Tisdagstrion: Krig (Gustaf Adolfsdagen imorgon)

Dags för veckans tisdagstrio! Nationalism och patriotism kan se olika ut i olika länder. Ofta är det militärparader och svulstiga tal om den egna nationens förträfflighet som står i centrum. Den svenska patriotismen är däremot så LAGOM. I morgon högtidlighåller vi minnet av hjältekonungen Gustaf II Adolf, som stupade i Lützen den 6 november 1632. Och hur gör vi då det? Vi äter bakelser! Denna tisdags tema är: Krig.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Markus Zusaks bok Boktjuven. På baksidestexten kan man läsa att nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.
Vad jag inte förstod innan jag började läsa boken var att den innehöll så mycket mörker. I början hade jag svårt att förstå den, men snart trollbands jag av berättelsen. Det finns strimmor av ljus även i en värld fylld av mörker. För det är en mörk värld vi får möta, i en liten by i Tyskland under åren 1939-43. Döden, som är bokens berättare, har mycket att göra. Det är så många själar som han ska hämta.
När jag kom till slutet av boken hade jag tårar i ögonen. Kunde inte Liesel ha fått slippa en del av all den omänskliga sorg hon drabbades av? Men det här var Nazityskland under brinnande krig. Det var ingen lycklig tid.
Det är en fin bok, som jag gärna rekommenderar. Men bitvis gör den ont att läsa.

Kriget, pappa är en annorlunda bok. Victoria Rixer skriver om sin pappa (tror jag) och hur han och andra släktingar påverkats på olika sätt av att ha flyttat från hemlandet Finland till Sverige, där de plötsligt utgör en minoritet. Den som vågade sig på att tala finska i skolan kunde räkna med en rejäl örfil, "för i Sverige talar vi svenska."
Pappan stöttar alltid sin dotter och det finns en speciell gemenskap mellan dem. Fast lite lustig är han när han ska lära henne hur olika siffror och tal kan läras in genom att man förknippar dem med olika föremål och färger.
Intressant är också att läsa om farfar. En man som varit ute i kriget, men vars förstånd inte klarat återgången till ett vanligt liv. Han är övertygad om att han är son till riksmarskalken Mannerheim och han har själv varit gift med ett otal kända kvinnor, däribland den brittiska drottningen och Greta Garbo. Eftersom han samtidigt kan ta till kniven är det kanske inte så märkligt att han suttit inspärrad på mentalsjukhus i omgångar.
En intressant bok att läsa. Den handlar om en specifik familj från Finland, men många delar kan säkert vara applicerbara på andra. Krigspsykoser och utanförskap på grund av bakgrund finns mitt ibland oss idag, även om människorna kommer från andra delar av världen.
Det enda som jag inte riktigt förstår är varför författaren givit personerna i boken andra namn. Historiens jag heter Eva och pappan heter Jan Spets. Andra hustrun heter Tuija. Men det känns verkligen som att hon skriver om den egna familjen med pappan Anders Rixer och hustrun Kirsti. Kanske har hon velat ändra namnen för att kunna skriva en friare historia. Eller också har jag helt fel och boken ska betraktas som ren fiktion. Huvudpersonen skriver på slutet om sin fars begravning och Anders Rixer är högst levande. Kanske funderar jag för mycket.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie som jag läser. 
En stor del av boken handlar om Biafrakriget 1967-69. Jag minns TV-bilderna med de svältande barnen som hade uppsvällda magar och flugor kröp på dem, men barnen orkade inte vifta bort dem. För mig och många i min generation har nog de bilderna blivit hur vi tänker oss svält i Afrika och andra delar av världen. "Ät din mat! Tänk på barnen i Biafra!" är kända ord för oss alla.
Men jag måste erkänna att jag inte har haft riktig koll på vad som gjorde att Biafra försökte bryta sig loss från Nigeria och vad massvälten berodde på. Den här boken, som är skönlitterär, kan man lära sig mycket av. Nigerias östregion var relativt välmående. Majoriteten av befolkningen där är igbo, som huvudsakligen är kristna. Det var dock andra folkgrupper i norr, huvudsakligen muslimer, som dominerade. Officerare från igbo gjorde en militärkupp, men den följdes av en motkupp. Den nya regimen och dess militär utförde massakrer mot igbo som vedergällning. Detta fick igbo under officeren Ojukwo att proklamera östregionens självständighet under namnet Biafra.
Nigeria gick till anfall mot den nya staten. Det var svårt för Biafra att vinna internationellt stöd. Både Storbritannien och USA ställde sig på Nigerias sida. Inte heller i Afrika fick man stöd, med några få undantag. De flesta afrikanska länder har egna minoriteter, som skulle kunna försöka bryta sig loss. Men trots detta hade Biafra i en början stora framgångar. Det var svårt för Nigeria att besegra de välmotiverade biafranska soldaterna, trots att Biafra led svår brist på vapen. Till slut beslutade sig Nigeria för att blockera hjälpsändningar till Biafra, för att med svältens hjälp besegra utbrytarstaten.
Boken är dock inte en torr uppräkning av fakta. Istället utgår den från ett antal människor i Biafra och hur folk från medelklassen sakta men säkert drabbades av den växande hungern. Samtidigt finns där kärlek, hat, avundsjuka, åtrå och sorg. Det är en bok om människor, genom vars ögon vi får bevittna lidandet i ett mångkulturellt land där folkgrupper hatar varandra.