Tisdagstrion: Trädgård, skog eller park i handling eller titel

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat trädgård, skog eller park i handling eller titel. Här är min trio:

I Harlan Cobens spänningsroman Inte ett ord försvinner Simon Greenes drogberoende dotter Paige spårlöst. En dag ser han henne sjunga i Central Park, men hon är en skugga av sitt forna jag. När han närmar sig flyr hon i panik.

Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau är en bok som inte saknar poänger och intressanta tankar, men som sannerligen inte är någon bladvändare.
Nog har han funderat en hel del, den gode Thoreau. Och bildad är karln också. Där finns många hänvisningar till olika filosofer och till hinduismens Vedaböcker. Han vet allt, kan allt och vill oerhört gärna förtälja detta. Och då blir han bitvis outhärdlig.
Jag har även lite svårt med att han gräver ner sig i detaljer som jag tror att han är ensam om att fundera på. I något kapitel funderar han ut någon formel som ska kunna användas för att beräkna en sjös djup. Om jag förstod saken rätt, skulle formeln inte fungera om sjön hade öar. Vattnets karaktär och färg ägnar han också många sidor åt. För att nu inte tala om isens konsistens.
Men jag ska ändå erkänna att det fanns avsnitt som var intressanta. Framför allt hans funderingar kring vad som egentligen borde vara viktigt för en människa. Problemet för mig är att när jag har läst klart ett kapitel, så minns jag nästan inget av innehållet. Dock kanske inte hela skulden ska läggas på Thoreau. Det kan ju vara jag, som inte är tillräckligt djup.

Gunnar Ehne var en underfundig poet, som skrev sina dikter på sin nordvärmländska dialekt. Jag låter hans dikt Kvällsböna ge en bild av skogen:

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gå i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell

Vi hörd fôll ôm gröna änger
ôm söer mä vita ull
Musik ifrå harpas stränger
å gater gjord uttå gull

Men ja skull nock int trives
mä dä där, du Gud
Du vet ja är blyg å rädd
Dä låter sö fint på nô vis, du Gud
å ja ä inte tocken klädd

Kanske du tycker ja tarjer å fråger
men dä här ä noga för mej
Fast slepper ja unna ellbrann å plåger
ska ja ta't sôm dä ä ôppnär dej

Men har du en skog
i nôn utkant, du Gud
vill ja gå där i ensamhet
å ly på en bäck å på fôggelsang
när dej, i all evihet