Tisdagstrion: Sápmi

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat Sápmi. Här är min trio:

Stöld av Ann-Helén Laestadius är en så bra bok på många sätt. Den är mycket välskriven, men framför allt ger den en så viktig skildring av hur samerna i Sverige fortfarande diskrimineras och utsätts för rasism. Dessutom tycker de styrande i Sverige att det är viktigare med landets gruvnäring än med renbetesmarkerna.

Vi har i Sverige gärna tagit på oss rollen som världssamvete. "En moralisk stormakt" sade visst förre statsministern Stefan Löfven. Och visst är vi duktiga på att engagera oss för förtryckta folk runt om i världen. Vi förfasas över hur ursprungsbefolkningen i Amazonas drivs undan för att deras områden ska exploateras. Men vi glömmer bort hur vårt eget land i hundratals år har förtryckt samerna, förbjudit deras religion, drivit bort dem från deras hävdvunna landområden.

Stöld är en viktig bok som alla borde läsa. Ja, ingen svensk borde få öppna munnen och fördöma förtryck i avlägsna länder utan att först ha läst den här boken. 

Boken Självtäkt är skriven av en mindre känd deckarförfattare, nämligen tidigare åklagaren och numera domaren Tove Klackenberg. Hennes debutbok hette Påtaglig risk att skada, vilken fick debutantdiplomet av Svenska Deckaradademin. Senare har hon givit ut böckerna Inlåst och Dömd på förhand.

Självtäkt handlar om åklagaren Svea Lundström Duval som knappt hinner börja på sin nya arbetsplats i Östersund förrän Härjedalen drabbas av en rad sabotage. Tidningarna är snabba att knyta händelserna till rättstvisten mellan traktens markägare och samebyarna, och Svea placeras i Sveg för att leda den uppmärksammade utredningen.

Det finns saker som jag tycker är mycket bra i boken. Exempelvis de många tydliga exemplen på hur samerna blivit förtryckta långt in i vår tid. Fortfarande finns stora motsättningar mellan samer och svenskar i Sameland.

(Lustigt förresten att Tove Klackenberg låter en same i boken tala om svenskarna som ett annat folk. Det blev ju ett förfärligt bråk när sverigedemokraten Björn Söder benämnde samer som en egen nationalitet.)

Nattavaara av Thomas Engström och Margit Richert, Vi befinner oss i en postapokalyptisk tid. Jag tror att vi är någonstans i mitten av det nuvarande århundradet. De av människan skapade klimatförändringarna har slagit till med full kraft. Runt om i världen brinner det och många miljoner människor är klimatflyktingar. I Sveriges båda nordligaste landskap har upprorsfanan höjts och man har brutit sig ur konungariket Sverige och bildat republiken Nordland. Man var trötta på århundraden av utsugning, där stockholmare levde gott på gruvdrift och skogsavverkning.

Det är i Nordland boken utspelar sig, men det är inget lyckligt samhälle man har skapat. Istället är det en brutal kommuniststat i Stalins och Nordkoreas anda. I det av murar kringgärdade Kiruna styr den enväldige jarlen. När de föraktade sörlänningarna kommer som flyktingar från Sverige sätts de som trälar.

Det finns ett antal personer som vi särskilt får följa och det är deras tankar som gör boken intressant. Människor som har insett att man för att överleva måste tänka på sig själv i första hand. Ord som "solidaritet" och "gemenskap" gör sig bra i pamfletter, men inte i det brutala samhälle som skildras här.

Svagheterna i boken tycker jag är att det är svårt att förstå varför man i Nordland inrättade en hård diktatur där fienden är kristna och samer. Hur gick det egentligen till när man övergav demokratin och istället satsade på kommunistisk diktatur och rasism? Det förvånar mig också att man så lite verkar ägna sig åt att producera det man behöver. Man verkar mest ägna sig åt plundring och åt att konsumera det som fanns kvar från den gamla tiden.

Jag vill passa på att nämna att från och med nästa tisdag, den 1 oktober, tar jag över Tisdagstrion från Helena på Ugglan & Boken. Högst upp i högerkolumnen ser du en avatar för Tisdagstrion som du kan klicka på för att se kommande temata.