"Kultursnobbarna känner sig hotade av högerns förslag"

Johan Hakelius har en krönika om litteraturkanon i Expressens nätupplaga med ovanstående rubrik. Hakelius är lika skarp som vanligt.

"Tror ni att fransmännen ens begriper vad vi bråkar om? Vi och vi, förresten. Men om ni inte gjort det förr, får ni en chans att ge er in i diskussionen om kulturkanon nu.

Alltså: kan ni tänka er att fransmän skulle bli upprörda över att det lades fram ett slags läslista över sådant varje skolelev borde ta del av: Racine, Molière, Diderot, Voltaire, Dumas, Hugo, Prudhomme, Proust, Rimbaud, Camus, Sartre, Duras, Sagan, Houellebecq?

Visst, det skulle genast leda till en animerad gallisk diskussion om vilka som verkligen platsar. Men skulle en fransman rygga tillbaka för själva tanken att det finns ett franskt kulturarv och att det är varje generations ansvar att före det vidare?

Jag tvivlar.

Nu behöver inte frågan ställas i Frankrike, eftersom det här redan är en självklarhet i franska skolor. Vad skulle eleverna ägna dagarna åt om de inte läste klassiker?

Gå på tipspromenad? Ha ”mediekunskap”? Författa grupparbeten om könsidentitet?

I den bästa av världar – det kan vi nog alla hålla med om – borde frågan om kulturkanon inte vara en politisk fråga. Idén om en kanon – ständigt föränderlig, förstås - borde vara så självklar i skolan och i samhället att politikerna inte behövde lägga sig i saken.

Men nu är det inte så.

Min gissning är att regeringens löfte om en kanon kommer att sluta i paj. Ett skäl är att en mobb av kulturjournalister, akademiker och politiker kommer att göra allt de kan för att sabotera listan. Både i DN och på den här tidningens kultursida har redan diverse skruvade förslag på titlar att inkludera lagts fram. Titlar vars enda syfte är att göra politiska poänger mot regeringen. Det kommer förstås att dyka upp krav på HBTQI-tvättning, könskvotering och rasifieringscertifiering.

Ett annat skäl, även om man lyckas undvika dumheterna, är att Sverige är Sverige. En naturnation, inte en kulturnation. Svensk skola har inte på decennier sett till att elever läser klassiker.

Vi har partiledare som inte vet vad Selma Lagerlöf skrev. Vi har lärare som själva gått i en kanonlös skola.

Men även om chansen är liten att en juste lista gör saken bättre, gör den åtminstone inte saken sämre. Och det är hög tid att tala om den snobbism som är grunden för kanonmotståndet.

Det är en allmän svensk idé att det är fult att ha ansträngt sig för något. Att ha talang är fint. Att ”råka” lyckas är bra. Men att jobba stenhårt för att ta sig någonstans är vulgärt.

En annan allmän svensk idé är att det är ofint att tala om sådant som verkligen spelar roll. Man talar ogärna om klass, annat än medelklass. Man berättar inte för hitflyttade vilka sociala koder vi har.

Det är som om svenskar är rädda att avmystifiera svenskheten. Den måste omslutas i ett slags kulturell dimma, som bara de infödda och införstådda kan se igenom.

Den här snobbismen tittar fram i kanonmotståndet. Att sätta ett dussin titlar på en lista får de kulturstarka att känna obehag. Det är som att avslöja en konkurrensfördel, att lägga fältet öppet för kreti och pleti, eller, ännu värre, att tydliggöra att vem som helst, med lite tålamod och arbete, faktiskt kan göra sig till del av svensk kulturtradition. Det får de kulturstarka att känna sig mindre briljanta.

Men kan det verkligen vara så att svenskar är större kultursnobbar än fransmän?

Ja. Fast på ett sämre sätt."