Tisdagstrion: "Saga", "historia" eller "berättelse" i boktiteln

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat "saga", "historia" eller "berättelse" i boktiteln. Här är min trio:

Givetvis börjar jag med Gösta Berlings saga av nobelpristagaren Selma Lagerlöf. Det var denna bok som blev det stora genombrottet för Lagerlöf.
Romanen handlar om den fallne prästen Gösta Berling, som majorskan på Ekeby förbarmar sig över och låter den försupne prästen flytta in i kavaljersflygeln med de andra "kavaljererna".

Om man inte vet något annat om romanen kanske man ändå känner till inledningsorden, som är ett exempel på in medias res: "Äntligen stod prästen i predikstolen!"

En kort berättelse om traktorer på ukrainska av Marina Lewycka är betydligt mer underhållande än vad titeln ger sken av. Titeln hänvisar bara till den bok som den äldre mannen håller på att skriva. Men boken handlar om en ukrainsk familj i diasporan och de något ansträngda relationerna mellan familjemedlemmarna. Historiens berättare är Nadezjda och det är hennes kommentarer (framför allt de inom parentes) som är bokens behållning. De är bitvis riktigt roliga.

Så den som är intresserad av traktorer ska nog söka information någon annanstans. Men den som vill läsa en trevlig bok som avkoppling kan gärna välja den här.

Till sist Noreas saga av Marianne Fredriksson. Den ingår i författarens Paradistrilogi. De tidigare delarna heter Kains bok och Evas bok.

Jag tyckte framför allt den syn på barnen som finns i boken. Att allt är möjligt för ett barn till dess att vi vuxna lär barnet vad som är omöjligt och därmed begränsar dess seende.
Särskilt fastnade jag för den här passagen i boken, som berättar hur Norea kunde se stenarna dansa och hon hade även sett "djuret":

Hon älskade den här platsen. Här skimrade sanden, här lyste stenarna i tusen färger, här dansade världen för henne. Här fanns också djuret.
Hon hade mött honom en morgon när frosten ännu svepte stenen i vitt. De hade sett på varann i fullkomlig gemenskap. Det var ett litet, brunskinnat djur, ilsnabbt och skyggt. Ändå hade han inte vikt undan för henne, suttit där bara och sänkt sina svarta ögon i barnets.
Allt hade blivit mycket högtidligt.
Hon hade haft sin bror med den gången. Han  hade blivit otålig, ryckt henne i armen, skrikit åt henne att följa med hem.
- Men ser du då inte, hade hon viskat.
Och brodern hade stirrat på djuret och inte sett det.
Det var på det sättet hon kommit att förstå att djuret var Gud. Gud var osynlig, så hade hennes far sagt. Han uppenbarade sig bara ibland för någon utvald.
Så idag satt hon där bland de dansande stenarna i en värld som sjöng av ljus och färg och väntade. Han skulle komma, hon visste det. Och modern skulle se honom också.
Mor var utvald, såsom Norea själv var det.
I nästa stund fanns han där på klippblocket nära bergets fot och åter möttes deras ögon och hon blev han och han blev hon samtidigt som de båda blev ett med hela den oändliga tillvaron.
Också modern satt stilla. Till slut viskade hon:
- Det är en vessla, Norea.
I samma ögonblick var djuret borta och genom barnet gick en känsla av obestämd sorg. Modern hade sett, något annat var ändå inte möjligt. Men varför kallade hon Gud vessla? Och vad fanns det i ordet som tog fast glädjen och slog den i skärvor?
En stund senare bröt modern upp.
- Här blir för varmt och obekvämt. Det här är ingen trivsam plats, sade hon.
Då såg sig barnet om och stenarna hade slutat dansa.
Och barnet grät, så obegripligt och tröstlöst som bara mycket små barn gråter.