Ikväll var det författarafton i församlingshemmet i Östra Ämtervik. (Det är förresten på Östra Ämterviks kyrkogård som Selma Lagerlöf ligger begravd.) Arrangörer var Värmländska Författarsällskapet och Föreningen Värmlandslitteratur.
Och undertecknad fick möjlighet att berätta om Morden i Frykeboda. Skam och Synd finns utgivna och den tredje, Morden på Ekenäs, kommer i slutet av året eller i början av 2024.
Titel: Pensionatet
Författare: Karina Johansson
Förlag: Bokfabriken (2023)
Antal sidor: 301
Alexa Vinder driver familjeföretaget Ingrids pensionat med stor framgång. Stressade stadsbor kommer dit för att tillbringa några dagar i en vilsam miljö med gemensamma aktiviteter och måltider på gammaldags vis. När bysnickaren Robin dyker upp med kreativa idéer får Alexa både ny livsenergi och fjärilar i magen. Men när pensionatets ena städerska anklagas för stöld och därefter blir mördad vänds allt upp och ned. När också kökschefen hittas död börjar avbokningarna strömma in. Företaget riskerar gå omkull och Alexa inser att hon snabbt måste hjälpa polisen att hitta mördaren.
Karina Johansson från Sunne har skrivit flera mysdeckare i Sunnemiljö. Med Pensionatet inleder hon en ny serie. Läsarna kommer att få följa den excentriska Värmlandsfamiljen Vinder.
Som vanligt utspelar sig alltså boken i Sunne. Den som känner till kommunen känner igen sig i beskrivningarna, även om författaren ibland lägger till en och annan byggnad. Ingrids pensionat torde vara en av de byggnader som Karina Johansson låtit uppföra.
För pensionatsägaren Alexa Vinder hotar katastrofen när två av de anställda mördas inte långt före midsommar. Det är inte underligt om gästerna tvekar att bo på ett pensionat där personalen möts av ond bråd död. Är det någon som vill sabotera för Alexa och hennes företag eller finns det andra motiv?
I persongalleriet finns en och annan mindre trevlig person som kan tänkas hysa agg mot människor i sin omgivning. Ibland blir kanske karaktärerna lite platta; vissa är goda och tänker vackra tankar om sina medmänniskor medan andra ser snett mot de flesta i sin omgivning. Men sammantaget är det en trevlig roman, trots mördandet, och det ska bli intressant att följa familjen Vinder i kommande böcker.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter De rättrådiga och är skriven av Tinna Lindberg.
Diplomaten Linnea Bielke ska inom kort sin första ambassadörstjänst och ser fram emot sitt nya liv i Kongo-Konshasa. Under den förberedande tiden på UD gör hon ett fynd: Hon hittar dokument med ett okänt vittnesmål om flygkraschen i dåvarande Nordrhodesia 1961, där FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom. Kort efter avslöjandet försvinner dokumenten spårlöst från Linneas tjänsterum. Hennes ambassadörstjänst dras tillbaka och det är uppenbart att någon försöker svartmåla henne. Med hjälp av Barbro Christensen, regeringens utredare i Dag Hammarskjöld-fallet, och vännen och journalisten Mia Holmström börjar hon nysta i vem som vill sätta stopp för hennes karriär.
Smakbiten är hämtad från sidan 15:
Elias mun såg ut att röra sig i ultrarapid. Hon försökte fokusera på hans ansikte men det var som att det långsamt löstes upp i konturerna. Linnea kände hur hela rummet började snurra. Det sista hon uppfattade var ljudet av champagneglaset som for ur hennes hand och krossades mot golvet.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från De rättrådiga av Tinna Lindberg.
Hon skulle aldrig glömma sekunderna av ångest innan hon förstod att det inte var hon som var död.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Bokpaketet som kom idag har förvisso inte färdats från Island, men författaren är islänning. Boken heter Blodrött hav och är skriven av Lilja Sigurðardóttir. Den är utgiven av Modernista. Det är andra delen i Áróra-serien.
Helgfråga från Mias bokhörna. Nu är det dags för Helgfrågan Sommaredition, där vi får svara på samma fråga veckorna 28-33. Helgfrågan lyder:
Tipsa om en bok, en film, ett utflyktsmål, en tv-serie, en teater, en maträtt eller något annat skoj.
Något besök blir det inte för mig i år. Jag har bara varit där ett par gånger, men jag skulle gärna vilja återkomma. Och jag rekommenderar verkligen ett besök. Det erbjuds nog både kolbullar och motti (nävgröt) med fläsk.
Det är aldrig för sent att börja på nytt, aldrig för sent att vara lycklig. (Jane Fonda)
Värmländska FörfattarSällskapet 2023
FÖRFATTARKVÄLL Kulturveckan i Sunne
Måndag 31 juli 19.00 Församlingshemmet Östra Ämtervik
Varmt välkomna till en
härlig författarkväll med fika
Jessica Eriksson och Stefan Holm hälsar välkomna, Jessica informerar kort
om Värmländska Författarsällskapet
Stefan Holm intervjuar Karina Johansson
Karina Johansson berättar om sin nyutgivna bok ”Pensionatet”
Robert Warholm berättar om ”Morden i Frykeboda”
Musikunderhållning av Rune Blidh
20.10-20.30 Fika
Jessica Eriksson intervjuar Sofia Sköld
Sofia Sköld skildrar sin väg från författardrömmar till utgivning
Stefan Holm intervjuar Mikael Skalstad
Mikael Skalstad om HUMLEGULD – minnen och möten längs vägen
Avslutning ca 21.10
Entré: 100 kr
Församlingshemmet i
Östra Ämtervik
Arrangör: Värmländska
författarsällskapet och Östra Ämterviks församling, Sunne Pastorat
https://www.kulturveckanisunne.se/program
K
Titel: Den stående klockan
Originalets titel: Die stehende Uhr
Författare: Hanna Johansen
Förlag: Norstedts (1981)
Antal sidor: 173
Klockan har stannat. Från tåget där hon sitter kan den kvinnliga passageraren se klockan mitt ute i landskapet. Vart går tåget? Rör det sig framåt eller står det stilla? Evigt samma landskap. Evigt samma trista nedsnöade järnvägsstationer... I sin debutroman Den stående klockan har Hanna Johansen konsekvent genomfört ett litterärt experiment. Hennes roman har av många tyska kritiker hälsats som en händelse, en öppning mot någonting nytt inom den tyska prosan.
Jag har ingen aning om varifrån jag fått Den stående klockan av Hanna Johansen. Plötsligt dök den upp i bokhyllan. Och där hade den gärna kunnat förbli. En märklig historia, som inte gav mig det minsta.
Den där kvinnliga passageraren betraktar medpassagerarna och stationerna som tåget passerar, men hennes reflektioner är bara konstiga. Det är mest dravel. Här ett exempel:
En grottmänniska av vitaktig, antagligen vit hudfärg stiger in i min kupé. Mitt hjärta stannar: hur kommer jag fram till påståendet att det är min kupé? Den är den kupé jag sitter i, alltså i bästa fall den här kupén och inte den där. Grammatiken skiljer på det, och jag skiljer inte på det, hur är det möjligt? Efter det han har stigit in finner jag inte ordet, rättare sagt, jag vill inte finna det, och jag vet redan hur det nu borde heta och det värjer jag mig mot. Vår kupé borde det heta. Och detta motsäger varje erfarenhet eller om inte varje, så dock de erfarenheter som jag är beredd att göra under de givna omständigheterna.
Den här boken är inte värd mödan det innebär att läsa den. Jag förstår inte varför den över huvud taget gavs ut.
Mia med Mias bokhörna har tydligen något som hon kallar Boktriss. Det hade jag helt missat, men jag hoppar gärna på. Det är tre frågor som ska besvaras med utgångspunkt från veckans bokstav. Veckans bokstav är G.
Författare: Nämn en författare på bokstaven, det får vara för eller efternamn.
Det kan väl få bli Jan Guillou. Han är känd så det förslår.
Boktitel: En boktitel där boken ska börja på måndagens bokstav.
Göteborg Noir av Håkan Tendell.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Pensionatet och är skriven av Karina Johansson.
Alexa Vinder driver familjeföretaget Ingrids pensionat med stor framgång. Stressande stadsbor kommer dit för att tillbringa några dagar i en vilsam miljö med gemensamma aktiviteter och måltider på gammaldags vis. När bysnickaren Robin dyker upp med kreativa idéer får Alexa både ny livsenergi och fjärilar i magen. Men när pensionatets ena städerska anklagas för stöld och därefter blir mördad vänds allt upp och ned. När också kökschefen hittas död börjar avbokningarna strömma in. Företaget riskerar gå omkull och Alexa inser att hon snabbt måste hjälpa polisen att hitta mördaren.
Smakbiten är hämtad på sidan 39:
Två gubbar kastade pil på en darttavla som hängde på ett äppelträd alldeles i närheten. Knastret när Robin gick över grusplanen framför huset fick den korta gubben att reagera. Han vände sig hastigt om, vilket resulterade i att den längre höll på att kasta pilen rakt i hans huvud. Den korta hetsade upp sig och delade ut en knuff, och det ledde till att de började gräla på varandra.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Pensionatet av Karina Johansson.
Fy tusan, jag är så hungrig att jag kan äta en självdöd bäver.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Helgfråga från Mias bokhörna. Nu är det dags för Helgfrågan Sommaredition, där vi får svara på samma fråga veckorna 28-33. Helgfrågan lyder:
Tipsa om en bok, en film, ett utflyktsmål, en tv-serie, en teater, en maträtt eller något annat skoj.
Då får det bli en film den här veckan. Det finns ju massor med filmer. Men istället för att botanisera bland de oräkneliga filmerna som produceras idag tänkte jag att det kunde vara roligt att gå hundra år bakåt i titeln.
Den tyske regissören F.W. Murnau ville filmatisera Bram Stokers roman Dracula, men lyckades inte få rättigheterna till historien. Han beslöt därför att skapa en egen version, som dock ligger nära Stokers roman. Att han bytte ut namnen förändrar inte detta. Resultatet blev Nosferatu, en stumfilm i skräckgenren som presenterades 1922.
Stokers änka stämde produktionsbolaget för upphovsbrott och hon vann. Domstolen beslutade att alla exemplar av filmen skulle förstöras, men några kopior hade redan kommit ut. Det finns därför möjlighet för oss att se detta mästerverk. Att kunna skapa en sådan skräckfilm vid den tiden är en presentation, och den är faktiskt ganska ruggig.
Titel: Nagriljärerna
Författare: Emanuel Blume
Förlag: Daniel Lehto AB (2022)
Antal sidor: 310
Gabriel ska precis fylla sexton. Livet är händelselöst och kretsar kring bilar och träning. När punkaren Lo övertalar honom att gå med i en rollspelsgrupp öppnar sig en värld av äventyr, mysterier och magi. Men när rollspelets monster letar sig in i Gabriels vardag börjar gränsen mellan spel och verklighet lösas upp.
Nagriljärerna är Emanuel Blumes andra roman. Den första hette Nomadplaneten. Den var en dystopisk SF-roman. Den här boken får väl sägas vara en fantasyroman.
Här gäller det att hänga med i svängarna. Ett antal ungdomar samlas för att spela rollspel och det är märkliga äventyr de hamnar i. Redan här känner jag att jag tappar bort mig, för jag har ingen som helst erfarenhet av detta och förstår inte hur det går till. Hur vet deltagarna att ett värdshus har förstörts? Kan de fyllas av panikkänslor när inget händer på riktigt?
Att Gabriel, som tillhör en något dysfunktionell familj, längtar bort till något som är annorlunda är dock inte konstigt. Med den mamman och de bröderna är nog allt som ger möjlighet att tänka på något annat välkommet.
Men märkliga monster som finns både i rollspelet och i verkligheten? Vad är egentligen nagriljärerna för några konstiga varelser? Finns de eller finns de inte? Jag förstår inte.
Nej, det här är nog inte en genre för mig. Det är för konstigt.
MEN! Att detta inte är en genre för mig är inte en anledning att ge romanen ett lågt betyg. Den är nämligen mycket välskriven. Trots allt som för mig är konstigheter så lyckas författaren skapa en riktigt spännande berättelse. Motvilligt blir jag riktigt fascinerad av historien. Det här är en sådan roman som man, när man väl har fastnat, bara vill läsa mer och mer av. Man måste ju få veta hur det går.
Jag är också glad över att Blume är noga med språket. Jag är som ett tryffelsvin när det gäller att hitta språkfel i en bok, men i Nagriljärerna tror jag inte att jag sett ett enda stavfel eller några meningsbyggnadsfel, och det är mer än man kan säga om en del böcker som ges ut av de större förlagen.
Så sammanfattningsvis vill jag säga att Nagriljärerna är en välskriven och spännande roman, som alla som tycker om skräck och urban fantasy alldeles säkert kan ha stor behållning av.
I kaosutmaning 2023 får denna bok svara mot punkt 14: Läs en fantasybok.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Den stående klockan och är skriven av Hanna Johansen.
Klockan har stannat. Från tåget där hon sitter kan den kvinnliga passageraren se klockan mitt ute i landskapet. Vart går tåget? Rör det sig framåt eller står det stilla? Evigt samma landskap. Evigt samma trista nedsnöade järnvägsstationer... I sin debutroman Den stående klockan har Hanna Johansen konsekvent genomfört ett litterärt experiment. Hennes roman har av många tyska kritiker hälsats som en händelse, en öppning mot någonting nytt inom den tyska prosan.
Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 5:
Saken är den att jag sitter på tåget. Tåget rör sig. Om det här skall vara en resa, så vet jag inte hur jag kommit hit, inte det minsta, för jag har ingenting med det att göra, utom att jag plötsligt har återfunnit mig på tåget, på det här tåget. Jag säger plötsligt och inte oväntat, eftersom det kanske inte var oväntat. Det var inte heller överraskande. Och vad skulle det annars vara, om inte en resa? Alla omständigheter tyder på en resa.
Utanför drar det förbi, närmare bestämt så här: allting mot mig, allt snabbare, och sedan som om det aldrig funnits. Det är utsikten mot landskapet med alla dess kraftledningar. Hur skall jag kalla det? Det är i varje fall en utsikt, ehuru framrusande. Alltså ändå eller verkligen en resa.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Den stående klockan av Hanna Johansen.
Jag hade rört vid mina knän och gjort upptäckten att de var av papier-maché, ett tunt skikt som för länge sedan skulle ha tryckts in om det inte vore sammanhållet av ett tjockt rödglänsande skikt konsthartslack.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Jag tittade lite på bloggstatistiken. Sedan starten 2008 har jag gjort 4400 inlägg. 33867 kommentarer har lämnats (inklusive mina egna). Antalet sidvyer (besök) är helt galna 612309.
Helgfråga från Mias bokhörna. Nu är det dags för Helgfrågan Sommaredition, där vi får svara på samma fråga veckorna 28-33. Helgfrågan lyder:
Tipsa om en bok, en film, ett utflyktsmål, en tv-serie, en teater, en maträtt eller något annat skoj.
Syskonens alkoholiserade mor har hela ansvaret för barnen. Hon gör verkligen sitt bästa, men det blir samtidigt den äldsta dottern Nina som får bära ett tungt lass. Nina tvingas försumma sig själv för att syskonen ska klara sig.
Det är ett stort familjedrama som utspelar sig i denna roman, och Taylor Jenkins Reid förvaltar romanidén på bästa sätt. Hon har skapat en riktig bladvändare.
Ett vänligt ord kostar ingenting och är ändå den bästa av gåvor. (Daphne du Maurier)
Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat böcker med sommarkänsla (i titel, handling eller på omslag). Här är min trio:
Romanen innehåller den där mixen av terrordåd/kriminalitet och huvudpersonernas personliga problem som ger grunden till en bra roman. Karaktärerna är komplexa. Skrapar man på ytan framträder en annan människa än den man tror. Mordet på den kände advokaten har en helt annan bakgrund än vad man som läsare kan förvänta sig.
Vidare finns det helt klart människor på toppositioner som inte vill att obekväma frågor ska ställas runt terrorbrottet som Vinterland handlade om. Och de skyr inga medel för att förhindra att sanningen kommer fram.
Titel: Benny älskar baklava
Författare: Mikael Jisander
Förlag: Modernista (2021)
Antal sidor: 268
Benny begär inte mycket av livet. Bara att det är ordning och reda i rörmokeriet, att Liverpool vinner sina matcher och att ölen på puben är skummande kall. Dagarna går sin gilla gång och bjuder sällan på några större överraskningar. Inte förrän det övergivna grannhuset plötsligt får nya invånare. Farah och hennes familj är flyktingar från Syrien och nyinflyttade i den lilla orten Klippan, något som vänder upp och ner på allt invant. Lugnet på gatan byts mot högljudda diskussioner och oskottade trottoarer. Benny är skeptisk. Polarna ännu mer. Och ner en serie stölder och våldsbrott samtidigt blossar upp är spekulationerna i full gång. Trots motsättningarna dras Benny motvilligt till Farah. Hon är mörk och spännande, men också irriterande. Varmhjärtad och omtänksam, men också en besserwisser. Och så bakar hon gudomligt goda kakor, även om han uppfattar ordet baklava som en smula suspekt. Problemen i byn eskalerar, drevet går, och Benny får erfara vad rädslan för det okända kan göra med människor.
Benny älskar baklava är Mikael Jisanders debutroman. Det är en bok som av vissa har jämförts med En man som heter Ove av Fredrik Backman, och det kan jag förstå. Även omslaget påminner om Backmans böcker. Och Benny är en man som likt Ove inte är särskilt intresserad av förändringar i sitt liv. Att få en familj från Syrien som grannar rubbar definitivt hans cirklar.
Det här är en bok om fördomar, men också om stark vänskap. Hur ska vi göra när vännerna kräver att vi håller ihop, fastän vi vet att de har fel?
Benny älskar baklava är en trevlig bok som passar utmärkt som sommarläsning.
I kaosutmaning 2023 får denna bok svara mot punkt 22: Läs en bok med något ätbart i titeln.
Titel: Älgkronan
Författare: Aline Lilja Gladh
Förlag: Modernista (2022)
Antal sidor: 471
Skotten från höstjakten viner i skogen I sina gevärssikten ser två jägare att ett vildsvin äter på något. Det visar sig vara en människokropp - söndertrasad till oigenkännlighet. Polisens utredning stagnerar när kommissarie Linus Karlberg är med om en allvarlig olycka Och hans syster, konstnären Lo Karlberg, som redan tampas med en gnagande känsla av att något är fel, tappar fotfästet i tillvaron. Hon dras till Äppelgården, en fristad för unga kvinnor som hamnat på glid.
Älgkronan av Aline Lilja Gladh är fjärde delen i Örbyhusserien. Jag har tidigare läst Skampärlorna. Även denna gång visar författaren att hon behärskar skrivandet av spänningsromaner. Hon lägger in kapitel som utspelar sig före romanens nutid. För läsaren är det svårt att se sammanhanget, vilket givetvis är avsikten. Steg för steg förstår man vilka personerna är som nämns i dessa kapitel.
Helt trovärdig är kanske inte berättelsen. Det skulle förvåna mig om så mycket elände kan försiggå utan att någon endaste socialsekreterare knackar på. Men eftersom historien är välskriven har jag lätt att blunda för detta.
Lite svårare har jag att blunda för språkfelen i boken. Jag skulle önska att någon duktig korrekturläsare hade tagit sig an manuset innan boken trycktes. Det är meningar där ord saknas och det är stavfel. Det gör lite ont i mig att läsa ord som åderbrock eller att ett glas är fyllt till bredden. Sådant drar ner betyget.
Men sammanfattningsvis är detta ändå en riktigt bra och spännande roman.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Nagriljärerna och är skriven av Emanuel Blume.
Gabriel ska precis fylla sexton. Livet är händelselöst och kretsar kring bilar och träning. När punkaren Lo övertalar honom att gå med i en rollspelsgrupp öppnar sig en värld av äventyr, mysterier och magi. Men när rollspelets monster letar sig in i Gabriels vardag börjar gränsen mellan spel och verklighet lösas upp.
Smakbiten är hämtad från sidan 34:
Det var nästan mörkt ute. Framför honom, i skenet från oljelampan, låg böckerna i travar. Uråldriga luntor med besvärjelser, trolldomslära och heliga verser. Han hade gått som lärling i nio år nu, suttit dag ut och dag in i den dragiga lärlingsstugan med näsan över de hemliga skrifterna. I kväll var tiden inne. När det blivit helt mörkt skulle han gå upp till tornet, som hundratals lärlingar gjort före honom. Han skulle vandra uppför stentrapporna och knacka på mästarens dörr. Där skulle han be om att få avlägga provet. Sedan väntade en vecka av prövningar. Sju dagar då han skulle bevisa att hans kunskaper var tillräckliga för att han skulle få kalla sig gesäll. Det var som gesäll man fick utöva trolldom på riktigt. Dessutom fick man se mästarens ansikte. Några av de högre gesällerna påstod sig till och med veta hans namn.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Nagriljärerna av Emanuel Blume.
"Jag mår lite illa, åt nog fan en hel negerby i cafeterian."
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Helgfråga från Mias bokhörna. Det regnar, så det är helt tydligt att den svenska sommaren är här. Mia vill veta hur vi har det med sommarläsningen. Helgfrågan lyder:
Har ni gjort någon sommar tbr? (tbr=to be read, alltså en läshög.)
Jag gör ingen särskild sommarplanering. Jag har ett dokument i datorn med en förfärligt lång lista med böcker jag vill läsa. Den blir aldrig kortare, utan den växer hela tiden. Men om jag plockar fram dokumentet så kan jag där se vilka böcker som ligger närmast framför mig enligt denna lista. De blir ju då som sommarens läshög.
Där hittar jag då Nagriljärerna av Emanuel Blume, Pensionatet av Karina Johansson, De rättrådiga av Tinna Lindberg, De ensamma av Anna Kuru, De ofrälsta av Robert Harris och En gnista i mörkret av Stacy Willingham.
Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat svenska deckarfavoriter. Här är min trio:
Finns mycket att välja på. Men om det nu bara får vara tre så tar jag de första jag kommer att tänka på.
Pascal Engmans serie om kriminalinspektör Vanessa Frank är riktigt bra spänningslitteratur. Fem böcker har det hittills blivit i den serien.
Peter Mohlins och Peter Nyströms böcker om FBI-agenten John Adderley gillar jag. Inte minst därför att de utspelar sig i Värmland.
Slutligen får det bli mysdeckare i Fryksdalsmiljö. Författare är Karina Johansson, som till vardags arbetar som journalist på Fryksdals-Bygden. Tidigare har hon inte skrivit någon serie, men helt nyligen kom första delen i en serie om "Sunnemorden". Den ska bli intressant att följa.
Bokpaketet från Bokförlaget Forum gladde mig mycket. Det innehöll Aldrig ensam av Åsa Hellberg. Det är andra delen i trilogin Systrarna från Fjällbacka. Den första delen hette Inte utan min syster.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Benny älskar baklava och är skriven av Mikael Jisander.
Benny begär inte mycket av livet. Bara att det är ordning och reda i rörmokeriet, att Liverpool vinner sina matcher och att ölen på puben är skummande kall. Dagarna går sin gilla gång och bjuder sällan på några större överraskningar. Inte förrän det övergivna grannhuset plötsligt får nya invånare. Farah och hennes familj är flyktingar från Syrien och nyinflyttade i den lilla orten Klippan, något som vänder upp och ner på allt invant. Lugnet på gatan byts mot högljudda diskussioner och oskottade trottoarer. Benny är skeptisk. Polarna ännu mer. Och ner en serie stölder oh våldsbrott samtidigt blossar upp är spekulationerna i full gång. Trots motsättningarna dras Benny motvilligt till Farah. Hon är mörk och spännande, men också irriterande. Varmhjärtad och omtänksam, men också en besserwisser. Och så bakar hon gudomligt goda kakor, även om han uppfattar ordet baklava som en smula suspekt. Problemen i byn eskalerar, drevet går, och Benny får erfara vad rädslan för det okända kan göra med människor.
Smakbiten är hämtad från sidan 7:
Benny krokade ut snusprillan med pekfingret och hivade in en driva där den landade som en klick brunsås på snömoset. Med blicken stadigt fäst på skådespelet framför grannhuset letade han fram snusdosan ur byxfickan, fick upp locket och bakade en ny, stadig prilla som han tryckte in under läppen. Detta var ett moment Benny hade kunnat utföra i blindo med ena armen bakbunden.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Benny älskar baklava av Mikael Jisander.
Odören av gammalt trägolv, arbetad man, otvättade gardiner och uppstoppat vildsvinshuvud var tät och intensiv.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
