Tisdagstrion: Kyla (eller andra kalla ord) i titeln

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat Kyla (eller andra kalla ord) i titeln. Här är min kyliga trio:  

Snöstormen av den ryske författaren Vladimir Sorokin lånade jag på biblioteket efter att jag sett att flera bokbloggare höjde den till skyarna. Så givetvis var jag riktigt nyfiken på boken och ville se vad som var så märkvärdigt med den. Men tyvärr blev jag besviken. Det kan mycket väl vara så att jag inte förmår se djupet i berättelsen, men jag förstod verkligen inte meningen med romanen.

Vi befinner oss alltså i en snöstorm på den ryska landsbygden. Baksidestexten säger att vi befinner oss i framtiden, men det är svårt att tidsbestämma historien. Här får vi i alla fall stifta bekantskap med de allra märkligaste varelser. Läkaren Garin får inte tag på några hästar för att kunna ta sig till den plats där han ska komma med vaccin mot den märkliga epidemin som skapar zombier. Han får dock kontakt med Harkel som har en självgångare. I huven på detta fordon placerar Harkel sina femti småhästar. Hästarna är så små att han bara behöver ha med sig en liten påse med havregryn för att kunna utfodra dem.

Vi träffar även på en mjölnare som är så liten att hans hustru kan hålla honom som man håller en bebis. Å andra sidan får vi veta att det även finns stormänniskor, som är fem-sex meter långa.

På sin färd träffar de på en grupp kazaker som kallas vitaminder. De presenterar sig med namn som Per Dag, Vysslull, Sisådär och John Blund.

Jag har läst mig till att Vladimir Sorokin är en hyllad, men kontroversiell författare. Genombrottet i både Ryssland och Europa kom med romanen Blått fett (på svenska 2000). 2013 nominerades han till Man Booker International Prize. Men det hjälps inte. Storheten i romanen Snöstormen gick mig tyvärr förbi.

Jag har ett recensionsex i läshögen som har ett kallt namn. Iskall sol av Lilja Sigurðadóttir. Hon är en av Islands internationellt mest hyllade och bästsäljande deckarförfattare. (Hur många deckarförfattare har Island egentligen? Verkar vara en del.) Iskall sol är den första boken i hennes nya Áróraserie.

Den första frosten var Anna Kurus debutroman och den första boken i Kirunatrilogin. Det är en psykologisk thriller, där läsaren förstår att allt inte är som det ska. Men på vilket sätt?

Det här var en riktigt läsvärd debutroman. Språket är enkelt, men välformulerat. Som läsare får jag veta mer om miljön i den lappländska fjällvärlden. Kapitlen är korta, vilket ger ett driv i läsningen, trots att det inte alltid händer så mycket, men det är ett lugn som bedrar. Perspektiven skiftar. Från Allis till Jonas till Raumo till stugägaren Lars och till katten! Då och då möts två eller tre av dem. Det är trevligt, men hela tiden är det något som skaver. Någon eller några bär på hemligheter och vi går sakta mot katastrofen.

Detta är alltså en riktigt bra psykologisk thriller i lappländsk miljö och det ska bli mycket intressant att se hur debutanten Anna Kuru ska vidareutveckla konceptet i de kommande delarna i Kirunatrilogin.