Tisdagstrion: Adel

Dags för veckans tisdagstrio. Själv är jag en vanlig bondkanin, men den här veckan ska vi ägna oss åt de blåblodiga. Denna tisdags tema är: Adel.

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Spöket på Canterville av Oscar Wilde. På slottet Canterville i England har spöket fått härja fritt i 400 år. Under åren har han lyckats skrämma ihjäl många adelsmän med sina hemska spökerier. Men när en amerikansk ambassadörfamilj flyttar in i slottet får spöket problem. Trots att han klär ut sig till "Den huvudlöse Hertigen" och skramlar med sina tunga, rostiga fångkedjor mitt i natten är det ingen som blir rädd. Inte ens barnen.

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe.

Få litterära verk har fångat människors sinnen som Johann Wolfgang von Goethes roman om den unge Werther och hans Lotte - ett av de stora kärleksparen i världslitteraturen. När den tyske nationaldiktaren skrev sin tragiska kärlekssaga, som publicerades 1774, var han bara 24 år och boken hade i viss mån självbiografisk bakgrund. Romanen var ett litterärt lyckokast och gjorde omedelbar succé och skandal när den kom ut.

I bokens spår uppkom en formlig Wertherfeber. Unga män klädde sig som Goethes hjälte - den blå fracken med den gula västen blev weltschmerzuniformen i Europa. Några sköt sig också i likhet med bokens hjälte en kula för pannan.

Okej, men vad har detta med veckans tema att göra? Jo, Goethe adlades 1782.

1793 av Niklas Natt och Dag.

Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.
Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstaden avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.
Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

Det är ingen självklarhet att en berättelse om ett fiktivt mordfall, som författaren placerar drygt två sekler bakåt i tiden, ska bli intressant och läsvärd. Natt och Dag lyckas med detta. Dels därför att själva mordhistorien är väl berättad, dels därför att han beskriver ett Stockholm med dess människor på ett sätt och med ett språk som känns trovärdigt.

Och kopplingen till temat? Natt och Dag är en av Sveriges allra äldsta adelssläkter, känd från 1280.