Tisdagstrion: Öron, näsa eller mun

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat öron, näsa eller mun (i handling, titel eller på omslag). Här är min trio:

Tackar som frågar - Historien om några människor av Jennie Dielemans. Nog är det väl långa öron på kanindräkten? 
I en förort utanför Stockholm försöker fem familjer - en del uppfuckade, andra inte - att få livet att gå ihop. Petri Koskela hittar dyrbara instrument ute i skogen och det ser djävligt ljust ut. I alla fall ett tag. Hans mamma Leena, en kedjerökande nykterist som är övertygad om sin egen förträfflighet, ska få se. Cornelis Schilders i huset bredvid samlar sina barn för att fira en storslagen julafton. Men så ställer han den där förbannade frågan. Grekiska föreningen har skaffat en gigantisk teve och för första gången sen zigenar-Ronny jagade honom längs allén för arton år sen börjar Jannis Staflakis känna att han lever. Och så Khosro Azadoust. Han, en iransk prylbög, får in cash på att ta hand om en sosse som har varit förlamad sen åttio-talet. Men vad är det som får Khosro att iförd en rosa kanindräkt storma in på OnOff och hota personalen? Och glöm inte Sussie Bengtssons brutala utbrott på medborgarkontoret, där hon rusar in med sitt team och med släggan mot ditt pannben frågar: - Do we look like morons to you?"

Snöstormen av den ryske författaren Vladimir Sorokin lånade jag på biblioteket efter att jag sett att flera bokbloggare höjde den till skyarna. Så givetvis var jag riktigt nyfiken på boken och ville se vad som var så märkvärdigt med den. Men tyvärr blev jag besviken. Det kan mycket väl vara så att jag inte förmår se djupet i berättelsen, men jag förstod verkligen inte meningen med romanen.

Vi befinner oss alltså i en snöstorm på den ryska landsbygden. Baksidestexten säger att vi befinner oss i framtiden, men det är svårt att tidsbestämma historien. Här får vi i alla fall stifta bekantskap med de allra märkligaste varelser. Läkaren Garin får inte tag på några hästar för att kunna ta sig till den plats där han ska komma med vaccin mot den märkliga epidemin som skapar zombier. Han får dock kontakt med Harkel som har en självgångare. I huven på detta fordon placerar Harkel sina femti småhästar. Hästarna är så små att han bara behöver ha med sig en liten påse med havregryn för att kunna utfodra dem.

Vi träffar även på en mjölnare som är så liten att hans hustru kan hålla honom som man håller en bebis. Å andra sidan får vi veta att det även finns stormänniskor, som är fem-sex meter långa.

På sin färd träffar de på en grupp kazaker som kallas vitaminder. De presenterar sig med namn som Per Dag, Vysslull, Sisådär och John Blund.

Jag har läst mig till att Vladimir Sorokin är en hyllad, men kontroversiell författare. Genombrottet i både Ryssland och Europa kom med romanen Blått fett (på svenska 2000). 2013 nominerades han till Man Booker International Prize. Men det hjälps inte. Storheten i romanen Snöstormen gick mig tyvärr förbi.

Hela världens lilla anka av Gahan Wilson får vara med här bara för att ankan har en stor mun. Det är en av få böcker som jag påbörjat men inte avslutat. Jag tyckte inte den var värd lästid.