Helgfrågan v. 35

Helgfråga från Mias bokhörna. Den här veckan filosoferar hon lite över att det kommer många intressanta nya böcker i höst, och då glömmer man lätt bort böckerna som står i bokhyllan. För övrigt kände hon sig trött idag.

Har du något tips på en bok som har några år på nacken men som är riktigt läsvärd?

Bonusfråga: Vad gör du åt tröttheten?

David Nicholls bok På vinst och förlust är en riktigt mysig bok. Den handlar om nittonårige Brian Jackson, som börjar på universitetet och har som ett av sina främsta mål att bli uttagen till TV-programmet University Challenge. Han blir uttagen till laget och blir samtidigt vansinnigt förälskad i sin lagkamrat Alice Harbinson. För att imponera på henne försöker han verka cool och världsvan, en roll som inte passar honom speciellt bra.
Han borde inse att Alice inte är den rätta för honom, men det huvud som styr honom sitter inte på halsen...
Genom boken får man ta del av Brians alla tankar, och alla de felaktiga val han har en förmåga att göra.
Detta är David Nicholls debutroman, och den är faktiskt riktigt rolig.

Så var det detta med tröttheten. Tre enkla förslag:
1. Lägg dig tidigare på kvällen
2. Ta en tupplur när du kommer hem
3. Drick mycket kaffe

En pall med böcker

Idag kom den! En pall innehållande min nya roman Ingenting att se. Äntligen!

I morgon får jag fixa med pliktexemplaren som ska skickas.

Ett litet bokpaket

Igår kom det ett litet bokpaket. Den innehöll novellen När Madonnan återvände till San Veronica av Ingvar Hellsing Lundqvist. Kan vara skönt med lite kortare läsning ibland.

Dagens visdomsord 2018-08-29

Det är en olycka när människor varken har förstånd att tala eller omdöme att tiga. (Franskt ordspråk)

Boken på väg från tryckeriet

Idag fick jag besked från förlaget att Ingenting att se är på väg från tryckeriet!

Tematrio - Vit

Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat vit. Så här skriver Lyran: Ny vecka, ny färg. Som vanligt får ni vara kreativa och fantasifulla och tänja lite gränserna. Bara ni förklarar hur ni tänker.

Berätta om tre bra böcker på temat VIT!

Jag börjar med en av årets favoritböcker - Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht.
Två systrar - ett krig. Korea, 1943. Hana arbetar som fridykare i en tradition av starka, självständiga kvinnor. Landet är ockuperat av Japan, men de har lärt sig att undvika de grymma och hänsynslösa soldaterna. Tills en dag då hon ertappas på stranden. För att skydda sin lillasyster Emi låter Hana sig tillfångatas och föras bort från ön - till ett liv som sexslav på en militärbordell.
Sydkorea, 2011. Emi har under mer än sextio år försökt förtränga sin syster och den uppoffring hon gjorde. Nu står hon inför ett val - att konfrontera det förflutna, eller att aldrig få möta systern igen.
Vit krysantemum är en stark roman. En roman fylld av smärta. När jag läser hur Hana blir behandlad måste jag ibland lägga ner boken. Jag måste få andas. Men sedan är jag tvungen att börja läsa igen. Det går inte att lämna berättelsen. Den kräver att bli läst.
Det här är en bit 1900-talshistoria som jag inte visste mycket om. Japan hade annekterat kejsardömet Korea 1910, vilket blev inledningen till ett förtryck och lidande för det koreanska folket. Koreanerna tvingas lära sig japanska och den egna kulturen förbjuds. Under Japans krig i Manchuriet förvärras situationen för koreanerna. Männen tvingas bli soldater i den japanska armén, medan många unga flickor fångas in för att tjänstgöra som "trösterskor", ett annat ord för sexslavar.
Men även sedan japanerna besegrats 1945 fortsätter lidandet för koreanerna. I Sydkorea, där Emi bor, dödas koreaner på nytt, men den här gången av landets diktatoriska regim.
Mary Lynn Bracht är amerikanska, men har koreanskt påbrå. Hon har valt att gräva djupt i historien om koreanernas misär och förtryck. Men kanske har hon känt att en bok inte bara kan handla om hopplöshet. Det blir en form av avslut för huvudpersonerna, men inte på det sätt jag som läsare hade kunnat föreställa mig.
Än en gång. Detta är en stark roman fylld av smärta. Men det är en viktig och synnerligen läsvärd bok, som jag varmt rekommenderar.

Sedan väljer jag Joyce Carol Oates Svart flicka - Vit flicka.
Den svarta flickan heter Minette och den vita flickan heter Genna. De är rumskamrater på Schuyler College.
Genna är uppvuxen i en utpräglat liberal familj och gör allt för att bli vän med Minette. Men Minette är inte det minsta intresserad. En mer självupptagen person än Minette får man leta efter.
Snart utsätts Minette för trakasserier på skolan med tydliga rasistiska förtecken. Genna ställer givetvis helhjärtat upp för Minette, men är den svarta flickan verkligen ett offer?
Samtidigt får vi följa Gennas komplicerade förhållande till sina föräldrar, inte minst fadern som är en radikal hippieadvokat.
Boken är givetvis mycket amerikansk, men ändå intressant. Den fängslar och griper tag i läsaren.

Den sydafrikanska nobelpristagaren Nadine Gordimers roman Julys folk är en mycket speciell bok och den torde inte ha mottagits positivt av hennes hemlands styresmän. Boken kom ut under apartheidsystemets dagar och handlar om ett tänkt inbördeskrig som just brutit ut.
Läsaren får inte veta så mycket om hur striderna går, men det finns anledning anta att regimen är på väg att falla och att de svarta med stöd av bland andra ryssar och kubaner kommer att gå segrande ur kriget.
En vit familj har flytt från sitt hem tillsammans med sin svarte tjänare. Tjänaren July tar med dem till sin egen hemby. Hur ska en vit familj klara sig i den lilla byn, när det inte bara är att gå till en affär och köpa allt vad de kan tänkas behöva? Steg för steg märker de också hur maktförhållandena förändras. I de svartas by är den vita familjen inte längre herrar.
Ett mycket intressant perspektiv tycker jag. De vita i Sydafrika bör nog vara tacksamma över att övergången från apartheidsystemet till demokrati gick fredligt tillväga och att den kloke Nelson Mandela inte försökte hämnas på de forna herrarna.
Det enda som stör mig i boken är att den på något vis saknar början och slut. Den vita familjen och July har redan kommit till den byn när boken börjar och när texten är slut på sista sidan vänder jag förvånat blad för att få veta hur det går, men Gordimer låter mig sväva i ovisshet. Icke förty är det en bra bok, om än dramaturgiskt annorlunda uppbyggd än vad jag är van vid.

En smakebit på söndag - Brytning

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser är Brytning av Monika Selahn.

Miljöminister Berit Andersson är Förenade Grönas partiordförande. Hon känner sig allt säkrare i rollen men hot och angrepp i media tär på krafterna. Hon kritiseras även internt och hennes förre rival om partiledarskapet vill hämnas. När ett företag ansöker om att få starta uranbrytning i Granmarks kommun passar han på. Berit inser att en kampanj pågår för att få Granmarks kommun att säga ja till uranbrytning. Berit misstänker en intern läcka och någon hon inte känner håller henne under uppsikt. Och på vems sida står egentligen hennes statssekreterare?

Smakbiten är hämtad från sidorna 97-98:

Berit tänkte på att hon skulle fylla 60 år direkt efter nästa val. Hon var äldst bland partiledarna men hon kände sig inte gammal. Hon hade mycket kvar att ge.
Berit nickade och hälsade på ett par som passerade. De hade fått bord längre bort i lokalen men stannade och växlade några ord. Kvinnan i sällskapet var ordförande i en facklig organisation och hennes man var riksdagsledamot för Arbetarpartiet.
- Jag tror hon röstar på oss, sa Berit och log. Hon brukar ofta hålla med mig. Vi har suttit i samma panelsamtal flera gånger och vi är alltid överens.
- En del tror att hon kommer att bli minister om Arbetarpartiet vinner valet, sa Eva.
- Jo, jag vet, sa Berit men jag tror ändå hon har en grön själ. Skål Eva.

Oavsett vilket parti du röstar på...

...så gå och rösta! Det är en värdefull rättighet vi har att få välja de styrande. Om du inte röstar, så blir de andras röster mer värda. Så ta ditt röstkort, gå till vallokalen den 9 september, eller förtidsrösta redan nu, och rösta på Socialdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet eller något av de andra partierna.

För övrigt tycker jag att skylten som jag såg på Stadsbiblioteket i Karlstad är riktigt rolig!

Helgfrågan v. 34

Helgfråga från Mias bokhörna. Den här veckan skriver hon att det blir många deckare och feelgoodromaner som hon läser, men ibland kan hon fastna för någon faktabok, och då ofta en bok om mat.

Vilken faktabok är du sugen på?

Jag gillar historia, vilket kanske framgått av de böcker jag skriver. En bok om historia som inte är så oerhört avlägsen är Yvonne Hirdmans Lent kändes regnets fall mot min hand medan barnen brann i Berlin.
Hon utgår från Dagens Nyheter 1 april-9 maj 1945, och berättar historien utan att använda sig av "facit", utan vill berätta hur det faktiskt var människor funderade i krigets slutskede. Inte bara om kriget, utan även vardagliga saker.
Boken har fått mycket goda recensioner har jag förstått.
Jag har ju inte köpt boken, och är osäker på om den helt och hållet ska ses som en faktabok, eller om den gränsar till romanen. Lite sugen är jag allt.

Dagens visdomsord 2018-08-22

Allteftersom man blir äldre chockerar man folk mer med sin ärlighet än med överdrifter och oförskämdheter. Det är faktiskt sanningen som chockerar läsarna mest. (Marin Amis)

Dr Jekyll och Mr Hyde

Titel: Dr Jekyll och Mr Hyde
Originalets titel: The strange case of Dr. Jekyll and mr. Hyde
Författare: Robert Louis Stevenson
Förlag: Bokförlaget Trevi
Antal sidor: 83

Jag blev förvånad när jag lånade Dr Jekyll och Mr Hyde på biblioteket. Så tunn! Jag trodde att jag kanske hade råkat låna en förkortad ungdomsupplaga. Men efter att ha googlat lite har jag förstått att detta är en kortroman. Det exemplar jag har läst slutar på sidan 117, men då finns först ett förord av Sam J. Lundwall och efter den egentliga romanen finns ännu en av Stevensons berättelser - Markheim. Markheim var inte alls någon dum berättelse, men jag väljer att ägna detta utrymme år Dr Jekyll och mr Hyde.

Normalt ska man undvika spoilers när man berättar om en läst bok på sin bokblogg. När det gäller en klassiker som denna tror jag inte att det spelar någon roll. De flesta känner nog till berättelsen.

Jag är ganska säker på att jag läst boken som barn. Jag var en trägen bibliotekskund redan som barn. Ja, kanske mer då än nu. Men bokens innehåll mindes jag egentligen inte. Det är väl mer historien som sådan som finns i minnet, genom att den har berättats och parodierats så många gånger.

Dr Jekyll är som bekant läkaren, som genom att dricka en drog förvandlas till den ondskefulle och amoraliske mr Hyde. Jag trodde att Dr Jekyll skulle ses som "den gode", men så enkelt är det inte. Dr Jekyll är en man som vid sidan av sin roll som god samhällsmedborgare även har en mörk sida. Han lever ut sina skamliga lustar, men vari dessa består nämns inte i boken. Där får man gissa, och det gjorde säkert läsarna på 1800-talet gärna.

Genom mr Hyde kan han då och då helhjärtat ägna sig åt sitt perversa leverne, och han njuter av det. Men när han åter blir Dr Jekyll är det inte en god människa som möter oss. Han släpper loss mr Hyde för att på nytt kunna erfara ondskefull njutning, vilket även innebär att han mördar en oskyldig människa.

Givetvis leder allt till döden för de båda tvillingindividerna. 1800-talets människor var väl förtrogna med orden i Romarbrevet: "Syndens lön är döden." Boken ger även en påminnelse om att ingen människa är enbart god eller enbart ond. Vi bär alla både det goda och det onda inom oss.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 16: En bok under 150 sidor.

Vargnatt utmanade sig själv och andra att läsa en klassiker varje månad under årets första halvår och den har sedan förlängts till att gälla hela året. Dr Jekyll och mr Hyde är min augustiklassiker.

Veckoutmaning: Höstens måsten

Tisdag och veckoutmaning från Kulturkollo. Temat går i höstens tecken. Så här skriver Lotta: Tipsa om det bästa som händer i höst! Det kan vara böcker, film eller tv. Eller kanske någon teaterpremiär eller konsert som inte bör missas. Dela med dig av dina allra mesta måsten i höst!

Då tar jag upp tre saker.

Tomas Ledins show Skarp läge deluxe är på turné och den 29 september ska jag och hustrun till Löfbergs Arena i Karlstad. En födelsedagspresent från mig till hustrun.

Samma vecka är det dags för Bokmässan i Göteborg. Och den här gången ska jag vara med på ett litet hörn. Min nya roman Ingenting att se släpps i Värmlandsmontern och jag blir intervjuad på scenen söndagen den 30 september klockan 15.30.

Slutligen den 16-17 november arrangeras den årliga Värmlands Bokfestival på Nöjesfabriken i Karlstad. Och givetvis kommer jag att vara där för att sälja mina böcker. Möjligen blir jag intervjuad på någon av scenerna om min nya roman Ingenting att se.

Tematrio - Rosa

Det är måndag och då är det Lyrans tematrio. Den här gången är temat rosa. Så här skriver Lyran: Ny vecka, ny färg. Återigen kan ni tolka frågan lite som ni vill och berätta om rosa omslag, författare eller huvudpersoner vid namn Rosa eller något annat påhittigt. Bara ni förklarar hur ni tänker.

Berätta således om tre bra böcker på temat ROSA!

Den första boken får bli Boktjuven av Markus Zusak. Men hur tänkte han nu, undrar ni. Vad är kopplingen till rosa?
Boken handlar om nioåriga Liesel Meminger, som bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.
Och Liesels barska fostermamma heter Rosa Hubermann.

Den finländska författarinnan Anni Ylävaara fick 2011 motta Finlandiapriset för sin roman Kupé nr. 6.
Boken handlar om en ung arkitektstuderande, som tar Transsibiriska järnvägen till Ulan Bator för att studera grottmålningar. Hon delar kupé med en vodkapimplande buse, som är på väg till ett bygge. I den trånga kupén möter öst väst och under den flera veckor långa resan berättar den manschauvinistiske mördaren hårresande historier om sitt liv och om sitt land, Sovjetunionen.
Och Anni Ylävaaras pseudonym är Rosa Liksom.

Till sist När klockan slår fem av Denise Rudberg.
Det är sensommar och Stockholm skakas av ett par överfallsvåldtäkter i de finaste kvarteren på Östermalm. När ett av våldtäktsoffren mördas får åklagarsekreterare Marianne Jidhoff och hennes kolleger ta sig an det känsliga fallet. De misstänker ganska snart att det finns kopplingar till en serie våldtäkter som skedde tjugo år tidigare i Lunds studentkretsar. Tillvägagångssättet då liksom nu är utstuderat - efter att noggrant ha valt ut sina offer tar sig gärningsmannen in i deras hem när de sover.
Romanen är riktigt spännande. Vi får ta del av en misslyckad utredning i Skåne 1994 kring de våldtäkter som ägde rum då och följer i nutid Stockholmspolisens arbete i nutid med att försöka finna sambanden och därmed kunna finna gärningsmannen. Varvat med polisarbetet får vi en inblick i polisernas och åklagarnas privatliv. Vi får en tydlig känsla av Marianne Jidhoffs aversion mot älskarens dreglande korkade hund Putte.
När klockan slår fem är huvudsakligen välskriven och det är inte lätt (åtminstone för mig) att komma på gärningsman och motiv. Vissa gissningar hade jag väl när det gäller gärningsmannen, men det berodde mest på deckargenrens dramaturgi. Motivet däremot hade jag aldrig kunnat gissa. Detta är en bok som jag rekommenderar till alla som gillar deckare som varvar spänning och feelgood.
Och just det ja. Bokryggen är rosa!

1968

Titel: 1968
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget (2017)
Antal sidor: 440

1968 är ett av 1900-talets mest mytomspunna årtal. Protesterna mot Vietnamkriget i både USA och Västeuropa skapade en vänstervåg som dominerade både politiken och kulturen. Eric Letang är färdigutbildad jurist och brinnande aktiv i politiken. Som ung notarie på den beryktade advokatfirman Henning Sjöstrand tvingas han gång på gång ta ställning till hur juridiken kan användas till både gott och ont. Hans första stora mål för honom ut i Europa den heta sommar när de röda fanorna dominerar gatorna i Paris och när socialism med mänskligt ansikte går under i Prag. Men den vänsterradikala vågen kommer att än mer splittra familjen Lauritzen mellan de yngre som anser att det är rätt att göra uppror och de äldre som vidhåller att äganderätten står över allt annat.

1968 är den sjunde delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. En romansvit som jag hyllat flera gånger på den här bloggen, men tyvärr håller det senaste delarna inte samma klass som de inledande.

Måhända beror det på att Jan Guillou nu beskriver tidsperioder som han själv har upplevt. Det känns som att han skriver om sina egna upplevelser, och då blir det inte samma litterära känsla som i de första delarna, där han kunde fabulera friare.

I 1968 är det många grupper som Guillou kan spy galla över, därför att deras politiska uppfattningar inte överensstämmer med hans. Det är högerpartister, liberaler, trotskister, maoister, moskvatrogna vpk:are med flera. Han tycks njuta av att framställa dem som osedvanligt korkade, och det känns som om han passar på att göra upp med sina spöken från det förflutna. Hur han beskriver polisen ska vi bara inte tala om. Precis som bokens huvudperson Eric Letang är han ju en franskättad överklassperson med vänsteråsikter, men givetvis måste det vara "rätt" vänster. Vilken vänster som är rätt i Guillous ögon framgår dock inte.

Detta betyder dock inte att boken är ointressant. Jan Guillou ger i romanens form en hel del information om stämningarna inom den svenska vänstern det år som kommit att definiera många av dem som var revolutionsromantiker vid den tiden. För dem som inte tillhörde ytterkantsvänstern har årtalet inte alls samma betydelse.

Men det hade varit att föredra, om författaren kunnat hålla en viss distans till ämnet. Huvudpersonen möter till och med Erik Ponti, som ju är Jan Guillous alter ego i många av hans tidigare böcker. Och jo då, både Erik Letang och Erik Ponti hade varit elever på internatskolan Solbacka, som Guillou skrivit om i Ondskan.

Självkritiska författare låter någon eller några andra läsa manuset innan det går i tryck. Jag är inte säker på att Guillou gör detta. Jag har hittat åtminstone tre direkta felaktigheter, som borde vara pinsamma för författaren:

1. I boken nämns Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien. Enligt Guillou var DDR ett av länderna som anföll Tjeckoslovakien. Detta är fel. DDR var inte med.
2. Den senegalesiske presidenten och poeten Léopold Sédar Senghor omtalas i boken. Det sägs att han tillhörde Franska Akademien. Men det gjorde han inte 1968. Han invaldes 1983.
3. Vid ett samtal i boken sägs att man numera inte ska använda ordet neger om USA:s svarta, utan istället afroamerikaner. Men termen afroamerikaner introducerades inte förrän 1988.

Boken är intressant och lättläst, men om författaren hade kunnat närma sig ämnet med lite mer ödmjukhet hade boken kunnat bli bättre.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 8: En bok med en siffra i titeln. (Den har ju till och med fyra siffror i titeln.)

En smakebit på söndag - Dr Jekyll och mr Hyde

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser är Dr Jekyll och mr Hyde av Robert Louis Stevenson.

Baksidestexten lyder: 
Jag lade mig bekvämt tillrätta i sängen och håll på att slumra in när jag plötsligt observerade min hand. Henry Jekylls hand var (som du ofta anmärkt) en gentlemans hand; den var stor, kraftig, ljus och välformad. Men den hand som jag nu tydligt såg i morgonljuset, liggande halvsluten på täcket, var mager, senig, knölig, mörk och täckt av kraftigt hår.
Det vad Edward Hydes hand.

Smakbiten är hämtad från sidan 21:

Den aftonen återkom mr Utterson i dyster sinnesstämning till sin ungkarlsbostad och intog utan glädje sin middag. Han hade för vana att på söndagarna, när måltiden var slut, sitta vid brasan med någon knastertorr bok på sitt läsbord till klockan i den närliggande kyrkan slog tolv, varefter han högtidligt och tacksamt gick till sängs. Så fort bordsduken denna afton togs bort, tog han emellertid ett ljus och gick in i sitt arbetsrum. Där öppnade han sitt kassaskåp, plockade ur dess innersta hörn fram ett kuvert vilken enligt påskriften innehåll doktor Jekylls testamente, och satte sig med rynkad panna för att granska dess innehåll. Testamentet var upprättat av testatorn själv, för även om mu Utterson hade det i sitt förvar nu sedan det upprättats, hade han vägrat att vara behjälplig vid upprättandet; det stipulerade inte bara att, i den händelse Henry Jekyll, M.D., D.C.L., LL.D., F.R.S. o.s.v. skulle avlida, alla hans ägodelar skulle tillfalla hans "vän och välgörare Edward Hyde"; utan också att om doktor Jekyll skulle "försvinna eller utan skäl bli frånvarande under en tidrymd längre än tre månader", skulle sagde Edward Hyde utan dröjsmål inta sagde Henry Jekylls plats utan krav eller ersättning, frånsett utbetalandet av några små penningsummor till läkarens tjänstefolk.

Helgfrågan v. 33

Helgfråga från Mias bokhörna. Den här veckan konstaterar hon att det är dags för skolstart och hon ska ha en trea. Det är inte alltid så lätt att få dem att vilja läsa böcker.

Har ni några tips för att få dem att tycka om läsning?

Något universaltips har jag givetvis inte, och jag avundas inte lärarna. Grunden för att bli intresserade av böcker läggs i hemmen. Jag läste alltid för mina barn när de var små. Det var mysigt. Åtminstone den äldre av dem läste mycket när hon var i "bokslukaråldern". Nu är hon snart 20 och jag märker inte att hon läser speciellt mycket, men det tror jag kan komma tillbaka.

Att ha barn i en klass, som inte har föräldrar som är intresserade av läsning, och försöka få dem intresserade av att läsa böcker är nog inte det lättaste. Alla kanske inte ens kan läsa ordentligt och då är det säkert trögt att få dem att vilja läsa en bok. Kan det vara en idé att introducera talböcker i skolan? (Det kanske man redan använder. Det är ett halvsekel sen jag gick i trean.) En bra berättelse är alltid en bra berättelse. Spännande historier som tvingar dem att lyssna för att få veta hur det går.

Karlstads kommuns läsutmaning

Nu vill jag berömma Karlstads kommun. Biblioteken har en läsutmaning, där man ska läsa minst tre böcker från 15 kategorier. Läsutmaningen pågår 1 juni - 31 augusti. Man får fylla i en folder och lämna in den senast den 3 september för att vara med i utlottningen av ett presentkort på böcker för 500 kronor. Det här tycker jag är något som fler kommuner borde ta efter!

Veckoutmaning: Klassiker - flipp eller flopp

Jag har alldeles missat att Kulturkollo dragit igång sina veckoutmaningar efter sommaren. I tisdags skrev Linda så här: Det finns hur många listor som helst med böcker man ”ska” ha läst och filmer man ”ska” ha sett, men att de är kända är definitivt ingen garanti för att de är bra. Veckans utmaning handlar om att hitta flippar och floppar i klassikernas värld. Berätta om dina favoritklassiker och såga de du inte alls förstår dig på. Skriv om böcker om du vill, eller filmer, musik, konst eller något helt annat. Berätta om fantastiska läsupplevelser du aldrig kommer att glömma, filmer du sett om och om igen, eller grotta ner dig i de där fruktansvärda kulturupplevelserna som gett dig men för livet.

Ojdå, var ska jag börja. Jag har läst ett antal klassiker, inte minst under innevarande år sedan Vargnatt kom med en klassikerutmaning, där man ska läsa en klassiker per månad. Men nog kan jag nämna ett par klassiker som är riktigt bra.

Nobelpristagaren Pär Lagerkvists Barabbas är en bok som jag ofta nämner som svar på en riktigt bra bok jag vill lyfta fram. En fantastisk roman som utgår från Bibelns händelser under den första påsken, men det är inte Jesus och hans lärjungar som står i centrum, utan den Barabbas som frigavs av Pontius Pilatus. Pontius Pilatus skulle som seden bjöd frige en dödsdömd fånge, och de två som fanns att tillgå var Jesus och Barabbas. Pilatus ville frige Jesus, men folket krävde att Barabbas skulle friges.
Hur känns det att ha fått behålla livet, när det sker till priset att Guds Son korsfästs?

En annan svensk nobelpristagare är Selma Lagerlöf. Hon har skrivit ett antal klassiker, men jag väljer här Jerusalem. Berättelsen om bönderna från Nås som ledda av en väckelsepredikant utvandrar från byn i Dalarna till Jerusalem.
Deras förhoppningar är stora, men det blir väl inte helt som de tänkt sig.
För Ingmar Ingmarsson blir det en botgöringsresa.
Jag vet att många har läst Gösta Berlings Saga, och visst är den boken bra, men har ni inte läst Jerusalem, så gör det!

Så en klassiker som inte alls tilltalade mig så mycket som jag hade hoppats. Den boken läste jag klart i förra veckan.

Med en hel del pustande tog jag mig igenom Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau. En klassiker som jag har förstått är högt uppskattad av många. En bok som inte saknar poänger och intressanta tankar, men som sannerligen inte är någon bladvändare.

Nog har han funderat en hel del, den gode Thoreau. Och bildad är karln också. Där finns många hänvisningar till olika filosofer och till hinduismens Vedaböcker. Han vet allt, kan allt och vill oerhört gärna förtälja detta. Och då blir han bitvis outhärdlig.
Jag har även lite svårt med att han gräver ner sig i detaljer som jag tror att han är ensam om att fundera på. I något kapitel funderar han ut någon formel som ska kunna användas för att beräkna en sjös djup. Om jag förstod saken rätt, skulle formeln inte fungera om sjön hade öar. Vattnets karaktär och färg ägnar han också många sidor åt. För att nu inte tala om isens konsistens.
Men jag ska ändå erkänna att det fanns avsnitt som var intressanta. Framför allt hans funderingar kring vad som egentligen borde vara viktigt för en människa. Problemet för mig är att när jag har läst klart ett kapitel, så minns jag nästan inget av innehållet. Dock kanske inte hela skulden ska läggas på Thoreau. Det kan ju vara jag, som inte är tillräckligt djup.

Dagens visdomsord 2018-08-15

Det räcker inte att vara strängt upptagen - det är myrorna också. Det avgörande är: Vad är det man är strängt upptagen av? (Henry David Thoreau)

Tematrio - Lila

Höststart för Lyrans tematrio. Den här gången är temat lila. Så här skriver Lyran: Ni kan välja att tolka det bokstavligt genom att välja böcker med lila omslag eller ordet lila i titeln eller så kan ni göra mer långsökta associationer. Bara ni förklarar hur ni tänkte.

Berätta således om tre bra böcker på temat lila!

Först väljer jag Inferno av Dan Brown.
Jag blir aldrig riktigt besviken när jag läser Dan Browns böcker. De är spännande, fantasirika och underhållande. Däremot är språket undermåligt. Det är kiosklitteraturspråk med människor som "flämtar" när något händer eller "visslar till." Har någon av er träffat någon i verkliga livet som avger en visselsignal när något speciellt händer? När jag läser meningar som "Han granskade Langdon med ett väl inövat lugn, men Langdon uppfattade ändå faran som låg på lur djupt inne i ögonen", då stönar jag bara.
En liten detalj förvånade mig förresten. Brown är väldigt noga med detaljbeskrivningar och berättar mängder av trivia från de katedraler och museer hans romanfigurer besöker. Men när en bil rullar fram med ett rött kors på vit botten, då tror Langdon av förklarliga skäl att bilen kommer från Röda Korset. Dock kommer han på att bilen kommer från schweiziska konsulatet, som använder samma symbol. Men det tror jag inte alls. Schweiz har ett vitt kors på röd botten. När Henri Dunant grundade Röda Korset tog han sitt lands flagga och vände på färgerna. Det borde Brown ha vetat.
Sammanfattningsvis är detta en bok för alla som gillar Dan Brown. Men jag tycker definitivt inte att den når upp i samma klass som Da Vinci-koden och Änglar och demoner.

Äventyrliga hjärtan är sista delen i Europatrilogin av Jakob Sverker. De tidigare är Berättelsens ängel och Heidenstams misstag.

Baksidestexten lyder:
"Hur kan en vanlig tjej på väg mot en lysande karriär inom marknadsföring förvandlas till en kallblodig krigare? Finns det en hemlig och mäktig nazistisk organisation som utnyttjar kriserna för att skapa ett auktoritärt och intolerant Europa?
Ett sms får Carl-Henrik att i all hast resa till Berlin. Madeleine får hjälp från oväntat håll på sin färd genom Europa. Organisationen FEF är henne hack i häl i jakten på hemligheten och planerar dessutom attentat för att skapa kaos och tillintetgöra demokratin. Kommer någon att kunna stoppa dem?"

Det finns böcker som är bra, men som sedan följs av fler, vilket gör att det blir en allt tunnare soppa. Så är inte fallet med Europatrilogin. Jag hade lite svårt att ta mig igenom början av den första delen, men när jag kom till den tredje delen möttes jag av ett crescendo. Spänningen stegras hela tiden, och de relativt korta kapitlen kastar en mellan olika personers perspektiv utan att den röda tråden tappas bort. (Precis som i de tidigare böckerna är författaren generös med hänvisningar till berömd litteratur, och där känner jag mig lite utanför, men det är inte författaren som ska lastas för mina tillkortakommanden.)
Här får en del av bokens karaktärer utsättas för fruktansvärd tortyr, men författaren gottar sig inte åt grymheterna. Det kraftiga våld som finns i delar av boken, är skapade av en anledning. Vi möter den mänskliga ondskan när den är som värst.
När jag når slutet av boken inser jag att jag inte fått svar på alla frågor. Jag tror dock inte att avsikten är att hålla öppet för en fjärde del, utan min tolkning av detta är att det är vi alla som har att skapa fortsättningen. Vilket Europa vill vi ha i framtiden? (Jag önskar författaren ett långt liv så inte David Lagercrantz kommer med en fortsättning...)
Jag vill med glädje rekommendera den här trilogin, som känns mycket aktuell. Det enda som är tråkigt är att böckerna är egenutgivna. Jag skulle önska att något av de större förlagen tog sig an dem, så att de kan nå en större läsekrets.

Till slut en barnboksklassiker. Elsa Beskows böcker om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin.
Borde vi inte sluta säga lilla och istället använda det vackra gamla ordet gredelin? Fast jag har alltid tänkt mig gredelin som ljuslila. Detta därför att tant Gredelin har en ljus nyans.