Tsarens krona av Clive Cussler och Paul Kemprecos

Titel: Tsarens krona

Originalets titel: Fire Ice

Författare: Clive Cussler med Paul Kemprecos

Förlag: B. Wahlsröms Bokförlag (2004)

Antal sidor: 354

I hjärtat av det gamla Sovjetunionen vill en magnat inom havsutvinningsbranschen utnämna sig själ till tsar av Ryssland. Med hjälp av ett påstått släktskap med ätten Romanov och med en aldrig sinande källa av pengar, har han planer på att avsätta det skakiga ryska parlamentet. Den starka amerikanska oppositionen har han förutsett - en kris på deras egen hemmafront skulle distrahera dem och han vet exakt vad som skulle passa. På havsbottnen längs hela USA:s östkust finns fickor med metanhydrat, även kallat "brinnande is" - ett ämne som ser ut som snö men som är brännhett. Tänk om någon skulle detonera detta - låg säga - utanför New York? Vilka explosioner det skulle bli. Jordskalv. Och vilka jättelika tidvattensvågor...

Tsarens krona av Clive Cussler med Paul Kemprecos är en bok som värmt hyllan länge. Jag tyckte att den lät jätteintressant när jag såg den i bokhandeln och jag började läsa den, men sen tog det av någon anledning stopp och boken åkte in i hyllan. Där har den stått i över 15 år, men nu var det dags.

Boken är intressant och bitvis riktigt spännande. Hur stoppar man en stormrik ryss med en narcisstisk läggning och som har funnit ett vapen som kan ödelägga Amerika och samtidigt göra Sibirien till en kornbod.

Den som får uppdraget att förhindra katastrofen är Kurt Austin från NUMA, Nationella byrån för undervattens- och marinarbeten.

Som är fallet med många böcker av den här sorten älskar författaren att berätta om olika vapentyper och invecklade tekniska detaljer. Man måste vara vapen- och tekniknörd för att till fullo kunna uppskatta detta, och jag är inte en sådan. Men det blir till att skumma igenom sådana avsnitt för att komma tillbaka till den verkliga handlingen.

Amerikanska författare och filmskapare älskar att ge sig in i beskrivningar av befintliga eller uppdiktade kungariken i Europa och få fram tronpretendenter. Man räknar nog kallt med att inga amerikaner har den minsta aning om hur de egentliga förhållandena ser ut, och tyvärr har man nog rätt. I det här fallet utgår man från att det ryska kejsarhuset ska ha upphört att existera efter morden på tsar Nikolaj II och hans son Aleksej. Även döttrarna mördades, men då kan man hitta på att en av döttrarna överlevde och fick barn som då skulle kunna vara tronpretendenter

 Så såg det dock inte ut (och nu är det min tur att vara nördig). Redan i början av 1800-talet hade tsar Pavel I beslutat att endast män kunde ärva tronen. Endast om den manliga delen av kejsarhuset dog ut kunde en dotter till den siste tsaren komma i fråga. I samband med den ryska revolutionen abdikerade Nikolaj II till förmån för sin bror Mihai. Denne avsade sig dock den kejserliga kronan dagen därpå. Mihai mördades av bolsjevikerna 1918. Överhuvud för det kejserliga huset blev sedan storfurst Kirill Vladimirovitj. Vid dennes död 1938 övergick tronanspråken till dennes son Vladimir Kirillovitj. Vladimir var tronpretendent 1938-92. Efter Vladimirs död fanns inte längre några arvsberättigade manliga medlemmar av kejsarhuset. Övriga män i kejsarhuset hade gift sig med icke-kungliga och förlorat sina rättigheter. Då återstod endast Vladimirs enda dotter, storfurstinnan Maria Vladimirovna, som ser sig som kejsarinnan Maria I. Tronföljare är hennes ende son, Georgii Mikhailovitj.

Sålunda bygger mycket av bokens intrig på påhittade regler kring den ryska tronföljden. Men kan man bortse från detta så är det trots allt en intressant och bitvis spännande roman.

I kaosutmaning 2022 får denna bok svara mot punkt 4: Läs en hyllvärmare.