Den som ruvar på hämnd...

Titel: Den som ruvar på hämnd...
Författare: Eriksson & Mann (Sture Eriksson och Catharina Mann)
Förlag: Blue Publishing (2020)
Antal sidor: 311

Den som ruvar på hämnd... är en spänningsroman som utspelar sig i trakterna kring Vemdalen. I centrum står den tidigare grävande journalisten Henning, som återvänt till hembyn efter en brokig karriär, och hans barndomsvän Kaj, polis med längtan efter pension. Hennings dröm om att komma bort från hetluften på tidningsredaktionen blir inte som han tänkt sig.
När tre män försvinner spårlöst dras Henning och Kaj in i en utredning som innehåller mord, övergrepp, våld och droger. Och som får ett slut som ingen väntat sig.

Detta är författarparet Eriksson & Manns debutroman. Den ska utgöra inledningen till det de kallar Vemdalsmorden. Det är roligt tycker jag att förlägga handlingen till Härjedalens glesbygd. Befolkningstätheten i landskapet är bara 0,81 invånare per kvadratkilometer, och då bor ändå en hel del av invånarna i Sveg. När man rör sig utanför landskapets tre tätorter är det sannerligen glest mellan husen.

Författarna lyckas med miljöbeskrivningarna tycker jag. Som läsare får man både veta vilka växter man kan förvänta sig att finna i terrängen, men även vilka blommor som är tåliga nog att kunna växa i trädgården. 

Huvudpersonen Henning är på något vis urtypen av människa som kan tänkas vara centrum i en sådan här bok. Förtidspensionerad journalist med lagom mycket krämpor i form av artros och liknande, som lyckas ramla in i olika brottsliga aktiviteter. Givetvis tillsammans med sin poliskompis. Polisen Kaj har fullt sjå med att försöka få Henning att inte bedriva polisarbete som kan vara livsfarligt.

Det som jag tycker är bokens svaghet är att det blir lite för många disparata polisärenden. Det är grov brottslighet (av en art jag inte ska avslöja) parat med mordfall och kvinnomisshandel. Allt händer på en gång och till slut blir det väldigt många personer att hålla reda på. Inte minst därför att det talas om "stockholmaren" som ömsom syftar på en gravt kriminellt belastad individ, och ömsom på Henning.

Bitvis är boken spännande, men jag tror att den hade vunnit på om man hade försökt renodla vilken historia man ville berätta.

Ett bokpaket

När jag hämtade in posten fann jag ett bokpaket där. Det är Monica Magnus 1966 av Ulrika Ewerman, som jag fått som recensionsex av Bookmark Förlag.

En smakebit på søndag - Den som ruvar på hämnd...

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Den som ruvar på hämnd... och är skriven av författarduon Eriksson & Mann.

Den som ruvar på hämnd... är en spänningsroman som utspelar sig i trakterna kring Vemdalen. I centrum står den tidigare grävande journalisten Henning, som återvänt till hembyn efter en brokig karriär, och hans barndomsvän Kaj, polis med längtan efter pension. Hennings dröm om att komma bort från hetluften på tidningsredaktionen blir inte som han tänkt sig.
När tre män försvinner spårlöst dras Henning och Kaj in i en utredning som innehåller mord, övergrepp, våld och droger. Och som får ett slut som ingen väntat sig.

Smakbiten är hämtad från sidan 73:

Trots att hon anstränger sig att leva i nuet, påminns hon ständigt om barndomen i Finland. Föräldrarna missbruk. Stökiga fester. Berusade män med tafsande fingrar och andedräkt av fylla och dåliga tänder. Mamman som sov ruset av sig när de kom hem från skolan. Ingen vuxen som kunde hjälpa till med läxor, tvätt eller matlagning.
Hon tar en klunk kaffe och upplever plötslig hur Märta sitter på sin favoritplats vid bordets kortända. Hon suger på en sockerbit och dricker som vanligt kaffet från fatet. Brasan är tänd i vedspisen och det doftar svagt av potatis och stekt korv.
"Det var himmelriket att komma till dig farmor, och få riktig mat och rena kläder." Solen skiner in på Märtas grånande hår och hon nickar instämmande.

Veckans mening v. 35

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Den som ruvar på hämnd av Eriksson & Mann.

De måste banne mig vara prototyperna för männen i reklamen för Norrlands Guld, tänker Henning.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Helgfrågan v. 35

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia är sur för hon har hosta och feber. Dessutom är det nån som skriver skit på hennes blogg. Helgfrågan lyder:

Besväras ni av s.k. skräppost?

Bonusfråga: Hösttips

För några dagar sedan dök det upp nåt märkligt i kommentarsfälten. Samma skräp i ett antal av mina inläggs kommentarsfält. Jag raderade dem så fort jag fick syn på dem. Det dyker upp sånt ibland, men faktiskt tillräckligt sällan för att jag inte ska hinna reta upp mig.

Hösttips... Jag är ju inte nån sån som med rosiga kinder ger mig ut för att plocka lingon. Kanske är det nåt boktips Mia vill ha. Jag ska just börja läsa författarduon Eriksson & Manns debutroman Den som ruvar på hämnd... Det är deras debutroman, men den ska tydligen bli första delen i en serie som de kallar Vemdalsmorden. Kul att placera handlingen där tycker jag. Därför ser jag fram mot att få läsa den.

Sen kan man ju ägna en liten stund i höst åt antologin Darkness Klassiker. 22 författare har skrivit noveller utifrån kända sagor och berättelser. De blir inte riktigt lika rosenskimrande som originalen. Eftersom jag är en av de 22 gör jag gärna lite reklam för boken. Den släpps i mitten av september och kommer att kunna beställas från förlaget HÄR.

De sju morden på Evelyn Hardcastle

Titel: De sju morden på Evelyn Hardcastle
Originalets titel: The Seven Deaths of Evelyn Hardcastle
Författare: Stuart Turton
Förlag: Modernista (2020)
Antal sidor: 505

På det ensligt belägna lantgodset Blackheath har tiden hakat upp sig. Gång på gång upprepas här en och samma dag - dagen då släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal och då någon mördar dottern Evelyn, nyss hemkommen efter nitton år i Frankrike.
Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes och varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne. Det enda sättet att bryta cirkeln är att besvara den gäckande frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle?
Problemet är att varje gång dagen börjar om på nytt vaknar Aiden upp i en ny kropp, som någon av dem som var på plats under mordkvällen. Han har bara ytterst vaga begrepp om vem han själv är men en sak blir snart mycket tydlig: någon är fast besluten att hålla honom kvar på Blackheath för evigt.

De sju morden på Evelyn Hardcastle är verkligen en roman utöver det vanliga. Jag kan inte påminna mig att jag har läst något liknande tidigare. Författaren marinerades i Agatha Christie-böcker som barn och därför har det varit en dröm i många år att skapa en pusseldeckare som utspelar sig i en avskild miljö. Alla är på plats, så den skyldige måste vara en av dem som befinner sig på lantgodset Blackheath. Men Stuart Turton har vittnat om hur svårt det är att komma på den rätta intrigen. Agatha Christie hade redan skrivit allt.

Men till slut har författaren ändå kommit på sin intrig. Och den är mycket speciell. Vi får veta att Aiden Bishop, historiens jag, ska försöka lösa mordgåtan, men, som framgår av baksidestexten, han vaknar upp i en ny kropp varje dag. Varje dag går i repris och han får se allt hända ur olika personers perspektiv. Han måste använda informationen han fått fram från var och en av dem och få ihop det till en hel bild. Men för att göra det ännu krångligare, så vet han ju delvis vad som kommer att hända och han själv blir ofta en del i att något verkligen sker. För vad skulle hända om han förhindrar något han upplevde dagen innan skulle hända?

Låter det krångligt? Det är det! Jag är himla glad att det i början av boken finns en lista över de personer som medverkar. Många gånger måste jag kolla där för att veta vem det är man talar om.

Det gör att jag under en stor del av läsandet är riktigt irriterad. Jag känner att jag inte hänger med. Men det är nog faktiskt meningen. Jag vet ju inte mer än vad Aiden Bishop dittills fått veta.

Men när boken närmar sig slutet och bilden äntligen börjar klarna, då är det hur bra som helst. Historien må vara helt otänkbar, men det hindrar inte att det är riktigt spännande. Och givetvis, som i alla sådana här historier, upptäcker man att inte alla karaktärer i boken är vad de utger sig för att vara. Jag vill dessutom tillägga att en del av behållningen är språket. Turton ger läsaren många roliga repliker att le åt.

De sju morden på Evelyn Hardcastle är en riktigt bra spänningsroman, en pusseldeckare helt annorlunda än andra som jag läst.

Veckans kulturfråga v.35 2020

Detta är något nytt hos Linda som har bokbloggen enligt O. En fråga om kultur från olika aspekter. Veckans kulturfråga lyder:

Vilken är den mest spännande film eller TV-serie du sett?

Jösses Amalia! Hur ska man kunna veta det. Jag minns att det, när jag var liten, gick en TV-serie som hette Jagad. Vecka efter vecka fick man följa mannen som var misstänkt för att ha mördat sin hustru. En särskild polis var med i alla avsnitt och försökte få tag i honom. Själv påstod han ha sett en enarmad man springa ut från deras bostad, men ingen trodde på honom. Osäker på om serien skulle hålla idag ;)

Omslagsonsdag vecka 35: Män

Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat är män. Jag har även tagit med böcker med en ensam man. Det viktiga för mitt urval har varit att mannen/männen har betydelse för omslaget. Det kan vara en bild på författaren eller en bild på huvudpersonen eller något annat omslag där bilden inte alls hade varit den samma utan en man. Här är mina manliga omslag:

Dagens visdomsord 2020-08-26

Att ta medicin är inte roligt, men att ha roligt är bra medicin. (Okänd)

En novell inskickad

Så där! Nu har jag skickat in en novell till Boktuggs novelltävling 2020. Förstapriset är 10000 kronor, så det är klart att jag måste försöka. HÄR skrev jag tidigare om tävlingen.

Vill du veta mer kan du läsa på Boktuggs sida HÄR. Deadline för tävlingen är den 10 september 2020.

Tisdagstrion: Hundar (Alla hundars dag den 26 augusti)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat hundar. Här följer min trio:

Fem söker en skatt av Enid Blyton (eller vilken som helst av Femböckerna). 
Femböckerna älskade jag som barn. Läste alla. Där medverkar syskonen Julian, Dick och Anne, samt deras kusin Georgina, som är en "pojkflicka" och absolut vill kallas George. Den femte i gruppen är Georges hund Timmy.
Varje lov tillbringar de tre syskonen hos George och hennes föräldrar. Och varje gång är det något brottsfall som ska lösas, och det klarar de fem givetvis.

Snobben av Charles M Schulz är väl för söt. Denna fantastiska hund, ägd av Charlie Brown, som på svenska kallas Lille Karl. I original heter serien Peanuts av någon anledning, och hunden heter Snoopy.

En underbar serie där man aldrig någonsin ser till några vuxna, även om man anar deras existens.  Alla barnen har speciella personligheter. Karl själv är en gosse med dåligt självförtroende, men det hindrar inte att han alltid är övertygad om att hans baseballslag någon gång faktiskt ska kunna vinna en match.

Tintinböckerna läste jag mycket som barn. Den unge journalisten Tintin löser brott världen runt. Bland människorna kring honom finns den koleriske kapten Haddock, som utbrister i märkliga mycket milda svordomar som "Anfäkta och anamma!", den tankspridde professor Kalkyl och de förvirrade detektiverna Dupond och Dupont. Samt naturligtvis den jättesöta hunden Milou.

På senare år har framför allt en av Tintinböckerna blivit starkt ifrågasatt, och det är Tintin i Kongo. Kongoleserna framställs på ett mycket nedlåtande och rasistiskt sätt. Det kan vara värt att komma ihåg att Kongo var en belgisk koloni, som från början var den belgiske kungen Leopold II:s privata egendom. Miljoner kongoleser dog under hans styre. Så även om jag ogillar när man ska ändra i Pippiböckerna, därför att man inte får säga att Pippis pappa var negerkung, så hör nog trots allt Tintin i Kongo hemma på historiens skräphög.

En bok från biblioteket

Idag hämtade jag en bok på Vålbergs bibliotek som jag hade beställt. Det är Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez. Ingen upplyftande titel, men boken är berömd och därför är jag nyfiken på den.

En smakebit på søndag - De sju morden på Evelyn Hardcastle

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter De sju morden på Evelyn Hardcastle och är skriven av Stuart Turton.

På det ensligt belägna lantgodset Blackheath har tiden hakat upp sig. Gång på gång upprepas här en och samma dag - dagen då släkten Hardcastle med vänner samlas till maskeradbal och då någon mördar dottern Evelyn, nyss hemkommen efter nitton år i Frankrike.
Kväll efter kväll går hon samma öde till mötes och varje gång kommer Aiden Bishop för sent för att rädda henne. Det enda sättet att bryta cirkeln är att besvara den gäckande frågan: Vem mördade Evelyn Hardcastle?
Problemet är att varje gång dagen börjar om på nytt vaknar Aiden upp i en ny kropp, som någon av dem som var på plats under mordkvällen. Han har bara ytterst vaga begrepp om vem han själv är men en sak blir snart mycket tydlig: någon är fast besluten att hålla honom kvar på Blackheath för evigt.

Smakbiten är hämtad från sidan 99:

Jag blundar och vilar huvudet mot badkarskanten, medan jag försöker förstå min belägenhet. Att finna sin själ avskuren från kroppen skulle få många att tro sig vara döda, men innerst inne vet jag att det här inte är livet efter detta. Helvetet skulle ha färre tjänare och tjusigare inredning, och att utplåna alla minnen av begångna synder framstår som ett illa tänkt sätt att sätta sig till doms över någon.
Nej, jag lever, fast inte i ett tillstånd jag känner igen. Det här är någonting besläktat med döden, någonting mer djävulskt uträknat, och jag är inte ensam. Pestdoktorn hävdade att vi är tre som tävlar om att fly från Blackheath. Kan Lakejen som lämnade den döda haren på sängen också vara fången, precis som jag? Det skulle i så fall förklara varför han försöker skrämma mig. Jag menar, det är svårt att vinna en kapplöpning om man är rädd för att nå fram till mållinjen. Kanske är detta vad Pestdoktorn menar är underhållning, att hetsa oss mot varandra som utsvultna hundar i en grop.

160 år sedan

Idag är det 160 år sedan den store skalden Gustaf Fröding föddes. Det kan kanske vara svårt för oss som lever nu att inse hur stor han faktiskt var, men när han begravdes på Gröndal i Stockholm 1911 kantades gatorna av uppemot 200000 personer. Här är en länk till en film från hans jordafärd.

Veckans mening v. 34

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från De sju morden på Evelyn Hardcastle av Stuart Turton.

Han luktar konjak, men på ett muntert vis, som om varje droppe glidit ned genom strupen med ett leende.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

Helgfrågan v. 34

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia är hemma med hosta och feber och är inte så pigg, men en fråga får vi ändå. Helgfrågan lyder:

Brukar du namna dina böcker?

Bonusfråga: Håller ni fortfarande på Folkhälsomyndighetens rekommendationer ang. Corona?

Skriver mitt namn i mina böcker gör jag inte. Jag vet ändå vilka som är mina. Men jag har i flera år funderat på att skaffa självhäftande ex libris med någon snygg bild. Det har bara inte blivit av.

Jag känner inte till alla rekommendationer, men jag ser till att hålla avstånd i den mån jag är ute i någon affär. Eftersom jag är sjukskriven med bilkörningsförbud tar jag mig inte någon längre vart. Jag håller inte på med att sprita händerna, men jag använder tvål och vatten precis som vanligt. Det tror jag räcker långt. Hörde förresten att det varit färre fall med magsjuka bland restauranggäster. Personalen i köket har blivit bättre på att tvätta händerna när de varit på toaletten. Inget ont som inte har nåt gott med sig heter det ju.

Ett bokpaket

Ett bokpaket med posten med ett recensionsex från Blue Media/Blue Publishing. Det är Mats Haraldssons bok Att färdas i motvind. En släktsaga.

Omslagsonsdag vecka 34: Familj

Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat är familj. Här gör jag ett par antaganden. Omslaget måste på något vis ha med familj att göra. Det räcker inte att jag råkar veta att boken handlar om familjer. Det andra är att familj inte måste handla om mamma, pappa, barn. Därför återanvänder jag Backmans bok, med en pojke och hans farfar på omslaget. Dessutom tar jag med en storfamilj med kaniner. Här är mina familjeomslag: