Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser nu heter De vänsterhäntas förening och är skriven av Håkan Nesser.
Medan Marten Winchelstroop och Rejmus Fiste ännu går i Olsterby småskola bildar de De vänsterhäntas förening. Flera årtionden senare brinner ett gammalt pensionat ner till grunden och ett antal människor omkommer. Det ena hänger ihop med det andra, men det finns inga människor kvar i livet som kan förklara hur. Nästan inga.
Smakbiten är hämtad från sidan 151:
Trots de inledande turerna hade de hållit samtalet borta från Oosterby. De hade pratat om livet, men ganska distanserat. Marten om sitt skrivande och sina två misslyckade förhållanden. Renate och Claire... ja, mycket distanserat. Resorna för Globetrotter Magazine. Fotboll och ekonomi. Rejmus hade berättat om sitt sjutton år långa äktenskap med Maren. Att det var tryggt och normalt och att han inte hade någonting att beklaga sig över. Barnen hade kamrater och jobbet på fängelset var som det var. Aertenhofanstalten utanför Aarlach, en av de rymningssäkraste bunkrarna i landet. Det dagliga umgänget med människor som ofta hade både ett och flera liv på sitt samvete kunde förstås ha sina sidor, men vilket arbete hade inte det? De förhärdade, han kallade internerna så. Eller De förlorade.
Det förstnämnda var också det bästa sättet att klara sig på ett ställe som Aertenhof, hade han lagt till. Att förhärda sig. Det gällde för de intagna, men också för dem som bara jobbade där. Tyvärr fick man väl säga.
Att bli en kakelvägg i ett duschrum. Låta allt rinna av en.