En smakebit på søndag - Djävulen och det mörka vattnet

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Djävulen och det mörka vattnet och är skriven av Stuart Turton.  

Året är 1634 och Samuel Pipps, världens främste detektiv, forslas ombord på ostindiefararen Saardam. Fartyget ska föra honom till Amsterdam där han ska avrättas för ett brott han kanske - eller kanske inte - begått. I sällskap har han sin lojala livvakt, Arent Hayes, som är fast besluten att bevisa sin väns oskuld. Bland de andra passagerarna finns Sara Wessel, en adelskvinna med en hemlighet. Men fartyget har knappt hunnit komma ut på öppet hav förrän resan börjar förgiftas av djävulskap. En märklig symbol dyker upp på seglet. En död spetälsk tycks röra sig över däcken. Boskap dör i natten. Och dessutom hör passagerarna en fasansfull röst viska till dem i mörkret. En röst som utlovar tre oheliga mirakel, följda av en massaker.

Här kommer smakbiten:

Som om han med ens blivit medveten om att lågorna höll på att sluka honom, började den spetälske slå på dräkten. Han snubblade baklänges, föll ner från lådorna och slog i marken med en otäck duns.

Arent ryckte åt sig ett fat med öl, rusade fram till honom, slet av locket och hällde vätskan över elden. Det rykte om trasorna och lukten av kol sved i näsborrarna.

Den spetälske vred sig av smärta och klöste i smutsen. Underarmarna var svårt brända, ansiktet förkolnat. Det var bara ögonen som fortfarande var mänskliga - de vilda pupillerna studsade runt i de blå irisarna, galna av smärta.