafstater.
Boken kom ut 1852, och avsikten var att avslöja grymheterna i slavsystemet. Det innebär dock inte att Stowe stod fri från rasistiska tankar. Är vi inte alla barn av vår tid? När hon skriver om en svart kokerska att hon är duktig på att laga mat precis som alla andra av hennes ras, så är detta naturligtvis också ett rasistiskt synsätt. Även positiva omdömen är rasistiska, när de bygger på synen att människan kan bedömas utifrån ras. Och vem skulle idag benämna svarta barn som "krullhuvuden"?
Men man ska inte läsa boken med moderna glasögon, utan istället se till hur den kan ha blivit emottagen på 1850-talet. I USA såldes boken i hela 300 000 exemplar, vilket gjorde den till den mest spridda boken efter Bibeln! Den satte fart på debatten om slaveriet och anses ha haft en stor betydelse för beslutet att förbjuda slaveri i USA.
Harriet Beecher Stowe fick träffa president Abraham Lincoln i början av inbördeskriget, och då ska presidenten ha sagt: "So this is the little lady who made this big war?"
Idag används ibland "Onkel Tom" som en nedsättande benämning på svarta som inte kämpar för sina rättigheter. Det tycker jag är djupt orättvist mot romanens Onkel Tom. Förvisso är han en man som för det mesta finner sig i sin lott och bara önskar sig en god "massa", men i romanen symboliserar han godheten, i bjärt kontrast till slavhandlarna. Den religiösa Harriet Beecher Stowe ville nog förvisso inte att de svarta skulle göra blodig revolution, men hon var övertygad om att om man bara spred informationen om slaveriets omänsklighet, så skulle hennes land avskaffa det. Och hon fick ju faktiskt rätt.

Hertha är en feministisk klassiker. Fredrika Bremer låter romanens Hertha föra en kamp för att kvinnan ska kunna erhålla samma rättigheter som mannen. Kravet gäller något för oss så självklart som att kvinnan ska bli myndig och ha rätt att disponera över egen egendom. Detta var en tid där kvinnans far var hennes förmyndare och när hon gifte sig blev maken hennes målsman. Änkor var dock myndiga.
1825 hade Lagkommittén lagt fram förslag om att ogifta kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder. (Männen blev myndiga vid 21.) I slutet av boken finns en bilaga, där man kan läsa hur Högsta Domstolen och två hovrätter i bestämda ordalag avstyrker förslaget. Ett argument emot att en ogift kvinna skulle bli myndig var att hon ju skulle upphöra att vara myndig när hon gifte sig. Att hon då skulle kunna fortsätta att vara myndig var alltför radikalt för att det överhuvudtaget skulle föreslås. Vidare framhölls att det var bra för kvinnan att vara omyndig, eftersom hon kunde riskera att genom okloka beslut förlora sina tillgångar. Det var alltså för hennes eget bästa. (Att hävda att det är för en grupps bästa att de inte får vara fullvärdiga medborgare var ett argument som även användes för slaveriet i USA!)
Det är mycket intressant och upplysande att i romanens form läsa om hur en kvinna ställer krav på att kvinnor ska få möjlighet att utvecklas. Dock är det så att en roman från 1856 givetvis är skriven på ett helt annat sätt än dagens romaner. Boken är så poetisk, och ibland tappar jag koncentrationen när björkarna har susat, fåglarna har kvittrat, humlorna har surrat alltför länge. 
Fredrika Bremer var utan tvekan en beläst kvinna. Där finns mängder av vittra anspelningar, inte minst till nordisk mytologi, vilket ställer krav på läsaren, och det tycker jag är roligt. Jag fick slå upp ett och annat. Upp med en hand alla som vet vem Nidhögg var ;)
För min del hade boken gärna kunnat vara hundra sidor kortare, så att inte den feministiska kampen hade bäddats in i naturromantik, mytologi och böner till Gud. Men kanske var det nödvändigt för att dåtidens läsare skulle ta till sig bokens budskap.