Kunde inte låta bli

Jag skrev ett bidrag till igår till Ballografpriset. Kunde inte låta bli. Finns ju alltid en och annan kärlek i ens liv att skriva om. Jag ska posta den idag. I morgon är ju sista dagen.

Sju kapitel klara

Nu är sju kapitel av åtta klara i mitt bidrag till HJ:s romantävling. Som jag sagt tidigare, så är det en kriminalhistoria. Nu återstår bara kapitlet där allting uppenbaras. Det är alltid roligast att skriva, så det ser jag fram mot.

En sorglig tilldragelse

Jag nattade min yngsta dotter ikväll. (Hon är 8 år.) Lovade att jag skulle läsa en saga för henne. Medan jag fixade en grej i hennes rum, skulle hon ge mat åt guldhamstern Ludvig, oftast kallad Ludde. Så hör jag dotterns röst:

- Pappa, Ludde ligger i ett hörn av buren och ser ut som han sover.

Jag gick dit, och det var naturligtvis som jag misstänkte. Ludde var död. Detta besked fick dottern att gråta. Jag fick allt en tår i ögat jag med. Inte för hamsterns skull, utan för att min dotter blev så ledsen.
Så nu har jag utlovat begravning till i morgon. Jag sade att vi får lägga Ludde i en liten kartong. Då tyckte yngsta dottern att det nog borde vara en finare låda än en vanlig kartong. Jag förklarade då att det måste vara en kartong som kan förmultna, precis som Ludde kommer att förmultna.
Tanken på att Ludde skulle förmultna tilltalade henne inte alls. Jag försökte berätta det fina i att det skulle komma att växa upp blommor tack vare detta, men det bet inte riktigt. Ja ja, vi får väl se hur det går i morgon. Det ordnar sig nog. När jag läste saga för henne, tycktes hon ha glömt att hon var ledsen för Luddes skull.

På klassisk mark

Jag tog med familjen på en hemlig utflykt idag. Målet var Selma Lagerlöfs Mårbacka. Där finns verkligen ett författarföredöme. Men man får ju ångest när man tänker på hennes prestation. Tänk att hon fick Nobelpriset i litteratur 1909 och blev invald i Svenska Akademien 1914, i en tid då svenska kvinnor fortfarande inte hade rösträtt!

Alltid roligt att lära sig något nytt

I samband med den stora FRA-debatten stod det i tidningarna att "stekarna" protesterade mot lagen. Jag hade aldrig hört talas om stekarna förut, men antog att det handlade om en grupp kockar. Svenska kocklandslaget kanske?
Men idag tog jag och googlade på ordet, och det visade sig att jag fullständigt hade missförstått uttrycket. Tydligen är en "stekare" en arbetsskygg person utan egen inkomst, som ägnar sitt liv åt att spendera pappas pengar. Tänk så fel man kan ha.

En kärlek i mitt liv

Så var ett bidrag till Ballografpriset färdigt. Det ska ju vara högst 3 sidor och högst 9000 tecken inklusive blanksteg. När jag var färdig, hade jag skrivit 9300 tecken. Jag visste inte hur petiga de var, så jag strök lite vilket förbättrade texten.
Egentligen går det ju ganska fort att skriva 9000 tecken, men det tog ganska lång tid för mig. Jag valde att skriva om min pappas bortgång (som ligger ganska många år bakåt i tiden) och då kom minnena hela tiden över mig, vilket gjorde att det tog många gånger längre tid än det annars skulle ha gjort.
Blev det något vettigt och "prisvärt" av det hela då? Det vet jag inte, men det kändes bra för mig att få skriva det, och egentligen är det väl det som är det viktigaste.

Kruskalaset

Alla orter ska ju numera "placera sig på kartan." Detta uttryck tycker jag är otroligt fånigt, eftersom orterna redan brukar befinna sig på kartan. Vad det handlar om är väl snarast att man vill att även storstadsbor ska känna till en. Det påminner lite grand om när européerna åkte ut i världen och "upptäckte" hela världsdelar, till stor förvåning för dem som redan bodde där.

Men visst är det bra att göra saker som väcker positiv uppmärksamhet. Om det dessutom bidrar till sammanhållningen i bygden är det ju ännu bättre.

Jag tycker att Böle-Hoo hembygdsförening har lyckats alldeles utmärkt med detta. (Böle-Hoo ligger inte långt från Hammarstrand, som är känt från TV-serien Allt för byn.) I Böle-Hoo arrangerar man varje år det stora kruskalaset. Då serverar man kakor i mängder. I år var det tioårsjubileum. Vi ställde oss i kö vid tolvtiden, och klockan ett öppnade portarna. De sista i kön kom väl in ungefär halv tre. Det fanns 95 kaksorter, och sammanlagt över 10 000 kakor. Klockan tre stängde man, så det gällde för de sista att skynda sig att plocka för sig av kakorna.

En verkligt rolig idé för att få folk att lägga märke till byn, och dessutom drar det in pengar till hembygdsföreningen.

I hjältarnas spår

Lite tragikomisk är däremot historien om Karolinermonumentet i Duved. Ett pampigt monument över 3000 karoliner som dog här 1719 i samband med fälttåget mot Norge. De flesta länder skulle naturligtvis ha ett monument över tappra soldater, som stupat efter hjältemodiga strider mot lede fi. Men detta monument minner om något annat. De 3000 soldaterna stupade nämligen inte i strid med dansken, utan de frös helt enkelt ihjäl. De mötte aldrig fienden. Och över detta har man alltså rest detta monument, högt uppe på en kulle.

I sameland

Under besöket i Jämtland blev det också ett besök i Niarkas sameläger. Ett par samekvinnor berättade om samernas historia. Oerhört intressant, men samtidigt synnerligen beklämmande. Det är en fruktansvärd historia, med etnisk rensning och försök till utplånande av en samiska kulturen. Fortfarande tillhör Sverige länderna som vägrar skriva under konventionerna om urbefolkningarnas rättigheter (som exempelvis Kanada har skrivit under.) Vi kan ju ha synpunkter på hur indianer och aboriginer har behandlats, men vi glömmer hur nattsvart vår egen historia är.

Tillbaka från Jämtland

Jag har varit i Jämtland med familjen och hälsat på barnens mormor. Berättade inte det i förväg på bloggen, för det är ju det samma som att berätta för inbrottstjuvar att man inte är hemma.
Det är ju lite svårt att skriva när man är på semester, men jag lyckades faktiskt skriva några kapitel på följetongen, så det känns ju bra. Har börjat på sjätte kapitlet av åtta. Den där ordräknaren på bloggen är en bra grej, för det sätter verkligen press. Man vill ju inte att stapeln ska stå stilla.

Jobbar med barnboken igen

Jag har börjat skriva på den andra boken om Magiska skogen. (Nej, den första är inte publicerad. Suck!) Men det känns skönt att få ha något annat i huvudet än bara den där deckarföljetongen som jag tänkte skriva till HJ:s romantävling. Egentligen tror jag att man alltid ska ha flera projekt på gång samtidigt, så att man kan få byta spår och rensa skallen emellanåt.