Veckans kulturfråga v. 2 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Linda blickar lite bakåt mot det gångna året. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilken för dig ny favoritförfattare upptäckte du 2022?

När man just har upptäckt en författare är det svårt att veta om det kommer att bli en favorit, men jag ska i alla fall lyfta fram två författare som jag blev nyfiken på att läsa mer av. Den ena är kvinna, den andre är man. Den ena är vit, den andre är svart. Jag nämnde böcker av båda i Veckans kulturfråga v. 5 2022 som löd: Vilka böcker ser du främst fram emot att läsa i vår?

Först väljer jag Linda Edgarsson, vars roman Där vassen viker jag läste förra året. Den är Linda Edgarssons debutroman och en riktigt bra sådan. Det är Småland på 1800-talet. Gudfruktiga människor går i kyrkan varje söndag (även om en del går till kyrkan för att få del av nyheterna). 

Men som på andra platser och i andra tider finns det kärlek, passion, lögner och svek. När Hilda finner både kärlek och passion tornar hindren upp sig. Vad ska en fattig flicka välja? Kärleken eller den materiella tryggheten.

Jag tyckte verkligen om den här boken. Det är fina personporträtt, men också väl utvecklade miljöbeskrivningar som gör det lätt för läsaren att förflytta sig i tid och rum till den värld som är Hildas.

En riktig bra debutroman! Linda Edgardsson är en författare att hålla ögonen på i framtiden.

Sedan väljer jag den amerikanske författaren S.A. Cosby. Jag läste Asfaltsland ifjol. Den var faktiskt bättre än jag hade förväntat mig. Romanen är spännande, fylld med biljakter och skjutningar. De kriminella i den här boken är inga duvungar, utan de är beredda att svika varandra och att utan pardon döda den som råkar stå i vägen för dem.

Men det som gör att jag uppskattade boken är inte våldet utan att man får följa Beauregard Montage och man förstår mer och mer vad det är som har format honom. Han sliter med frågan om våldet och kriminaliteten är något som av någon naturlag kommer att gå i arv till sönerna. 

Cosby använder mängder av metaforer i sitt skrivande och jag antar att det varit en utmaning för översättaren Ylva Spångberg att göra om dem till svenska. I början tycker jag att de var underhållande, men efter ett tag blir det för mycket. Jag kan nämna några exempel. "Dess enda kvarvarande baklyse sken som ögat på en demon när den bromsade inför en hårnålskurva." "Dusterns främre stötfångare kysste tomrummet där den andra bilen nyss hade haft en stötfångare." "Bakluckan studsade upp och ned som en strippa vid en stång." "Han hörde hur motorn i den röda bilen varvade som när Gud skrek åt Moses på berget Sinai." (Och dessa exempel är hämtade från ett och samma kapitel!)

Men sammantaget är det en bra spänningsroman och jag kan mycket väl tänka mig att läsa mer av denne flerfalt prisbelönte författare.