En smakebit på søndag - Folk med ångest

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Lesekunst. Boken jag läser heter Folk med ångest och är skriven av Fredrik Backman.  

Folk med ångest är en orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den ... tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas version av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden?

Smakbiten är hämtad från sidan 5;

Det här är en historia om många saker, men allra mest om idioter. Det ska därför sägas nu direkt att det alltid är väldigt enkelt att idiotförklara andra människor, men bara om man glömmer bort att det nästan alltid är idiotiskt svårt att vara människa. Speciellt om man har andra människor som man försöker vara en någorlunda bra människa för.

För det är så obegripligt mycket varje människa förväntas klara av hela tiden nuförtiden. Man ska ha ett jobb och någonstans att bo och en familj och man ska betala skatt och ha rena underkläder och komma ihåg lösenordet till sitt förbannade wi-fi. Några av oss lyckas aldrig få kontroll över kaoset, så våra liv bara pågår, jorden rusar i två miljoner kilometer i timmen genom rymden och vi skakar panikslaget omkring på ytan som bortglömda strumpor. Våra hjärtan är tvålar vi förlorar greppet om så fort vi slappnar av en sekund, då fladdrar de iväg och blir förälskade och förkrossade, hur som helst bara. Vi har ingen koll.

Veckans mening v. 43

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening hämtad från Skampärlorna av Aline Lilja Gladh.

Dörren gnisslade och Juha stack ut huvudet som en gök.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!   

Fem en fredag v. 43: Ord

Fem en fredag kommer från bloggen elisamatilda. Varje vecka ställer Elisa fem frågor. Den här gången kallar hon temat ord.

1. Vad har du för favoritord?
Det värmländska ordet "töligt". Om något känns trist eller långtråkigt, då är det töligt. En person som pratar för mycket är tölig.

2. Vilket ord kan du inte säga?
Det engelska ordet "clothes". Det är något med kombinationen tonande läspljud följt av ett s.

3. Vilket ord har du alltid svårt att stava?
Rhododendron. Fast nu tror jag att jag stavade det rätt :D

4. Med vilka fyra ord skulle du beskriva veckan?
Ensamt. Grått. Soligt. (Det har varit ömsom grått och ömsom soligt.) Läsning. (Jag har försökt läsa en del. Boken jag läser nu är riktigt spännande.)

5. Finns det tillfällen då du ordbajsar?
Jag tror inte det. Under många år var jag politiker, och då kunde det nog hända ;)

Helgfrågan v. 43

Helgfråga från Mias bokhörna. Denna gång inspireras Mia av att sommartiden tar slut på söndag. Helgfrågan lyder:

Till helgen tar sommartiden slut, vilket innebär att vi närmar oss vinter. Har du tips på en vintrig bok?  

Vinterdöda ting av Peter Erik Du Rietz är en bok där vi möter människoliknande varelser, som med jämna mellanrum måste stilla sin hunger med mänskligt kött och blod. Vrikerna är på det viset våra värsta mardrömmar. Vampyrer, varulvar, alla dessa bestar som vi läst om och sett filmer om, måhända är de en bild av hur folktron har uppfattat dessa vriker.
Men jag vill understryka att frossandet i mänskligt kött och blod faktiskt bara utgör en mindre del av bokens innehåll. Det är en berättelse om de kval en ensam vrik kan känna, när han är uppfylld av hat till den som en gång förvandlade honom.
Jag är full av beundran över hur Peter Erik Du Rietz med ingående miljöskildringar får en att känna att man verkligen är i Göteborg eller i Ryssland vid 1800-talets slut. Det är en tuff miljö, men där finns även plats för kärlek. Författaren måste ha ägnat sig åt en omfattande research, eller också är han helt enkelt mycket bildad, för han hämtar ledigt exempel och förklaringar från skiftande kulturer och epoker, vilket gör boken riktigt intressant. Dessutom är den spännande och när Carl Cronhammer når målet för sin långa resa möts vi av överraskningar som jag inte tänker avslöja. Där får författaren dessutom möjlighet att måla upp en värld, väsensskild från den vi känner.
Jag vill även framhålla att författarens fina språk är en källa till glädje. Endast vid något enstaka tillfälle råkar han använda ett uttryckssätt som inte var känt 1896. 
Vinterdöda ting är en mycket välskriven bok, spännande, känslosam och givetvis även bloddrypande.

En bok via biblioteket

Idag tittade jag in på biblioteket i Vålberg för att lämna tillbaka ett par böcker. De har ett bord där med utgallrade böcker och det är fritt fram att ta en bok. Jag hittade en bok som inte alls såg ut att ha tillhört biblioteket. Hon i personalen berättade då att de haft någon form av bokbytaraktiviteter och de böckerna gavs också bort. Så jag tog boken jag hade hittat. Den heter Månskärans stad och är skriven av Belva Plain.

Veckans kulturfråga v. 43 2021

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Linda berättar att det är läslov nästa vecka. Veckans kulturfråga lyder: 

Vad läser du på läslovet?

 

Det får bli en bok som stått i hyllan ett tag och som jag äntligen vill få läsa, nämligen Fredrik Backmans Folk med ångest. Jag vill ha läst den innan det är dags att skaffa hans nya bok.

Dagens visdomsord 2021-10-27

Änkeståndets behag är det enda hopp som håller en hustru vid gott mod. (John Gay) 

Tisdagstrion: Halloween

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat halloween. Nu är det så att jag absolut inte "firar" halloween. Jag blir lite "gôbbgrinig" när jag ser och hör om detta spektakel som ramlat över oss från Amerikat. En helt onödig import. Ska vi fira Thanksgiving och Forth of July också? Men samtidigt vill jag vara med i tisdagstrion. Jag har inga böcker som handlar om halloween, men jag har istället valt tre böcker där det förekommer spöken. Här min spöktrio: 

Spöket på Canterville är en riktigt rolig bok. Oscar Wilde driver både med den engelska aristokratin och självsäkra amerikaner. Och det är inte lätt att vara spöke när det flyttar in folk som inte har vett att bli ihjälskrämda när man framför sina allra bästa spökerier.

Det är ironin jag tycker bäst om. Som när Wilde skriver om den vackra ambassdörshustrun: Hon hade vackert utseende och en stor portion livsglädje, hon var i många avseenden ganska engelsk och ett utmärkt exempel på att det engelska folket i dag har allting gemensamt med Amerika, utom språket förstås.

Jag lånade boken på biblioteket, och ser att den tydligen hör hemma på barnavdelningen. Jag vet inte om det är jag som är barnslig, men jag tyckte boken var riktigt trevlig.

Herr Arnes penningar av nobelpristagaren Selma Lagerlöf. 

Boken är speciell på det sättet att där finns vålnader som visar sig, och för detta blev Selma Lagerlöf kritiserad. Men vad då? Det finns en vålnad i Hamlet också, och trots det brukar Shakespeare ses som en hyfsad författare.

I denna bok mördas den rike herr Arne och allt hans husfolk av trenne skotska knektar. Endast fosterdottern Elsalill överlever. När Elsalill en kort tid senare träffar Sir Archie, blir hon förälskad i honom. Men genom den döda fostersysterns försorg inser hon att Sir Archie är just den man som dödat systern.
För Elsalill blir det ett moraliskt dilemma. Kan hon förråda mannen hon älskar?

Det är en riktig Lagerlöfsaga, och det är en högtidsstund för alla som likt mig älskar Selma Lagerlöf att läsa denna bok.

Slutligen får det bli Lilla Spöket Laban av Inger och Lasse Sandberg.

Inte riktigt Halloween kanske, men bedårande små spöken i alla fall. Laban, Labolina och de andra i familjen.

Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong'o

Titel: Djävulen på korset

Originalets titel: Caitaani mutharaba-ini

Författare: Ngũgĩ wa Thiong'o

Förlag: Modernista (2014) Originalet utgavs första gången 1980)

Antal sidor: 319

Två kvinnor och två män på väg till Ilmorog för att delta i "Djävulens fest". På bussen berättar de sina historier för varandra, alla på något vis präglade av orättvisorna i det postkoloniala Kenya. En roman om våld och förtryck men också om framtidstro mot alla odds - om revolutionär potential.

Djävulen på korset är den tredje boken jag läser av Ngũgĩ wa Thiong'o. Det är en rasande författare, som skriver boken på toalettpapper när han sitter i fängelse. Det är en uppgörelse med de personer, utomlands och inomlands, som enligt honom suger ut landet och dess arbetare.

De böcker av honom som jag läst tidigare, Om icke vetekornet och Floden mellan bergen, är renodlade romaner. Djävulen på korset är något annat, men det är svårt att placera den i ett fack. Mitt i texten kan det dyka upp sånger och det har sagts att det mer är en muntlig berättelse än en roman. De gestalter som författaren menar är onda är ofta groteskt beskrivna.

I denna bok gör sig Ngũgĩ wa Thiong'o till tolk för revolutionära strömningar. Kenyas folk måste sluta låta sig delas upp efter stamtillhörighet, religion och annat. Sådant gynnar bara förtryckarna. Istället ska man sluta sig samman och kasta ut förtryckarna.

Det är en intressant bok, men den står långt ifrån de båda andra böcker jag nämnde ovan. Bokens slut är verkligen överraskande. Där sluts en cirkel på ett sätt som inte gick att förutse.

En smakebit på søndag - Skampärlorna

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Skampärlorna och är skriven av Aline Lilja Gladh. 

Örbyhus syfabrik står i brand. William Silvergran står handfallen när hans fars livsverk går upp i rök. När polisens tekniker går in möts de av en obehaglig överraskning. I det som en gång varit fabriksägarens kontor hittas gamla mänskliga kvarlevor, gömda i ett lönnfack. Familjen Silvergran sluter sig och är inte till någon större hjälp i utredningen. Och när den lokala polisen tycks mer upptagen av att hantera redlösa semesterfirare i den rådande värmeböljan än av upptäckten på syfabriken, kan kommissariens syster, Lo Karlberg, inte låta bli att på egen hand börja snoka i det mystiska fallet. Samtidigt blåser det upp till storm när hennes ex, den lokala gängledaren Conny, återvänder för att ta tillbaka det som är hans.

Smakbiten är hämtad från sidan 5:

Mörkret var kompakt och luften så tung av jordpartiklar och mögel att hon kände smaken av den. Det stack i halsen och mungiporna brände. Munkavel och ögonbindel. Ingen syn. Bara hörsel.

Intill henne i det svarta rummet fanns någons tunga andetag. En andning som övergick i ett flåsande. Pulsen hamrade i tinningen. Blåsan ville tömma sig. Vem var det som såg på henne? Någon njöt av att se henne så här. Hon skrek in i munkaveln. Armar och ben var bundna till varandra, omöjliga att röra. De värkte så illa när hon spände musklerna att hon tvingade dem att slappna av.

Veckans mening v. 42

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong'o.

Talen hon hört tyngde i hjärtat och på ryggen; andedräkten från dem som talade luktade värre än en skunk eller som en fis efter ruttna bönor eller övermogna bananer.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Fem en fredag v. 42: Kultur

Fem en fredag kommer från bloggen elisamatilda. Varje vecka ställer Elisa fem frågor. Den här gången kallar hon temat kultur.

1. Vart går du helst för att se konst?
Tyvärr går jag ytterst sällan på konstutställningar. Jag ska försöka börja göra det. Senast jag var på ett ställe för att se konst var jag på Lerinmuséet. Dit vill jag gärna gå igen.

2. Vad såg du senast på bio?
Jag har faktiskt inte en aning. Det var längesen vi var på bio. Vi får se om det är möjligt att gå på bio den dag min fru får komma hem. Jag skulle gärna ta med henne på bio då.

3. På vilken typ av ställe skulle vi kunna hitta dig en fredagskväll?
I TV-soffan.

4. Vilken bok kom senast i din ägo?
Benny älskar baklava av Mikael Jisander. Det är ett recensionsex från Modernista.

5. Vem ser du gärna på scen?
Blir inte så mycket sånt heller. Senast vi var på nåt var före pandemin. Då gick vi på en föreställning med Tommy Körberg. Den var riktigt bra. Vi har riktigt bra biljetter till Jesus Christ Superstar på Löfbergs Arena den 5 februari, men på grund av hustruns sjukdom kommer det inte att bli av att vi tar oss dit.

Helgfrågan v. 42

Helgfråga från Mias bokhörna. Denna gång handlar det om bokserier. Helgfrågan lyder:

Det finns många bokserier. Har du fastnat för någon och varför? 

Om man räknar bort trilogier, för det finns det så många, och istället ser på lite längre serier så kommer jag att tänka på Fem-böckerna, Mysterieböckerna och Äventyrsböckerna av Enid Blyton. När jag var barn läste jag samtliga och jag fullkomligt älskade dem. Hon skrev andra serier också, men löjligt nog läste jag inga andra. Jag hade säkert tyckt jättemycket om dem också.

Ska jag nämna någon serie jag läst som vuxen så kan det få bli romansviten Det stora århundradet av Jan Guillou. Den består av tio delar. Jag har inte läst den sista delen än, men den står i bokhyllan. Att jag fastnade för den beror nog på att det är intressant att läsa om 1900-talets historia i romanens form. Visserligen tycker jag att de första delarna var bäst, men jag tänker definitivt läsa klart serien.

Ett bokpaket igen

Idag kom det ett bokpaket igen och även denna gång från bokförlaget Modernista. Boken heter Benny älskar baklava och är Mikael Jisanders debutroman.

Nu har jag en hel hög med recensionsexemplar som väntar här hemma. Några kommer inte att hinna bli lästa förrän efter årsskiftet. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. (Här finns utrymme för tolkningar av föregående mening. Är det min väntan på att få läsa böckerna eller andras väntan att få läsa min recension? Svaret på den frågan gömmer jag i mitt hjärta.) 

Dagens visdomsord 2021-10-20

Money is not the only answer, but it makes a difference. (Barack Obama) 

Tisdagstrion: Konst & fotografi

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat konst & fotografi. Här är min trio: 

Torgny Lindgrens roman Dorés bibel utspelar sig inte helt oväntat i Västerbotten. Huvudpersonen kan inte läsa och skriva, men han älskar den Bibel som illustrerats av den franske konstnären Gustave Doré.

Hus i Karlstad genom konstnärens ögon. Det är en hel massa hus i Karlstad, som konstnärinnan Jessica Stuart-Beck har avbildat. En riktigt fin bok, men det är kanske en sådan bok som man inte köper till sig själv utan man köper den som present till någon annan. Lustigt nog tyckte jag att den var så fin att jag köpte den till min bror i födelsedagspresent. Han hade också sett boken i bokhandeln och tyckt om den. Därför köpte han den till mig i julklapp. När han fick sin födelsedagspresent hade han redan köpt julklappen till mig, så vi köpte dem helt oberoende av varandra. Och därför har vi båda all anledning att vara nöjda med vad vi fick.

Övergivet av Kieron Connolly är en fotografisk resa till fler än hundra platser som lämnats åt sitt öde.

Från den förbjudna zonen i Tjernobyl till Aralsjöns saltsjuka slätter och från en ekande tom teater i Detroit till kalla krigets ödelagda bunkrar. Med 150 dramatiska och fängslande bilder berättas här historier om övergivna platser från jordens alla hörn.

Om du någon gång undrat hur världen skulle te sig om människorna skulle utplånas från jordens yta så ger dig fotografierna i den här boken en konkret bild. Kanske är det också just den kittlande tanken på människans fall som gör dessa bilder så oerhört fängslande. Det är en stark estetisk upplevelse som skapas av kombinationen döden, förfallet, imponerande byggnadsverk och absolut glömska.

Ett bokpaket

Med posten idag kom ett recensionsex från Modernista. Det var Maria Ahlqvist Ruokolahtis debutroman Bedragaren.

Hem till Niemis av Annette von Sydow

Titel: Hem till Niemis

Författare: Annette von Sydow

Förlag: Blue Publishing (2021) 

Antal sidor: 261

Helsingfors skärgård den 28 juni 1914. Gerda är på sommarnöje tillsammans med sina två döttrar när hennes man Oskar ringer från hemmet i Vasa.

"Kriget bryter ut snart, du måste åka hem till Niemis. Det är bråttom. Gränsen till Sverige stängs om tre dagar."

I all hast lämnar de sommarön och påbörjar den långa resan till Niemis, Oskars föräldragård i svenska Tornedalen. I Helsingfors hamn trängs ryska krigsfartyg. På järnvägsstationen vimlar resenärer och ryska soldater. Biljetterna till Torneå är slut, men Gerda lyckas muta till sig platser i en godsvagn.

Hem till Niemis är Annette von Sydows debutroman. Det är den egna släktens historia hon berättar med mormor Gerda som huvudperson. Som grund för berättelsen har hon ett antal brev som Gerda och andra släktingar har skrivit. Med hjälp av dessa kan hon skapa en stomme och där hon saknar uppgift om vad som hänt under vissa år får fiktionen fylla luckorna.

Jag tycker att det är en utmärkt idé. Genom Gerdas ögon får vi följa utvecklingen i storfurstendömet Finland, där kring sekelskiftet den ryske kejsaren minskar landets självstyre samtidigt som en förryskningskampanj igångsätts. Jag fick lära mig en hel del om Finlands historia under tiden från 1880-talet fram till inledningen av första världskriget.

Men jag hade av baksidestexten fått intrycket att det var händelser vid krigsutbrottet som var det som boken huvudsakligen skulle handla om. Istället läggs nästan allt fokus på decennierna innan. Det föds barn, det dör barn, släktingar blir sjuka och jag känner att jag bara sitter och väntar på att handlingen ska komma fram till återkomsten till Niemis i Sverige. Det gör att boken bitvis blir lite tråkig.

När jag väl kommer fram till bokens slut visar det sig att Gerda fortfarande inte har nått fram till Niemis. Det är möjligt att von Sydow har tänkt sig att berätta mer i en uppföljare, men eftersom boken heter Hem till Niemis känner jag mig faktiskt lite lurad. Dock vill jag än en gång säga att boken är intressant genom sin berättelse om den politiska utvecklingen i Finland under denna tid.

En smakebit på søndag - Djävulen på korset

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Djävulen på korset och är skriven av Ngũgĩ wa Thiong'o.  (Jag har kommit en bit i boken, men väljer ändå en smakbit från bokens början.)

Två kvinnor och två män på väg till Ilmorog för att delta i "Djävulens fest". På bussen berättar de sina historier för varandra, alla på något vis präglade av orättvisorna i det postkoloniala Kenya. En roman om våld och förtryck men också om framtidstro mot alla odds - om revolutionär potential.

Smakbiten är hämtad från sidan 10:

Folk från min egen trakt, Ilmorog, brukade säga mig att den här historien är så fylld av skam att den bör döljas och gömmas i det eviga mörkret. Andra åter menade att den är sorglig och får en att gråta, och att det är bäst den inte röjes så att vi må slippa gråta ännu en gång.

Då frågade jag dem: Skulle vi täcka över groparna på vår gård med lite grässtrån och sedan, eftersom vi inte längre såg hålen, låta våra barn få leka och stoja så mycket de ville där?

Lycklig är den som ser groparna i sin väg, ty han kan undvika dem eller fylla igen dem. Lycklig är den vandrare som ser stubbarna i sin väg, ty han kan gräva upp dem eller gå runt dem så han inte behöver snubbla över dem.

Må den djävul, som förblindar våra hjärtan och fördunklar våra tankar, korsfästas högt och bevakas väl, så att han inte blir befriad av sitt anhang och fortsätter bygga sitt helvete på jorden.

Veckans mening v. 41

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong'o.

I nödfall äter fan flugor.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Fem en fredag v. 41: Planering

Fem en fredag kommer från bloggen elisamatilda. Varje vecka ställer Elisa fem frågor. Den här gången kallar hon temat planering.

1. Vad står på agendan idag?
Jag ska besöka min hustru på sjukhuset. Därefter ska jag handla lite.

2. Vad har du fått boka om i veckan?
Jag har inte haft något särskilt planerat den här veckan, så jag har inte behövt boka om något.

3. Vad vill du stryka i helgen?
Jag ska nog tvätta och stryka en vit skjorta.

4. Vad har du på planeringsstadiet?
Inget speciellt.

5. Hur planerad är du vanligtvis?
Jag är nog ganska usel på att planera. Det kombinerat med att jag är en obotlig tidsoptimist gör mig nog till en besvärlig person.

Helgfrågan v. 41

Helgfråga från Mias bokhörna. Denna gång handlar det om tjockisar. Helgfrågan lyder:

Vad heter den bästa tjockaste bok du läst, typ tegelsten?

Det är ju en omöjlig fråga egentligen, men jag väljer att ta med en riktig tjockis som jag tyckte var alldeles utmärkt trots att den var på 813 sidor!

Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är sista delen i Engelsforstrilogin. De tidigare är Cirkeln och Eld. Till slut får vi veta hur allting hänger ihop. Upplösningen innehåller en hel del överraskningar.

Första delen är på 516 sidor, andra delen på 634 sidor och denna avslutande del innehåller 813 sidor. Författarna sparar inte på orden. Ändå känns inte böckerna svåra att läsa. Men visst tycker jag att det är nästan ofattbart att jag plöjt igenom närmare 2000 sidor. 

I början av den här boken fick jag en känsla av att det bar iväg lite för författarna. Det blev fler häxor, annorlunda magi och nya grupperingar. Men när jag läste vidare insåg jag att det fanns ett klart syfte. För allt är inte som man tidigare trott. Vem kan man egentligen lita på?

Detta är en riktigt spännande trilogi, och jag tror att även ungdomar som inte läser så mycket i vanliga fall skulle kunna tycka om böckerna. Det gäller bara att skjuta undan tanken på hur många sidor böckerna innehåller.

Darkness Publishing anordnar novelltävling

Darkness Publishing anordnar sin åttonde novelltävling. Denna gång handlar det om vampyrer.

I Darkness Publishings röda novellsamling önskar vi få en inblick i världen hos mäktiga och rika vampyrer. Vi vill läsa om flärd och lidelse. Brinnande begär, dramatiska vändningar och tuffa, kvinnliga vampyrer som vet exakt vad de vill ha och de ser till att få sina drömmar uppfyllda.

Vi dras till det mörka och hemska. Det blodiga och brutala. Bort med allt glittrigt du någonsin har förknippat med vampyrer. Vad skulle hända om de förflyttas till en värld fylld med flärd och lidelse?

Regler:

• För att vara med och tävla måste du vara myndig

• Ett bidrag är en novell skriven på svenska om högst 50.000 tecken inklusive mellanslag.

• Bidraget får inte vara publicerat tidigare.

• Bidraget ska vara inskickat i pdf. Namnge filen med ditt namn och novellens titel.

• Deadline 28:e februari 2022. Skicka ditt bidrag till manus@darkness.pub och ange ”Den röda” i ämnesraden. Vi hanterar flera hundra mail i veckan så vi behöver en tydlig märkning.

• Historien måste baseras på en vampyr.
  Man får skicka in flera olika bidrag.
  Arbetsgruppen avgör vilka noveller som uppfyller kriterierna och på övriga grunder antas till antologin.

Läs mer HÄR!

Veckans kulturfråga v. 41 2021

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Förra veckan fick vi ju veta att Abdulrazak Gurnah (jag måste hela tiden kolla hans namn) erhållit årets nobelpris i litteratur. Han är född i Zanzibar; en östafrikansk ö som numera är en del av Tanzania. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilken författare som skriver om Afrika är din favorit?

Jag vill absolut inte ge sken av att vara någon expert på afrikansk litteratur. Ska jag vara ärlig, så har jag läst väldigt få böcker av författare som skriver om Afrika.

Men jag gör väl som vanligt och lyfter fram kenyanen Ngũgĩ wa Thiong'o. (Det står "vilken" författare, så jag får väl bara nämna en.) Framför allt är jag väldigt förtjust i hans roman Floden mellan bergen.

Två gikuyustammar i Kenya under den brittiska kolonialtiden strider sinsemellan om värdet av gamla traditioner kontra det nya västerländska inflytandet. Konflikten markeras geografiskt av floden som rinner mellan samhällena. Ett älskande par från vardera sidan försöker överbrygga klyftan, något som resulterar i en tragedi.

Detta är en riktigt bra bok, som ger ett afrikanskt perspektiv på vad som händer när kolonisatörer tar marken från dem som ägt den i många generationen samtidigt som de vill påtvinga "infödingarna" europeisk religion och europeiska värderingar.

Jag kommer aldrig, aldrig någonsin att acceptera kvinnlig omskärelse (könsstympning), men det är ändå oerhört intressant att läsa det afrikanska perspektivet. En infödd kristen pastor predikar straffdomar över dem som låter omskära sig (gäller både pojkar och flickor) eftersom den som kristnat honom sagt att det är syndigt att göra det. Men hans dotter går emot honom och kräver att bli omskuren. Hon vill bli kvinna och hon vill göras vacker.

När det blir konflikt mellan stammens traditioner och kolonisatörernas religion, så blir det viktigt att försvara det gamla till varje pris.