Tisdagstrion: Böcker med sommarkänsla

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat böcker med sommarkänsla (i titel, handling eller på omslag). Här är min trio:   

Det är väl inte sommar jämt i historierna om Emil i Lönneberga och hans många hyss, men jag tycker att det här omslaget i all sin enkelhet ger en sommarkänsla. Alla barn borde få möjligheten att springa omkring på en äng när det är sommar.

Så får det bli en bok där det är sommar och en alldeles förfärlig hetta i bokens handling. En värme som förstör skördarna och riskerar att döda både människor och djur.

Hetta är skriven av Jane Harper, som bor i Melbourne. Boken är väl uppbyggd. Genom hela boken får vi tillbakablickar; både från händelserna för 20 år sedan och från det som föregick tragedin hos familjen Tadler. Harper har lagt ut en hel del villospår för läsaren, vilket gör det till en bra deckare. Upplösningen kom som en total överraskning för mig, och det är ju så det ska vara.

Den miljö som skildras känns trovärdig. Säger jag, som aldrig varit i närheten av Australien. Man kan verkligen känna den närmast outhärdliga hettan, och när de talar om jättekrabbspindlar inne i sovrummet skruvar jag olustigt på mig. Skvallret och missunnsamheten i ett litet döende samhälle, där gamla oförrätter aldrig glöms, känns också som något jag kan föreställa mig. En isolerad by kan skapa en otrolig samhörighet, men då får ingen sticka ut.

Hetta är en riktigt bra sommardeckare. En del utspelar sig visserligen i februari, men då är det ju sommar eller möjligen tidig höst på det södra halvklotet.

Så en roman med ordet sommar i titeln. Satans sommar av Kim Faber och Janni Pedersen är uppföljaren till Vinterland. Jag tyckte att Vinterland var en riktigt bra kriminalroman; den hade vunnit den danska kriminalakademins debutantpris. Den här är minst lika bra. För den som lockas av den här romanen ger jag rådet att först läsa Vinterland, för de hör ihop. Jag tror att man behöver den förförståelsen för att riktigt uppskatta Satans sommar.

Romanen innehåller den där mixen av terrordåd/kriminalitet och huvudpersonernas personliga problem som ger grunden till en bra roman. Karaktärerna är komplexa. Skrapar man på ytan framträder en annan människa än den man tror. Mordet på den kände advokaten har en helt annan bakgrund än vad man som läsare kan förvänta sig.

Vidare finns det helt klart människor på toppositioner som inte vill att obekväma frågor ska ställas runt terrorbrottet som Vinterland handlade om. Och de skyr inga medel för att förhindra att sanningen kommer fram.