En smakebit på söndag - Djungelboken

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser nu är Djungelboken av Rudyard Kipling.

Så där i förbigående kan jag väl nämna att bilden här bredvid är en annan utgåva än den jag läser.

Djungelboken berättar om Mowgli, pojken som växte upp bland vargarna i djungeln och som lärde sig tyda skogens alla tecken. Det handlar om Baloo, björnen som lärde Mowgli djungelns lag, om den svarta pantern Baghera som lärde honom jaga, om ensamvargen Akela, om ormen Kaa och mungon Rikki-Tikki-Tavi, alla barns favorit. Det är både glada och vemodiga berättelser - om ömhet mellan djur och människor, om godhet och grymhet, spännande äventyr och kamp mot fiender i det vildas gröna rike.

Smakbiten är hämtad från sidorna 60-61, när Mowgli fångats av aporna:

I Kalla hålorna hade apfolket inte den ringaste tanke på Mowglis vänner. De hade fört pojken till den Glömda staden och var för tillfället mycket belåtna med sig själva. Mowgli hade aldrig förr sett en indisk stad, och fast alltsammans var nästan en enda ruinhög, tycktes honom staden helt underbar. Någon konung hade byggt den för mycket länge sen på en liten höjd. Ett stort slott utan tak krönte kullen. Slottsgårdarnas och springbrunnarnas marmor var splittrad,och till och med stenplattorna på gården där kungens elefanter hade bott, hade brustit sönder och sprängts av träd och buskar. Från slottet kunde man se rad på rad av taklösa hus, som kom staden att likna en samling tomma, svarta honungskakor. Vidare såg man det formlösa stenblocket, som hade tjänstgjort som avgud på torget, där fyra gator möttes, hålen och groparna i gathörnen, där de offentliga brunnarna hade varit, och de vittrade tempelkupolerna med vilda fikonträd spirande fram på sidorna.