Tisdagstrion: Änglar & Demoner

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat änglar & demoner. Jag skulle kunna göra det lätt för mig och välja Änglar och Demoner av Dan Brown, men nej, jag väljer tre andra böcker. Här är min trio: 

Berättelsens ängel av Jakob Sverker var en bok som det till en början var svårt att komma in i, åtminstone för mig. Jag får erkänna att jag ett tag undrade hur jag skulle kunna orka mig igenom den, och tanken på att det är första delen av en trilogi fick mig att bäva.

Men detta var en bok som växte efter hand. Författaren har ett mycket fint språk och miljöbeskrivningarna är fantastiska. Och detta kommer då från mig som har så svårt för miljöbeskrivningar! Men Jakob Sverker beskriver gatorna och butikerna i Paris på ett sätt som gör att jag känner mig förflyttad dit.

Sveriges Radios utrikeskorrespondent, Carl-Henrik Wiberg, träffar i Paris på en farlig krigsförbrytare han känner igen från Balkankrigen. Samtidigt får han ett mystiskt brev och möjligheten att intervjua en av Frankrikes mest kända och tillbakadragna familjer, industrifamiljen Saurelle. Madeleine Raeder är svensk marknadsassistent som gör kometkarriär hos Saurelle. Hon får i uppdrag att hålla ögonen på Carl-Henrik. Händelseutvecklingen för dem samman och leder dem mot en avskyvärd hemlighet. I boken alternerar kapitlen mellan Carl-Henrik, Madeleine och ytterligare en person. Det var väl där som jag kände att jag villade bort mig i början, men snart började berättelserna knytas samman och boken avslutas med en stor uppgörelse.

I boken finns mängder av litterära citat, och där måste jag säga att jag är i underläge, men eftersom författaren tidigare var litteraturvetare har det säkert känts naturligt att flitigt citera i första hand Walter Benjamin, men även Goethe. Jag rekommenderar boken å det varmaste, för det är en mycket fin läsupplevelse när man väl kommer in i handlingen.

Änglarnas sorg är andra delen av Jón Kalman Stefánssons Trilogin om pojken. Den första var Himmel och helvete.

Det här är en mycket speciell bok. Det är nog det minsta man kan säga. Jag tycker om den. Dessa människor som kämpar för att överleva under en karg vinter. Men den är ändå inte helt lättläst. En mening kan ibland vara med än en halv sida lång och det är inga pratminus när någon säger något. Allt vävs ihop. Om inte Stefánsson vore en så bra författare, skulle jag ha lagt bort boken för längesen. 

En märklig historia är det när pojken tillsammans med postbudet Jens beger sig över bergen med post till avlägsna trakter. I ett par hundra sidor snöar det. Det snöar, blåser, snöar lite mera, de fryser och är hungriga. Och mitt upp i alltihop dyker ett spöke upp. En kvinna som nyligen dött och numera luktar rökt fårkött.

Jo, jag förstår att det låter knasigt, men som jag sade ovan, så är det ändå en riktigt bra bok. Man känner verkligen att man befinner sig mitt i snöstormen, så detta är en läsvärd bok. Jag lovar.

Djävulen och det mörka vattnet av Stuart Turton var en bok jag såg fram mot att läsa, eftersom jag verkligen uppskattade författarens De sju morden på Evelyn Hardcastle. Till en början var jag dock tveksam när jag började läsa denna bok. Döda spetälska som vandrar omkring på skeppet? Oheliga mirakler? En märklig demon som förgiftar människors själar? Det kändes verkligen inte som en bok för mig.

Men ju mer jag läste, desto mer fascinerad blev jag. Romanen blev alltmer spännande och mot slutet var det en verklig bladvändare.

Och bokens upplösning (som jag givetvis inte ska avslöja) är så totalt överraskande. Det var inte mycket som var vad det hade verkat.

Stuart Turton är verkligen en skicklig författare. Det blir högsta betyg för Djävulen och det mörka vattnet.