Tisdagstrion: Vapen

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat vapen. Här är min vapentrio:   

I Soldat med brutet gevär från 1944 får vi möta soldatsonen Valter Sträng, den av Mobergs romanpersoner som är mest lik sin egen författare. Vi får följa Valters liv som glasbruksarbetare, ungsocialist, pacifist och landsortsjournalist under 1900-talets första årtionden. Romanen är både en berättelse om hur en ung man försöker forma sitt eget liv och en hyllning till landsbygdens fattiga, "träskofolket".

Det lär finnas både likheter och skillnader mellan Strängs och Vilhelm Mobergs liv, men läser man om Moberg ser man tydliga likheter. De växer upp i fattiga soldattorp, skaffar sig utbildning mot alla odds, drabbas av Spanska sjukan, är till en början organiserade nykterister, blir journalister, är organiserade socialdemokrater, men blir djupt besvikna på sitt parti när de inte genomför allt i sitt program.

Det här är en bok som är väl värd att läsas. Den ger en bild av fattigdomen bland backstugusittare och glasbruksarbetare. En fattigdom som delades av förfäder och förmödrar till de flesta av oss. Det är också en skildring av arbetarnas organisering i fackföreningar och partier (främst det socialdemokratiska.)

Valter Sträng är filosofiskt lagd och det är intressant att följa hans funderingar. Samtidigt kan det inte hjälpas att jag ibland tycker att han är en riktig tråkmåns. Han är så in i bomben idealistisk. Han är hängiven Idén över allt annat. Nog borde väl en yngling kunna se på en söt och rar flicka utan att fundera över om hon är klassmedveten?

Han kompromissar aldrig, böjer sig aldrig. Blir han ovän med chefen ställer han ultimatum: Det ska bli som jag vill, annars slutar jag. Det kan inte vara helt lätt att vara en sådan människa. Måhända ska romanfiguren Valter Sträng ses som ett föredöme mer än en verklig person. En arbetarrörelsens motsvarighet till helgonen. Helgon kan man se upp till, men de är nog inte de roligaste på festen.

Jag kan förstå att Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt har blivit så omtalad. Den gavs ut första gången 1929, och var en av de böcker som nazisterna brände i sina bokbål.

Boken är en krigsskildring (från första världskriget), men den är ingen hjältedrapa där modiga soldater ger allt för fäderneslandet. Nej, den handlar om krigets hopplöshet och om vanliga, enkla soldater som bara vill överleva. Det finns inget hjältemodigt i deras liv i skyttegravarna. Omkring dem dör deras vänner en meningslös död. Inte så konstigt kanske att nazisterna inte kunde tåla boken. Deras plan var ju att starta ett nytt krig som skulle ge det tyska riket ära och det tyska folket ökat "Lebensraum".

Den här boken är jag inte bara glad över att ha läst därför att det är roligt att ha läst en klassiker. Det här är en riktigt bra bok, som visar hur långt från regeringarnas propaganda livet är för en soldat i skyttegraven. För dem är det inte viktigt att vinna kriget. Betydligt viktigare är att försöka få tag på en brödbit eller en cigarett.

Synd av en värmländsk författare.

Utåt sett följer Frykeboda socken de tio kristna budorden till punkt och pricka. Men säg den fasad som aldrig spricker. Utan förvarning är det någon som bryter mot det femte budordet: Du skall icke dräpa. Syndarens offer är socknens klockare och mordvapnet är en yxa. Vem har begått det fruktansvärda brottet?

Återigen är det upp till länsman Nathanael Efraimsson och hans fjärdingsman Alfred Karlsson att sätta gärningsmannen bakom lås och bom. Men allt eftersom utredningen fortskrider står det klart att det syndas betydligt mer i Frykeboda än vad folk vill låtsas om. Att lagens långa arm måste ha både ögon och öron på skaft råder det ingen tvekan om. Några villovägar har de nämligen inte råd att hamna på...