Tisdagstrion: Uppväxtskildringar

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat uppväxtskildringar. Här är min trio:

Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Det är gripande att följa den ensamma flickan Kya från barndom till vuxen ålder. Hennes upplevelse är att hon alltid blir lämnad. Lämnad av mamman, lämnad av syskonen, lämnad av fadern. När hon möter kärleken blir hon på nytt lämnad. 

Men hon har vänner. Hon har fiskmåsarna och hon är omgiven av ett myller av liv i träsket. Det finns ingen med större kunskaper om våtmarkens växter och djur än hon. Det är dock ytterst få i omgivningen som förstår det.

Jag är ingen större vän av miljöskildringar i böcker. Ofta tycker jag att de skymmer historien. Men i Där kräftorna sjunger är de en mycket stor del av upplevelsen. Vem kunde väl ana att ett träsk kunde vara så intressant?

Ingenting att se. Carin blir som liten påkörd av en bil och blir rullstolsburen. Familjen bor i ett tvåvåningshus, men på grund av sitt handikapp kan Carin aldrig komma upp på övervåningen. När hon frågar föräldrarna vad som finns där uppe och om de kan bära upp henne så att hon får se blir alltid svaret: "Där finns ingenting att se!"

Detta gör att Carin börjar fantisera om vad som kan finnas på den våning hon inte kan nå till. Hörs det något ljud från övervåningen skapar hon sig omedelbart en egen bild av vad det kan vara.

Åren går. Föräldrarna avlider och Carin ärver huset, men fortfarande har hon inte fått se övervåningen. Hon bor ensam och följer vad som händer i världen genom tidningar, radio och TV. Vi följer samhällsutvecklingen genom hennes ögon.

När hon är 80 år bestämmer hon sig för att hon ska se övervåningen innan hon dör. Hon tar sig ur rullstolen och släpar sig uppför trappan. Äntligen får hon se hur det ser ut där. Det är en sanning som dödar henne.

Shuggie Bain av Douglas Stuart beskriver en dysfunktionell familj där yngsta barnet Shuggie är huvudpersonen. Mamman Agnes verkar alltid kunna fatta fel beslut. Hon lämnade maken som hon hade de äldsta barnen med och flyttar in hos sina föräldrar tillsammans med den tämligen odräglige taxichauffören som hon får sonen Shuggie med. Den notoriskt otrogne nye maken tröttnar till slut på Agnes drickande och placerar familjen i ett hus i ett område där arbetslöshet och misär är det normala. Själv ger han sig av och flyttar ihop med en ny kvinna.

Allt kring Agnes faller samman. Hon sjunker djupare ner i alkoholismen och snart är Shuggie ensam med henne. Det blir han som får ta hand om mamman istället för tvärtom.

Boken ger hela tiden en känsla av hopplöshet. Det blir aldrig bättre; i vart fall inte någon längre tid. Och detta är nog vad författaren velat få fram. När arbetslösheten bredde ut sig i spåren av nedläggningen av gruvor och industrier förlorade människor hoppet om att det någonsin skulle ljusna.

Shuggie Bain är en bra bok. Men den är verkligen dyster.