Sidor

tisdag 1 september 2020

Tisdagstrion: Vatten

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat vatten. Jag återanvänder några böcker som jag använt i trion tidigare i sommar, men det får bli så. Här följer min trio:


Floden av Markus Lutteman. Något döljer sig i tystnaden. Fyra personer färdas tillsammans längs en mörk flod. De känner inte varandra, vet inte var de befinner sig eller vart de är på väg. När hemligheterna börjar röjas och de äntligen förstår var de hamnat inser de att det kan vara för sent att ta sig därifrån.

När jag hade läst den första tredjedelen av boken förstod jag - ingenting! Det var ett obegripligt virrvarr och färden längs den mörka floden var bara konstig. Jag undrade vad det var för skräp Bookmark Förlag hade skickat ut som recensionsex.
Men jag ville naturligtvis ta mig igenom hela boken, och jag måste erkänna att den växte mot slutet. För att använda baksidestextens ord. När man "äntligen förstår var de hamnat". Trådarna binds samman och när jag nu ser tillbaka på bokens innehåll är det en riktigt fascinerande historia. Markus Lutteman tar sig an de existentiella frågorna på ett helt nytt sätt, samtidigt som han får mig att se en koppling till andra försök att göra det obegripliga begripligt.
Just floder har i olika tider och i olika kulturer haft en stark symbolisk betydelse. I den grekiska mytologin hade färjkarlen Charon som uppgift att föra de döda över floden Styx (enligt vissa källor floden Acheron) till Dödsriket. De avlidna fick ett mynt placerat under tungan, så de kunde betala färjkarlen, annars riskerade de att för evigt hamna i gränslandet mellan livet och döden. Det var i floden Jordan som Johannes Döparen döpte Jesus. Hinduer tvättar sig rena i Ganges smutsiga vatten. Och i en av Pelle Karlssons andliga sånger sägs det: "När du går över floden går du ensam. När du går över floden lämnas allt."
Det finns en del saker i boken jag inte begriper, men man måste kanske inte alltid förstå allt. Det är ändå en fin bok och till dem som vill läsa den vill jag säga att ni inte ska ge upp för lätt. Detta är en roman som vinner i längden.

Mathias Alms debutroman Nytt land tar sin början i vårt grannland Finland, i en tid då landet löd under den ryske tsaren.
1874 är den finska landsbygden utarmad efter år av missväxt och svält. Aksel har sett många familjer försvinna eller gå under, och han vet att han har havet att tacka för att de ännu är vid liv. Hans älskade hustru och deras dotter. De har ingenting annat än fisket att leva av. Drömmen om ett drägligare liv åt familjen har fått honom att blicka långt bortom horisonten. Mot Sverige.
Aksel står inför ett livsavgörande val. Ett oåterkalleligt beslut måste fattas. Ett som kommer att sätta hans envishet, hustruns styrka och deras kärlek på prov. Han ser bara en möjlighet. Att ensam ge sig ut över havet och lämna dem han älskar bakom sig.
Detta är helt enkelt en riktigt bra bok! Alm beskriver på ett fullkomligt lysande sätt Aksels färd över havet från Finland till Sverige, så att man som läsare sitter och huttrar när vattnet stänker över honom och hela tiden oroas man med honom att något ska hända, för han är ju, för att tala med Erik Gustaf Geijer, ensam i bräcklig farkost.
Mathias Alm har inte suttit på sin kammare och plötsligt kommit på en berättelse. Den bygger på en sann historia som hans farmor berättat för honom om sin morfarsfar, som var den som i verkligheten gjorde den farofyllda resan. För oss nutidsmänniskor, som möjligen tar en tur över Östersjön med Cinderella eller någon av de andra färjorna, kan det vara svårt att förstå hur någon kan ha färdats med en roddbåt över Kvarken.
Aksel är givetvis bokens huvudperson, och ett av skälen till att detta är en så läsvärd roman är att författaren gör honom till en trovärdig karaktär. Han må kunna betraktas som en hjälte, som kunde företa den farofyllda färden och mödosamt skapa sig ett liv i ett nytt land, men författaren gör honom mänsklig genom att vi får ta del av Aksels tankar, där han ständigt frågar sig om han gjorde rätt i att lämna kvar familjen i väntan på att kunna fara tillbaka och hämta dem. En del i honom vet att han gjorde rätt eftersom han skulle ge dem ett så mycket bättre liv än det gamla, men en annan del av honom plågas av ovissheten hur hustrun och dottern klarar att få mat på bordet när han inte finns hos dem.

Syndafloden av Marianne Fredriksson bygger på den bibliska berättelsen om hur Gud, när han såg hur onda människorna var, beslutade sig för att utrota allt genom att dränka jorden med en enorm vattenmassa.
Noa ansågs dock som en rättfärdig man och Gud beslöt att för hans skull inte låta allt liv försvinna. Noa fick i uppdrag att bygga en stor ark, där han och hans hustru, samt de tre sönerna Sem, Ham och Jafet med sina hustrur, jämte en mängd djur av allehanda slag, skulle gå ombord, och därigenom överleva Syndafloden. I fyrtio dagar och fyrtio nätter regnade det och jorden översvämmades så att allt levande dog utom människor och djur i arken.
Efteråt lovade Gud att aldrig mer sända en sådan flod för att utplåna människorna och som ett bevis på detta löfte satte han en båge på himlen, regnbågen.

26 kommentarer:

  1. Svar
    1. Med din finska bakgrund tror jag att de skulle tycka om Nytt land.

      Radera
  2. Floden och Nytt land finns i min trio också.

    SvaraRadera
  3. Floden här också... nu blir jag ju sugen på att läsa den.

    SvaraRadera
  4. Syndafloden ja. Den hade jag helt glömt. Och den där Floden som återkommer i flera trios. Jag blir nyfiken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den floden rinner fram lite överallt :)

      Radera
  5. har inte läst någon i din trio, men jag känner igen Mathias Alm och har läst annat av Marianne Fredriksson

    SvaraRadera
  6. Floden dyker upp hos fler idag. Verkar vara en speciell bok!

    SvaraRadera
  7. Apropå roddbåt över Kvarken så ordnas varje år (fast inte i år då) Postrodden mellan Björkö (Finland) och Holmön (Sverige), en tävling i samma modell av båt som posten färdades med över Kvarken förr i tiden. Man ror, men båtarna har segel också.

    SvaraRadera
  8. Tack för intressanta boktips.

    SvaraRadera
  9. Floden har jag med i min trio också. Tack för tips om de andra två!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Floden dök upp lite här och var :)

      Radera
  10. Idel nya titlar för mig. Av Marianne Fredriksson har jag bara läst samlingsvolymen Paradisets barn förut, med böckerna Eva, Kain och Norea i. Tack för tipsen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillar Marianne Fredrikssons böcker.

      Radera
  11. Syndafloden läste jag för väldigt länge sen. Just nu har jag inte riktigt ork för svåra böcker så Floden blir det nog inte...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår dig. Ibland behöver man något mer lättläst som inte kräver så mycket av läsaren.

      Radera
  12. Inte läst någon av dessa, så tackar för tipsen! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressanta böcker, var och en på sitt sätt.

      Radera