Ett par reaböcker

Jodå, det vart allt ett besök på bokrean i alla fall. Jag köpte två böcker. Det blev de båda böcker som jag nämnt i ett tidigare inlägg. Paradiset av Abdulrazak Gurnah och Årsboken av Sven Olov Karlsson.

En halv miljon sidvyer

Det är lite kul att kolla statistiken ibland. Där kan man se hur många sidvyer bloggen haft sedan starten. Det är osannolika 500000! 

En smakebit på søndag - Asfaltsland

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Asfaltsland och är skriven av S.A. Cosby. 

Beauregard "Bug" Montage är numera en hederlig mekaniker, kärleksfull make och hårt arbetande far. Och han vet att det inte finns någon framtid för den han brukade vara: den amerikanska östkustens bästa flyktchaufför. Men när Bugs omsorgsfullt uppbyggda nya liv börjar gå i spillror dras han obönhörligt tillbaka. När en tidigare partner hör av som om en juvelstöld drivs han till att än en gång sätta sig i förarsätet. Hemsökt av den man han en gång var måste Bug nu hitta ett nytt sätt att navigera i detta asfaltsland. Eller dö medan han försöker.

Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 5:

Beauregard tyckte att natthimlen såg ut som en målning. Luften var full av skratt som dränktes i en kakofoni av varvande motorer när månen tittade fram bakom molnen. Basen från en ljudanläggning i en Chevelle i närheten träffade honom så hårt i bröstet att det kände som om någon gjorde hjärt- lungräddning på honom. Ett tiotal andra bilar av sen modell stod parkerade på måfå framför den gamla närbutiken. Utöver Chevellen var den en Maverick, två Impala, ett par Camaro och fem, sex andra exempel på de amerikanska muskelbilarnas glanstid. Luften var svar och mättad av lukten från bensin och olja. Den tjocka, fräna lukten av avgaser och bränt gummi. En kör av syrsor och nattskärror försökte förgäves göra sig hörda. Beauregard blundade och lyssnade. Han lyckades höra dem, men nätt och jämnt. De skrek efter kärlek. Han tänkte att många människor ägnade en stor del av livet åt att göra samma sak.

Veckans mening v. 8

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna gång hämtad från Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld.

Jag lyckas inte föreställa mig ett hjärta innanför hans revben, snarare en gödselbrunn.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Helgfrågan v. 8

Helgfråga från Mias bokhörna. Bokrean har börjat. Helgfrågan lyder:

Bokrean har börjat. Har du något boktips vi inte får missa?    

Jag är väldigt nyfiken på Årsboken av Sven Olov Karlsson. När jag läste HÄR om boken så kändes det som att det skulle kunna vara precis en sådan bok jag kan gilla.

Veckans kulturfråga v. 8 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Bokrean hägrar. Veckans kulturfråga lyder: 

Har du planerat några reaköp? Vad vill du köpa?

Jag försöker säga mig själv att jag ska låta bli att köpa fler böcker, men jag har så förfärligt dålig hörsel ;) Men ett par böcker lockar mig. Det är Paradiset av Abdulrazak Gurnah och Årsboken av Sven Olov Karlsson.

Dagens visdomsord 2022-02-23

Det är alldeles riktigt att alkohol aldrig har botat någon från förkylning, men det har ingen läkare heller. (Winston Churchill) 

Tisdagstrion: Skuggor & speglingar

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat skuggor & speglingar. Här är min speglande trio: 

Den första är väl alldeles självklar. Agatha Christies Trick med speglar.

Här är det Miss Marple som hälsar på en barndomsvän. Det är vännens syster som bett henne åka, för hon misstänker att allt inte står rätt till på herrgården.

Ett stort antal släktingar bor för tillfället på gården, som också fungerar som återanpassningshem för ungdomsbrottslingar.

Christian Gulbrandsen, ledamot i styrelsen för återanpassningshemmet kommer på besök. Efter middagen drar han sig tillbaka till sitt rum för att skriva ett brev. Där hittas han sedan mördad och det blir Miss Marple som får försöka räkna ut vem den skyldige är.

William Goldings Flugornas herre tar jag med bara för att det är en skugga på det här omslaget.

Nobelpristagaren William Goldings berömda roman kan vid första påseendet tyckas vara en ungdomsroman. En grupp unga engelska pojkar har under brinnande krig hamnat på en obebodd söderhavsö. Där finns mat i överflöd, solen skiner mest hela tiden och de kan leka och bada. De kan även gå på upptäcktsfärder på ön. Ett äventyr i en paradisisk miljö.

I början fungerar allt bra. De håller möten för att diskutera vad de ska göra och de upprättar regler för vem som ska få tala, så att de inte talar i mun på varandra. Men snart förändras allt. Det är en förändring som kommer långsamt. Två pojkar är rivaler om ledarskapet. Den ene försöker upprätthålla ordningen, men den andre utmanar honom ständigt. Snart är det en kamp på liv och död.

Romanen är misantropisk. Hur stark är egentligen det vi kallar civilisation? När inga vuxna finns, krackelerar civilisationen och mänsklighetens grymmaste sidor kommer fram hos dessa barn. De blir "vildar". (Jag ogillar starkt idén att vissa grupper av människor skulle vara "vilda", men får motvilligt acceptera bokens tänkesätt.) Och om vi ska vara ärliga har vi under 1900-talet och även på 2000-talet fått se många exempel på hur lätt det är för karismatiska ledare att få sina följare att begå de mest bestialiska brott. Nazityskland, Sovjetunionen under Stalintiden, Kina under Mao, Pol Pot-regimen i Kambodja, IS-kalifatet är bara alltför tydliga bevis på detta.

Så tar jag ytterligare en bok som jag valt därför att det finns en skugga på omslaget. Det är Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong'o.

Djävulen på korset var den tredje boken jag läst av Ngũgĩ wa Thiong'o. Det är en rasande författare, som skriver boken på toalettpapper när han sitter i fängelse. Det är en uppgörelse med de personer, utomlands och inomlands, som enligt honom suger ut landet och dess arbetare.

De böcker av honom som jag läst tidigare, Om icke vetekornet och Floden mellan bergen, är renodlade romaner. Djävulen på korset är något annat, men det är svårt att placera den i ett fack. Mitt i texten kan det dyka upp sånger och det har sagts att det mer är en muntlig berättelse än en roman. De gestalter som författaren menar är onda är ofta groteskt beskrivna.

I denna bok gör sig Ngũgĩ wa Thiong'o till tolk för revolutionära strömningar. Kenyas folk måste sluta låta sig delas upp efter stamtillhörighet, religion och annat. Sådant gynnar bara förtryckarna. Istället ska man sluta sig samman och kasta ut förtryckarna.

Det är en intressant bok, men den står långt ifrån de båda andra böcker jag nämnde ovan. Bokens slut är verkligen överraskande. Där sluts en cirkel på ett sätt som inte gick att förutse.

Nödrop av Grethe Bøe

Titel: Nödrop

Originalets titel: Mayday

Författare: Grethe Bøe

Förlag: Modernista (2021)

Antal sidor: 288

När relationen mellan Ryssland och Nato nått sin absoluta fryspunkt genomför Nato sin största övning någonsin i Finnmark. Ett F-15-plan med Nato-piloterna Ylva Nordahl och John Evans ombord hamnar i en konfrontation med ett ryskt flygplan och blir nedskjutet. Incidenten utlöser en storpolitisk kris, där både Ryssland och Nato tolkar händelsen som ett angrepp. Det enda som kan förhindra en fullskalig konflikt är att Ylva och John lyckas ta sig tillbaka till Norge för att avslöja vad som egentligen hände. Det blir en kamp mot tiden där både Rysslands president, Natos generalsekreterare och militärindustrin vässar knivarna. Jagad över den ogästvänliga arktiska tundran inser Ylva att vare sig medpiloten John Evans eller de andra människor hon förlitat sig på är vad de utgett sig för att vara.

Nödrop är norskan Grethe Bøes debutroman. En roman som väl knappast kunde ligga bättre i tiden. Just nu får vi ju dagliga rapporter om ett Ryssland som hotar grannlandet Ukraina och som även vill bestämma vilka länder i Europa, inklusive Sverige, som ska ha rätt att tillhöra Nato. Och Nato och EU hotar med motåtgärder, även om de nog inte blir militära. Verkligheten vi lever i just nu ger extra trovärdighet åt den här romanen.

I Nödrop är kriget nära efter att ett Natoplan kommit in över ryskt område och blivit nedskjutet. Risken är överhängande att ett storkrig bryter ut i Arktisområdet. Det är en kamp mot klockan och det är inte nödvändigtvis så att alla inblandade vill bevara freden. Qui bono?

En bra, spänstig debutroman inom spänningsgenren. Grethe Bøe finns det anledning att hålla koll på i fortsättningen.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 7: Läs en bok från något av våra nordiska grannländer.

Snöstormen är min femte bok i utmaningen Boktolvan 2022.

En smakebit på søndag - Obehaget om kvällarna

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Obehaget om kvällarna och är skriven av Marieke Lucas Rijneveld. 

Gud ger och Gud tar. Tioåriga Jas förstår bara inte riktigt vad han gett. Däremot hörde han av allt att döma hennes bön två dagar före jul.

Jag bad till Gud att han väl snälla kunde låta bli att ta min kanin och ta min bror Matthies i stället. "Amen"

Smakbiten är hämtad från sidan 11:

Jag var tio år och hade slutat ta av mig jackan. Den här morgonen stod mor och smorde in oss en i taget mot kylan med spensalva, salvan kom ut en gul burk från Bogena och användes i vanliga fall bara för de sprickor, förhårdnader och blomkålsaktiga knölar som mjölkkorna emellanåt fick på spenarna. Burklocket var så flottigt att det måste skruvas av med hjälp av en kökshandduk. Innehållet luktade som de ugnsbakade juver som brukade ligga i tjocka, saltade och pepprade skivor i en gryta med buljong på spisen och som jag blev lika illamående av som av den stinkande salvan på min hud. Det hejdade inte mor från att sätta sina tjocka fingrar i ansiktet på oss som när hon klämde och klappade på ostarna för att se om skorpan var mogen. Våra bleka kinder glänste i skenet från den flugskitstäckta kökslampan.

Veckans mening v. 7

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld.

Jag föreställde mig hur far med samma hand skulle vrida nacken av min kanin, som en barnsäker förslutning på en kvävgasflaska: det fanns bara ett knyck som var det rätta.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!    

Helgfrågan v. 7

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia vill ha mer lästid. Helgfrågan lyder:

Nu är det sportlov härnere, men jag är tyvärr inte ledig. Hur gör ni för att hitta lästid i vardagen?    

I Värmland är det inte sportlov förrän om två veckor, men det berör inte mig när barnen är utflugna. Jag skulle ha betydligt mer lästid om jag inte surfade omkring på nätet så mycket. Den mesta läsningen blir när jag har gått och lagt mig, men då ligger jag och läser så pass länge så jag blir trött nästa morgon. Inget bra upplägg. Jag borde skärpa mig. Jag kan ju faktiskt börja läsa tidigare på kvällen. Vi får se hur det blir med läsningen den närmaste tiden, för på fredag kommer min hustru hem efter sin långa sjukhusvistelse. Jag får nog se till att laga mat och fixa och dona, för hon sitter i rullstol och det kommer att krävas av hemtjänsten att de använder en lyft för att flytta henne mellan sängen och rullstolen.

Veckans kulturfråga v. 7 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Nu får vi fundera på i vilken bokvärld vi skulle vilja leva i och vilken karaktär vi i så fall skulle vilja vara. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilken bokvärld skulle du vilja leva i och vem skulle du vara?

Det var en rolig men svår fråga. Det finns mängder av bokvärldar som jag inte skulle vilja leva i. Inte vill jag vara Mark Watney i Ensam på Mars. Jag skulle inte ha hans överlevnadsförmåga. Bibliotekarien i Auschwitz är en mycket bra bok, men den bokvärlden vill jag givetvis inte heller leva i.

Men kanske skulle jag vilja leva i den värld som Selma Lagerlöf beskriver i romanen Jerusalem. Den utspelar sig både i en socken i Dalarna och i Jerusalem och jag skulle vilja uppleva båda världarna. Då skulle jag vara Ingmar Ingmarsson. Han som får fara på en botgörningsfärd till det heliga landet, där han återser de sockenbor som följt den karismatiske pastor Hellgums uppmaning att bryta upp och fara till Jerusalem där de väntar på Kristi snara återkomst.

Dagens visdomsord 2022-02-16

Den blir aldrig vis som sorgen aldrig drabbar. (Steingrimur Thorsteinsson) 

Tisdagstrion: Framtidsskildringar

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat framtidsskildringar. Här är min dystopiska framtidstrio: 

Året är 1468. Den unge prästen Christopher Fairfax skickas till en avlägsen brittisk by för att hålla i begravningen av byns kyrkoherde, fader Lacy. Fairfax hittar mystiska saker som fader Lacy samlade på - mynt, glasskärvor, plastföremål. Ledde kyrkoherdens besatthet av det förflutna till hans död?
I takt med att Fairfax isoleras alltmer från omvärlden ställs allt han vet om sig själv, sin tro och sin världs historia på sin spets.
Den andra sömnen undersöker utan att predika den moderna civilisationens oundvikliga framfart mot sin egen undergång.

Jag hade tidigare läst Konklaven av samme författare, och den tyckte jag mycket om. Mina förväntningar var därför höga inför att läsa Den andra sömnen, och jag blev inte besviken. Detta är en riktigt intressant bok, som har ett oväntat perspektiv.

När författaren anger att boken utspelar sig 1468, så utgår man som läsare givetvis från att vi befinner oss på medeltiden. Men det dröjer inte länge innan man inser att så inte är fallet. Vi får veta att det finns människor som samlar på föremål av plast och mynt från den elisabetanska tiden. Då bliv man förvånad. Plastföremål? Och Elisabeth I var ju drottning av England under andra hälften av 1500-talet. Det visar sig snart att vi inte befinner oss på medeltiden, utan i framtiden. Romanen är en postapokalyptisk dystopi, och vi befinner oss många hundra år framåt i tiden. Den elisabetanska tiden hänvisar till Elisabeth II:s regeringstid. Några år in på 2020-talet skedde den stora apokalypsen, och vår kultur gick under. Kyrkan har fått stor makt, och hon lär ut att slaget vid Harmageddon ägde rum och Jesus återkom för att förstöra all den ondska som människorna byggt upp genom sin tro på naturvetenskapen. Det viktigaste nu är att se till att människorna inte vänder åter till "scientismen" och att forska kring "forntiden", det vill säga vår tid ses som kätteri.

Jag tycker att detta är en mycket intressant dystopi. Vad händer om tekniken vi använder oss av plötsligt skulle försvinna? Utan elektricitet försvinner våra pengar. Då tvingas vi tillbaka till självhushåll, men hur många av oss kan harva och plöja eller mjölka en ko och slakta en gris? Svälten skulle snabbt breda ut sig. När det åter kan byggas upp ett samhälle kanske vi finner oss leva i en värld lik det vi kallar medeltiden.

Så har vi då P C Jersilds En levande själ. En roman med tråkigt omslag som handlar om en hjärna som ligger i en behållare på ett företagslaboratorium. Låter det intressant? Nä-ä!

Men... Han (är det en han?) minns inte sitt tidigare liv och kallas här för Ypsilon. Hjärnan utsätts för allehanda olika experiment, och boken får ses som en kritik av oetisk forskning. Hur mycket kan vi tillåta oss att trampa på människovärdet för snöd vinnings skull.

Det framgår inte av boken när den utspelar sig, men jag ser den som en dystopi kring frågan om huruvida forskning kan få ske utan att vi har en moralisk kompass.

Till sist en ny bok - Överlevaren av Bethany Clift. En dystopi som utspelar sig i en nära framtid.

Det är december 2023 och världen som vi känner den är över. Hela mänskligheten har utplånats av ett virus: 6DM, Six Days Maximum - den längsta tid en människa har på sig innan kroppen har hunnit förstöra sig själv. Men en kvinna i London har på något sätt ändå överlevt. En kvinna som tillbringat hela sitt liv med att kompromissa med vad hon velat, som dolt vad hon känt och desperat försökt passa in. En kvinna som är fullkomligt oförberedd på att konfrontera en framtid på egen hand. Med en golden retriever som enda sällskap tvingas hon nu ta sig fram genom brinnande städer, navigera bland lik och råttor, på en slutgiltig resa för att bekräfta att hon verkligen är den enda överlevaren.

Detta var en bok som överraskade. Smart av författaren att leverera en bok (en debutbok dessutom), som handlar om en pandemi. Helt rätt i tiden så att säga. Men den här pandemin är värre än någon som världen någonsin upplevt tidigare. Här har vi ett oerhört smittsamt virus, som dessutom har en hundraprocentig dödlighet. Efter att du känt de första förkylningssymptomen dör du en fruktansvärt plågsam död. Det enda den brittiska regeringen kan erbjuda landets invånare är dödstabletter.

Men en kvinna överlever, och det är henne vi följer genom hennes dagboksanteckningar. Vad gör man när man är ensam i en värld fylld av stinkande lik? Super skallen av sig eller försöker börja odla mat för framtiden? Inte ett helt enkelt val.

Men det som överraskade mig var att boken faktiskt är riktigt underhållande. Det är kvinnans tankar (vi får aldrig veta hennes namn) kring situationen som är en stor del av bokens behållning. På samma sätt som var fallet med Andy Weirs Ensam på Mars. Författaren Kate Sawyer har kommenterat boken så här: "Väldigt underhållande. Som en dystopisk Bridget Jones dagbok med ekon av Shaun of the Dead."

En smakebit på søndag - Nödrop

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Nödrop och är skriven av Grethe Bøe. 

När relationen mellan Ryssland och Nato nått sin absoluta fryspunkt genomför Nato sin största övning någonsin i Finnmark. Ett F-15-plan med Nato-piloterna Ylva Nordahl och John Evans ombord hamnar i en konfrontation med ett ryskt flygplan och blir nedskjutet. Incidenten utlöser en storpolitisk kris, där både Ryssland och Nato tolkar händelsen som ett angrepp. Det enda som kan förhindra en fullskalig konflikt är att Ylva och John lyckas ta sig tillbaka till Norge för att avslöja vad som egentligen hände. Det blir en kamp mot tiden där både Rysslands president, Natos generalsekreterare och militärindustrin vässar knivarna. Jagad över den ogästvänliga arktiska tundran inser Ylva att vare sig medpiloten John Evans eller de andra människor hon förlitat sig på är vad de utgett sig för att vara.

Smakbiten är hämtad från sidan 99:

Tillsammans med sina släktingar blev mamman lugnare, och ett tag verkade hon nästan normal. Efter långa dagar med renflocken ute på vidderna sov hon hela natten utan någon nämnvärd inblandning av farmaceutiska preparat. Hon blev mer tankfull och inåtvänd men log oftare, om än outgrundligt. För en gångs skull lyssnade hon oftare än hon pratade, vilket var en välkommen omväxling för Ylva.

Men när de återvänt till Bodø igen blev mamman snabbt sämre, och efter ett tag tappade hon helt och hållet greppet. Hon pratade och pratade. hon yrade om att Ylvas pappa blivit utsatt för en storpolitisk komplott och hävdade att han visste något som ledde till att han mördades. Så småningom blev konspirationsteorierna så osannolika och sambanden så galna att polisen slutade svara på hennes vädjanden. I stället fick hon ännu fler mediciner och blev, som så många andra människor med en läggning som inte stämmer med normen, grundligt farmaceutiskt lobotomerad. Då, först då, blev hon tyst. Helt tyst.

Veckans mening v. 6

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Nödrop av Grethe Bøe.

Med sina rostiga stålställningar, krackelerade betonggrå hyreshus, sitt eviga slammer från hamnen och sina ljusskygga gangsters, hade Murmansk en charm som var lika smittsam som gonorré.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!    

Helgfrågan v. 6

Helgfråga från Mias bokhörna. Alla böcker är inte bra. En del vill man inte alls rekommendera till andra. Helgfrågan lyder:

Vilken bok som var så dålig att du inte kan rekommendera den kan du nämna?   

Då nämner jag Nattviol av Niklas Leavy, utgiven på bokförlaget Polaris. En bok som började bra, men sedan gick det utför.

I början av boken skriver författaren om gentrifieringen av Stockholm. De som bott i Liljeholmen och Gröndal trängs undan, för nu ska den kapitalstarka medelklassen ta över området. Det är en viktig politisk fråga att engagera sig i och det gläder mig att det tas upp i boken, men den glädjen falnar när jag upptäcker att utgivningschefen Niklas Leavy är just en av dessa kapitalstarka som flyttat till Gröndal.

Många gånger använder sig Leavy av ett uttrycksfullt blomstrande språk, men efter ett tag gör det mig trött. Det passar inte riktigt in i denna kioskdeckare.

Något annat som gör mig trött är att få följa den perversa kvinnliga huvudpersonens sadistiska sexlekar. Hon kontaktar män som hon binder och sedan piskar så att blodet skvätter. Kioskdeckare var ordet.

I baksidestexten sägs att det i hennes barndoms Värmland finns minnen hon helst inte vill bli påmind om. Okej, men det blir hon heller inte. Läsaren får inte veta vad detta är för några barndomsminnen. Hon har även ett synnerligen komplicerat förhållande till sin son, som inte vill ha kontakt med henne. Varför får vi inte veta.

Hur är det då med de bestialiska morden som boken ju ska handla om. De tycks vara utförda av en varulv. Ja ni läste rätt. En varulv! 

När jag läst klart boken kan jag konstatera att mordfallen aldrig löstes. Istället var det gamla brott från 1980-talet som klarades upp. Men om polisen någonsin fick veta detta framgår inte.

På omslaget står att detta är första delen i trilogin Stockholm calling. Det ska alltså komma två delar till. Varför det?

Dagens visdomsord 2022-02-09

Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två. (Nalle Puh) 

Tisdagstrion: A, B, C (en boktitel eller författare på varje bokstav)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat A, B, C (en boktitel eller författare på varje bokstav). Här är min bokstavstrio:  

Analfabeten som kunde räkna heter Jonas Jonassons andra roman, och jag kan säga att den är riktigt bra. Den når kanske inte upp till Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvanns nivå, men den är helt klart läsvärd. Även i denna roman får vi följa människor, som råkar ut för en mängd saker av misstag, som kommer att förändra livet för många i omgivningen.

Nombeko Mayeki växer upp i Soweto i Sydafrika under apartheidtiden. Hon betraktas som analfabet, vilket hon inte är. Hon är för övrigt oerhört duktig på att räkna.

På underliga vägar hamnar hon hos en sydafrikansk ingenjör, som har i uppgift att tillverka sex atombomber. Det blir av misstag sju, och en av dem råkar Nombeko ta med sig till Sverige.
Där träffar hon två tvillingbröder som båda heter Holger. Fast det är bara en av dem som existerar enligt myndigheterna. Det är den ickeexisterande Holger, som blir Nombekos pojkvän.

I arbetet med att bli kvitt atombomben får Nombeko och Holger träffa såväl kungen som statsminister Reinfeldt och Kinas president. Knasigt? Absolut! Men underhållande.

Bakom din rygg av Sofie Sarenbrant utspelar sig på en frisersalong. Allt förändras när Angelina börjar jobba på Salong De Luca, Östermalms hetaste frisörsalong. Ägaren Stefano har bara ögon för henne och ser inte längre åt sin kollega Jenny. Driven av svartsjuka bestämmer sig Jenny för att ta reda på vem som döljer sig bakom Angelinas perfekta fasad.
Samtidigt hittas en av salongens kunder mördad, och det dröjer inte länge förrän ytterligare ett dödsfall sker. Under den välpolerade ytan utvecklas ett farligt psykologiskt spel som hotar att ödelägga liv. Misstankarna växer sig allt starkare, men sanningen avslöjas inte förrän det är alldeles för sent.

Det här är en riktigt spännande bok. Här dör flera av salongens kunder. Finns det ett samband? Och vad kan motivet vara? Sarenbrant har valt ett intressant grepp där hon låter de tre frisörerna Stefano, Angelina och Jenny omväxla som huvudpersoner i kapitlen. Man får samma historia berättad, men från olika personers perspektiv, och då förstår man att allt är mer komplext än man kanske tror till en början. Kapitlen är korta, och de blir ännu kortare mot slutet. Det gör att tempot och därmed spänningen stegras. Ett mycket bra grepp som gör denna bok till en riktigt läsvärd spänningsroman.

Clownen Jac är en klassiker. Skriven av den berömde författaren Hjalmar Bergman. Det är väl en sådan bok man bör ha läst, men ärligt talat kunde det ha gjort det samma.

Boken handlar om Benbé, som reser från Sverige för att träffa sin frände Jac Tracbac, känd som clownen Jac. Jodå, de träffas, och vi får lära känna den märklige clownen. Men vad vill egentligen Bergman ha sagt med sin bok? Jac är mest av allt konstig och den föreställning vi får följa är obegriplig.

Boken gavs ut inte långt innan Bergman dog. Han var en tragisk gestalt, och kanske präglas boken av hans livsleda.

Hjalmar Bergman tillhör våra stora författare, men jag rekommenderar hellre Markurells i Wadköping eller Farmor och Vår Herre.

Snöstormen av Vladimir Sorokin

Titel: Snöstormen 

Originalets titel: Metel

Författare: Vladimir Sorokin

Förlag: Norstedts (2013)

Antal sidor: 207

I en nedfryst framtid utkämpar läkaren Garin en kamp mot klockan för att rädda sina landsmän från en utländsk och gåtfull epidemi som skapar zombier på landsbygden. Man talar om den nya digerdöden. Mörkret har fallit, månen skymtar bakom molnen och kölden är hård. Hästarna kämpar ursinnigt på den kalla tundran där små genomskinliga och mystiska pyramider ligger utströdda i snön. Hela tiden uppstår nya besvärligheter. Och snart inser Garin och hans kusk Harkel att de inom kort står inför den värsta fienden av dem alla - en tvättäkta rysk snöstorm är nämligen på ingång.

Snöstormen av den ryske författaren Vladimir Sorokin lånade jag på biblioteket efter att jag sett att flera bokbloggare höjde den till skyarna. Så givetvis var jag riktigt nyfiken på boken och ville se vad som var så märkvärdigt med den. Men tyvärr blev jag besviken. Det kan mycket väl vara så att jag inte förmår se djupet i berättelsen, men jag förstod verkligen inte meningen med romanen.

Vi befinner oss alltså i en snöstorm på den ryska landsbygden. Baksidestexten säger att vi befinner oss i framtiden, men det är svårt att tidsbestämma historien. Här får vi i alla fall stifta bekantskap med de allra märkligaste varelser. Läkaren Garin får inte tag på några hästar för att kunna ta sig till den plats där han ska komma med vaccin mot den märkliga epidemin som skapar zombier. Han får dock kontakt med Harkel som har en självgångare. I huven på detta fordon placerar Harkel sina femti småhästar. Hästarna är så små att han bara behöver ha med sig en liten påse med havregryn för att kunna utfodra dem.

Vi träffar även på en mjölnare som är så liten att hans hustru kan hålla honom som man håller en bebis. Å andra sidan får vi veta att det även finns stormänniskor, som är fem-sex meter långa.

På sin färd träffar de på en grupp kazaker som kallas vitaminder. De presenterar sig med namn som Per Dag, Vysslull, Sisådär och John Blund.

Jag har läst mig till att Vladimir Sorokin är en hyllad, men kontroversiell författare. Genombrottet i både Ryssland och Europa kom med romanen Blått fett (på svenska 2000). 2013 nominerades han till Man Booker International Prize. Men det hjälps inte. Storheten i romanen Snöstormen gick mig tyvärr förbi.

Snöstormen är min fjärde bok i utmaningen Boktolvan 2022.

En smakebit på søndag - Snöstormen

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Snöstormen och är skriven av Vladimir Sorokin.   

I en nedfryst framtid utkämpar läkaren Garin en kamp mot klockan för att rädda sina landsmän från en utländsk och gåtfull epidemi som skapar zombier på landsbygden. Man talar om den nya digerdöden. Mörkret har fallit, månen skymtar bakom molnen och kölden är hård. Hästarna kämpar ursinnigt på den kalla tundran där små genomskinliga och mystiska pyramider ligger utströdda i snön. Hela tiden uppstår nya besvärligheter. Och snart inser Garin och hans kusk Harkel att de inom kort står inför den värsta fienden av dem alla - en tvättäkta rysk snöstorm är nämligen på ingång.

Smakbiten är hämtad från sidan 73: 

Hennes hand smekte lugnande. Då kvinnan förstod att mannen var inställd  på att njuta länge gav hon sig fullständigt hän. En stön växte fram i hennes stora, böljande barm. Och hon tillät sig att bli hjälplös. Brösten och höfterna började darra.

Du är så fin, kärna mig med din stav, kärna mig..., viskade hon i hans kind och omfamnade honom med båda armarna.

Han simmade i hennes kropp, vägen bar honom framåt, och det kändes som om det aldrig skulle ta slut.