Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Lesekunst. Boken jag läser heter Folk med ångest och är skriven av Fredrik Backman.
Folk med ångest är en orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den ... tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas version av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden?
Smakbiten är hämtad från sidan 5;
Det här är en historia om många saker, men allra mest om idioter. Det ska därför sägas nu direkt att det alltid är väldigt enkelt att idiotförklara andra människor, men bara om man glömmer bort att det nästan alltid är idiotiskt svårt att vara människa. Speciellt om man har andra människor som man försöker vara en någorlunda bra människa för.
För det är så obegripligt mycket varje människa förväntas klara av hela tiden nuförtiden. Man ska ha ett jobb och någonstans att bo och en familj och man ska betala skatt och ha rena underkläder och komma ihåg lösenordet till sitt förbannade wi-fi. Några av oss lyckas aldrig få kontroll över kaoset, så våra liv bara pågår, jorden rusar i två miljoner kilometer i timmen genom rymden och vi skakar panikslaget omkring på ytan som bortglömda strumpor. Våra hjärtan är tvålar vi förlorar greppet om så fort vi slappnar av en sekund, då fladdrar de iväg och blir förälskade och förkrossade, hur som helst bara. Vi har ingen koll.