Tisdagstrion: Lila

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat lila. Här är min lila trio:  

Den första är självklar, så den lär dyka upp hos många andra också idag. Det är Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie.

I boken tecknar tonårsflickan Kambili ett fasansfullt porträtt av sin egen far, en man som driver sin familj till undergång genom sina förvridna uppfattningar om godhet och ondska, renhet och synd.

Men det är också en historia om hur kärlek och förhoppningar kan växa där man minst anar det, liksom en lila hibiskus med sin starka doft av frihet kan slå rot och växa bland den vanliga röda.
Genom den här boken får läsaren en bild av Nigeria, där korrupta militärer tar makten och fängslar eller mördar dem som vågar ifrågasätta deras styre. Men framför allt handlar det om förhållandena i en familj, där kärlek och ofattbar grymhet finns sida vid sida.
Kambilis far Eugensine, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i hans familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.
Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han tvekar inte att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.
Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.

ALMA - en kvinnohistoria är en historisk roman som spänner över de första sju decennierna på 1900-talet. Berättelsen börjar i ett fattigsverige med avgrundsdjupa skillnader mellan fattig och rik, och skildrar, genom några kvinnoöden, det långsamt framväxande välståndet. I centrum står Alma, som föds i ett fattigt hem i Dalsland. Redan som barn får hon lära sig att arbeta hårt för sitt levebröd, och vi får följa hennes strävsamma kamp för en bättre tillvaro, genom två världskrig, hungersnöd och pandemi, men också hennes glädjeämnen, sitt möte med kärleken och egna familjebildning.

Författaren har valt ett intressant ämne. Vi följer utvecklingen i Sverige i något som kan kallas en släktkrönika. Fyra generationer följer vi, och det är mycket som förändras genom dessa år. Det är intressant att följa en fiktiv familj genom glädje och sorg, samtidigt som vi får veta vad som händer i Sverige och världen. Hur är livet för fattiga människor under första världskriget? Vad innebar Spanska sjukan.

Men det finns saker som tyvärr drar ner betyget. Berättarrösten pratar och pratar. Ibland får vi för säkerhets skull veta att något snart kommer att förändra livet, men det kan väl läsaren få veta i sinom tid när det händer. Språket är torftigt och ibland kommer jag på mig att jag känner det som att jag läser en barnbok. På ett ställe står: "- Vov, vov, vov, hördes från baksidan av bersån." Ibland förstår jag inte varför karaktärerna utvecklas på ett visst sätt. Hur kommer det sig att Karins pappa, som i början älskar sin "tösabit", blir alltmer kylig mot sin dotter?

Så sammanfattningsvis är det ett intressant upplägg, men en lektör kunde gärna ha fått styra upp texten.

Änkorna är Pascal Engmans tredje fristående roman om polisinspektör Vanessa Frank. Jag har tidigare läst Råttkungen. Som så många andra spänningsromaner varvas de verkligt handlingsbärande avsnitten med nedslag i karaktärernas privatliv. Det får inte vara tokspännande hela tiden, utan läsaren måste få vila emellanåt. Händelser som tycks ovidkommande kan dock visa sig ha stor betydelse längre fram. Man vet heller inte vilka man kan lita på. Den du trodde var en vän kan visa sig vara din värsta fiende.

Vila sig får man som läsare dock inte göra mot slutet av boken. Där rusar handlingen framåt. Engman har en fantastisk förmåga att bygga upp spänningen. Som läsare vet man att ett stort terrordåd är på gång. Hela boken har pekat fram mot detta. Men man vet inte vad som ska hända. Terroristernas plan är mer djävulsk än någon kan föreställa sig.

Satan i gatan vad Pascal Engman är bra! Jag tror att detta är en av de bästa romaner jag läst inom denna genre. När jag når fram till sista sidan är jag helt utmattad. Utmattad, men nöjd.