En smakebit på söndag - I lejonets gap

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet den här veckan är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter I lejonets gap och är skriven av Anne Holt och Berit Reiss-Andersen.

Fredagen den 4 april 1997, ett knappt halvår efter regeringsskiftet i Norge: Statsminister Birgitte Volter påträffas död på sitt kontor, uppe på sextonde våningen i regeringsbyggnaden. Hon har skjutits i huvudet. Och frågan är: Vem har egentligen blivit skjuten: statsministern, eller Birgitte, privatpersonen? Kungadömet är skakat. Ett uppbåd av kriminalare och säpomän arbetar med fallet, däribland överintendent Håkon Sand och kriminalkommissarierna Billy T och Hanne Wilhelmsen. I statsministermordets kölvatten rullas en politisk skandal upp, en stor skandal som på ett tragiskt sätt berör också den mördade och hennes familj.

Smakbiten är hämtad från sidan 141:

Gudmund Herland gick inte. Han stod mitt på golvet och kände ett obändigt raseri strömma igenom kroppen och han knep igen munnen och slöt ögonen. Den jävla haggan. Den helvetes förbannade kärringjäveln. Han hade inte bara informerat henne om att Benjamin Grinde ville tala med henne, han hade till och med så enträget han kunde rått henne att träffa mannen. Hälsovårdsskandalen var något hon kunde profilera sig på; hon kunde visa handlingskraft. Om det var någonting som den här regeringen behövde så var det just att visa förmåga att agera. Men hon hade hört på honom med ett halvt öra och viftat bort honom. Hon hade inte tid. Kanske senare. Alltid detta: Kanske senare. Den människan visste inte vad det innebar att vara statsråd. Hon trodde att man hade vanlig kontorstid och blev oerhört sur om något kom i vägen för middagen med de underbara döttrarna.

.