Veckans kulturfråga v. 48 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Augustpriset har givit Linda inspiration till dagens fråga. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilken är den bästa bok av en svenskspråkig författare du läst 2022?

Det finns flera som platsar, men jag väljer Där vassen viker av Linda Edgarsson. Den är Linda Edgarssons debutroman och en riktigt bra sådan. Det är Småland på 1800-talet. Gudfruktiga människor går i kyrkan varje söndag (även om en del går till kyrkan för att få del av nyheterna). 

Men som på andra platser och i andra tider finns det kärlek, passion, lögner och svek. När Hilda finner både kärlek och passion tornar hindren upp sig. Vad ska en fattig flicka välja? Kärleken eller den materiella tryggheten.

Jag tyckte verkligen om den här boken. Det är fina personporträtt, men också väl utvecklade miljöbeskrivningar som gör det lätt för läsaren att förflytta sig i tid och rum till den värld som är Hildas.

En riktig bra debutroman! Linda Edgardsson är en författare att hålla ögonen på i framtiden.

Dagens visdomsord 2022-11-30

All krigspropaganda, alla skrik, lögnerna och hatet kommer oundvikligen från män som inte själva strider. (George Orwell) 

Främmande ord: Sinekur

Jag skrev nyss en kommentar på bloggen A room of my own och använde då ordet sinekur. Då slog det mig att det ordet nog inte är så frekvent använt numera, vilket är synd. Oftast talar man om något som inte är en sinekur, men betydelsen av ordet är annars ett välavlönat arbete som inte kräver stor arbetsinsats.

Tisdagstrion: Kyla (eller andra kalla ord) i titeln

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat Kyla (eller andra kalla ord) i titeln. Här är min kyliga trio:  

Snöstormen av den ryske författaren Vladimir Sorokin lånade jag på biblioteket efter att jag sett att flera bokbloggare höjde den till skyarna. Så givetvis var jag riktigt nyfiken på boken och ville se vad som var så märkvärdigt med den. Men tyvärr blev jag besviken. Det kan mycket väl vara så att jag inte förmår se djupet i berättelsen, men jag förstod verkligen inte meningen med romanen.

Vi befinner oss alltså i en snöstorm på den ryska landsbygden. Baksidestexten säger att vi befinner oss i framtiden, men det är svårt att tidsbestämma historien. Här får vi i alla fall stifta bekantskap med de allra märkligaste varelser. Läkaren Garin får inte tag på några hästar för att kunna ta sig till den plats där han ska komma med vaccin mot den märkliga epidemin som skapar zombier. Han får dock kontakt med Harkel som har en självgångare. I huven på detta fordon placerar Harkel sina femti småhästar. Hästarna är så små att han bara behöver ha med sig en liten påse med havregryn för att kunna utfodra dem.

Vi träffar även på en mjölnare som är så liten att hans hustru kan hålla honom som man håller en bebis. Å andra sidan får vi veta att det även finns stormänniskor, som är fem-sex meter långa.

På sin färd träffar de på en grupp kazaker som kallas vitaminder. De presenterar sig med namn som Per Dag, Vysslull, Sisådär och John Blund.

Jag har läst mig till att Vladimir Sorokin är en hyllad, men kontroversiell författare. Genombrottet i både Ryssland och Europa kom med romanen Blått fett (på svenska 2000). 2013 nominerades han till Man Booker International Prize. Men det hjälps inte. Storheten i romanen Snöstormen gick mig tyvärr förbi.

Jag har ett recensionsex i läshögen som har ett kallt namn. Iskall sol av Lilja Sigurðadóttir. Hon är en av Islands internationellt mest hyllade och bästsäljande deckarförfattare. (Hur många deckarförfattare har Island egentligen? Verkar vara en del.) Iskall sol är den första boken i hennes nya Áróraserie.

Den första frosten var Anna Kurus debutroman och den första boken i Kirunatrilogin. Det är en psykologisk thriller, där läsaren förstår att allt inte är som det ska. Men på vilket sätt?

Det här var en riktigt läsvärd debutroman. Språket är enkelt, men välformulerat. Som läsare får jag veta mer om miljön i den lappländska fjällvärlden. Kapitlen är korta, vilket ger ett driv i läsningen, trots att det inte alltid händer så mycket, men det är ett lugn som bedrar. Perspektiven skiftar. Från Allis till Jonas till Raumo till stugägaren Lars och till katten! Då och då möts två eller tre av dem. Det är trevligt, men hela tiden är det något som skaver. Någon eller några bär på hemligheter och vi går sakta mot katastrofen.

Detta är alltså en riktigt bra psykologisk thriller i lappländsk miljö och det ska bli mycket intressant att se hur debutanten Anna Kuru ska vidareutveckla konceptet i de kommande delarna i Kirunatrilogin.

Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten

Titel: Bombi Bitt och jag

Författare: Fritiof Nilsson Piraten

Förlag: Kabusa (2005) (Utgavs första gången 1932)

Antal sidor: 188

Allt är möjligt för Bombi Bitt, buspojken som ingen rår på, och stinsens strängt hållne Eli blir hans beundrande kamrat. Tillsammans upplever de en rad rafflande och muntra äventyr bland krumelurer som Jöns Pumpare, målaren Vricklund, sockenhoran Franskan och hästskojaren Nils Gallilé. Höjdpunkten är besöket på Kiviks marknad, som bjuder på sensationer av sällan skådat slag. Bombi Bitt och jag är Piratens debutbok, en självbiografisk roman som blivit en älskad klassiker.

Bombi Bitt och jag minns jag som TV-serie när jag var barn. Bombi Bitt spelades av Stellan Skarsgård, och det blev hans genombrott. Nu har jag äntligen läst boken. Det är en riktigt trevlig bok. Självaste Anders Österling prisade boken när han anmälde den.

Speciellt roligt är det att läsa om Kiviks marknad. Jag besökte den för ett drygt kvartssekel sedan. Tyvärr är den inte längre som i boken. Hästskojarna är borta.

Boken är hur som helst riktigt rolig att läsa.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 23: Läs en bok som utspelar sig i Skåne.

Första advent

Veckans mening v. 47

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna gång hämtad från Skred av Sara Strömberg.

Efter middagsbestyr, badritualer och en långdragen godnattstund med högläsning ur de gamla vanliga barnböckerna lade sig äntligen lugnet.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet! 

Helgfrågan v. 47

Helgfråga från Mias bokhörna. Adventskalender, Julkalender... Helgfrågan lyder:

Då är det första advent till helgen. Det är ganska populärt med kalendrar eller böcker man läser ett avsnitt varje dag. Ska du ha någon form av kalender?

Inte någon litterär kalender, men jag har fått en chokladkalender av min fru. Den kommer från Åre chokladfabrik.

Veckans kulturfråga v. 47 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Dagens tema är snö. (Jag körde fast på en byväg i måndagskväll. Sommardäck var ingen hit. Typiskt nog hade jag beställt tid för däckbyte tisdag förmiddag.) Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka kulturella verk som innehåller snö vill du lyfta fram?

 En bok som känns naturlig att nämna är Snö av nobelpristagaren Orhan Pamuk. Boken blev mycket uppmärksammad i Turkiet när den kom ut och den kritiserades också från många håll. Säkerligen därför att den skriver om den tilltagande islamismen, men även om regeringens förtryck av oliktänkande och undertryckandet av fakta om folkmordet på armenier för snart ett sekel sedan. Pamuk nämner ofta hus som han ser och som tillhört armenier.

Änglarnas sorg ingår i islänningen Jón Kalman Stefánssons Trilogin om pojken. I den finns det hur mycket snö som helst. Ingen dum bok, men kanske lite konstig emellanå. En märklig historia är det när pojken tillsammans med postbudet Jens beger sig över bergen med post till avlägsna trakter. I ett par hundra sidor snöar det. Det snöar, blåser, snöar lite mera, de fryser och är hungriga. Och mitt upp i alltihop dyker ett spöke upp. En kvinna som nyligen dött och numera luktar rökt fårkött.

En annan islänning är Ragnar Jónassons Snöblind. I en isolerad fiskeby på norra Island, en ödslig trakt där ingen låser sina dörrar, upptäcks en ung kvinna halvnaken i snön, blödande och medvetslös. Samtidigt har en äldre, uppburen författare fallit till sin död. Ari Thór - nybliven polis på sin första postering, långt från flickvännen i Reykjavik - dras rakt in i hjärtat av det lilla samhället. Ett samhälle där det blir allt mer uppenbart att det inte går att lita på en enda människa. Där hemligheter och lögner har blivit ett sätt att leva.

Till sist en värmländska. Flickan med snö i håret är en deckare av Ninni Schulman. Trevligt nog utspelar den sig i Värmland, närmare bestämt i Hagfors. En flicka skjuts ihjäl redan i inledningskapitlet och en annan flicka försvinner under märkliga omständigheter. I boken följer vi framför allt journalisten Magdalena, som just flyttat tillbaka till Hagfors från Stockholm, men också de lokala poliserna i deras arbete.

I Agatha Christies berömda bok Mordet på Orientexpressen, som filmatiserats flera gånger spelar det våldsamma snöovädret en avgörande roll.

Dagens visdomsord 2022-11-23

I hate banks. They do nothing positive for anybody except take care of themselves. They're first in with their fees and first out when there's trouble. (Earl Warren) 

Tisdagstrion: Runt Medelhavet

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat Runt Medelhavet (böcker eller författare från länder med medelhavskust). Här är min Medelhavstrio:  

Först ut får Italienska nätter av Katherine Webb bli. Vi befinner oss i Apulien i södra Italien i början av 1920-talet. Klassmotsättningarna är stora och de fattiga som försöker organisera sig för att kunna få godsägarna att betala en anständig lön blir misshandlade av flåbusar i svarta skjortor - det är de italienska fascisterna som har vuxit fram som politisk rörelse.
Den historien berättar Katherine Webb, men samtidigt handlar boken om en omöjlig kärlekshistoria mellan den gifta engelska unga kvinnan Clare och den fattige lantarbetaren Ettore. Boken är uppbyggd så att vartannat kapitel utgår från Clare och vartannat från Ettore. I början har de inga beröringspunkter, men snart nog träffas de och historierna vävs samman.
Det är het passion under italienska nätter, men båda vet nog innerst inne att de inte kan få varandra. Men vem vill lyssna till förnuftet när hjärtat brinner?
Romanen Italienska nätter är politik, passion och tragik. Där finns kärlek, hat, ondska och ren galenskap. Det är mångfalden av mänskliga egenskaper, goda som dåliga, som gör Italienska nätter till en riktigt läsvärd roman.

Så får färden gå till Grekland. Lustarnas herre är den enda bok av Theodor Kallifatides som jag har läst. Den handlar om den berömde fältherren Alkibiades vars uppgång och fall vi för följa, men historien berättas av hetären Timandra. Ett intressant grepp att låta en synbarligen betydelselös person få återberätta ett levnadsöde som blivit hågkommet genom seklerna.
Men varför skriver Kallifatides "det enkla, lantliga huset i Frygien" på var och varannan sida? Det höll på att driva mig till vansinne!

Jerusalem av nobelpristagaren Selma Lagerlöf utspelar sig förvisso i Dalarna men även i Jerusalem under 1800-talet, där man får följa några människor och deras närstående under flera år. Selma Lagerlöf skriver om många olika personer ur flera generationer, bland annat om dem som lever på den stora Ingmarsgården, där man får bekanta sig med deras, inte alltid så okomplicerade, relationer till varandra. Boken är delvis inspirerad av den religiösa grupperingen helgumianerna och deras emigration till Jerusalem i Palestina år 1896. 
Detta är en riktigt bra roman tycker jag. Man får en fantastisk berättelse om människors liv i Dalarna i slutet av 1800-talet, där de sociala grupperingarna är tydliga. Prästen och skolmästaren har en stark ställning, men i just den här byn är prästen en usel predikant och när väckelserörelsen når socknen har kyrkan inget att sätta emot. Men det är inte 1800-talets vanliga väckelsepredikanter i Waldenströms anda, utan här handlar det om en sekt vars medlemmar bryter med sina anhöriga. De hetsar upp varandra och känner snart att de måste fara till Jerusalem, där flera av medlemmarna går omkring i fast övertygelse om att när som helst få se Kristus återvända till jorden.
Boken handlar också om en familj, som varit den dominerande i socknen under många generationer. Det är ingmarerna, vars huvudman i varje generation heter Ingmar Ingmarsson. Det är till denne alla vänder sig till för att veta vad som som göras och när det ska göras. Men när Stor-Ingmar dör har den nye Ingmar Ingmarsson inte den styrka som krävs och Ingmarsgården håller på att gå ifrån släkten.
Selma Lagerlöf har skapat ett verk, som har viss verklighetsbakgrund, men det är också en saga med inslag av såväl småfolk, som religiösa uppenbarelser och även förbannelser.

Alla de stillsamma döda av Anna Jansson

Titel: Alla de stillsamma döda

Författare: Anna Jansson

Förlag: Prisma (2001)

Antal sidor: 264

En man har anmälts försvunnen. Hustrun, Rosmarie Haag, söker upp kriminalinspektör Maria Wern. Det som från början verkar vara ett rutinärende utvecklas med skrämmande hastighet till en av de värsta utredningar länskrim ställts inför. Med minskade resurser och under svår tidspress söker man en mördare. En människa som inte har något mera att förlora och därför inte skyr några medel.

Alla de stillsamma döda av Anna Jansson kom ut 2001. Skälet till att jag letat rätt på denna bok på biblioteket är att den passade in på en av punkterna i Kaosutmaningen 2022. Mer om den saken längre ner i detta inlägg.

Jag har inte läst något av Anna Jansson tidigare, men jag förstår att det finns en hel serie böcker med Maria Wern i huvudrollen. 23 böcker har det blivit hittills och den här boken är nummer 2 i serien. Händelserna äger rum i Kronköping, vilket givetvis är en fiktiv stad.

Här får vi möta inkompetenta poliser, blyga poliser, men även några som verkar veta vad de gör. Bristande resurser gör dock att arbetet tycks gå på kryckor. Polisen förväntas ju även bevaka sportevenemang...

På slutet tycks dock alla arbeta åt samma håll och fallet med den ondskefulle mördaren blir uppklarat, men då har redan fler strukit med än i ett avsnitt av Morden i Midsomer. En okej bok, men ingen höjdare.

Varifrån kommer förresten boktiteln? Den kommer från en strof i en dikt som ingår i Nils Ferlins diktsamling Med många kulörta lyktor:

Utanför fångens förpestade rum
klarögda stjärnor glöda.
- Ser jag dem färdas i glitterskum
alla de stillsamma döda...

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 34: Läs en bok som publicerades 2001.

En smakebit på søndag - Skred

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Skred och är skriven av Sara Strömberg.  

Sommaren regnar bort i Åre. Grävskoporna fortsätter att gröpa ur berget för att ge plats åt exklusiva fritidshus. Till slut går ett jordskred, som inte bara river upp nya sår i samhället utan också drar fram mörka hemligheter. Vera Bergström har fått tillbaka jobbet som lokalredaktör på Jämtlandsposten och försöker ställa politikerna till svars på skredet. Samtidigt, på en gata i Stockholm, hittas ett armband som visar sig tillhöra den försvunne fårbonden Jonte Andersson. Varför dyker armbandet plötsligt upp i staden, när han försvann spårlöst mitt på fjället för över ett år sedan? Vera börjar gräva i fallet, och i takt med att pusselbitarna faller på plats leds hon allt längre in i ett skrämmande förflutet som snart ska hitta i kapp alla inblandade.

Smakbiten är hämtad från sidan 12:

Ett avgrundsvrål från själva jorden. Stora lerblock lösgjorde sig och började åka kana, avloppsrör och elkablar trycktes upp ur marken. Allt rördes om till en enda brunsvart smet som verkade bli alltmer flytande. Snart rullade hela sluttningen, drog med sig allt som fanns på den, som om Gud svepte bort några smulor med handen bara. Jag såg hur de gröna färgerna släcktes när grässvålarna vändes och kvävdes i sörjan. Vägnätet runt de färdiga tomterna suddades ut. Vattnet forsade, stenarna flög, björkar och lampor föll som plockepinn. Längst upp balanserade två semesterhus på en kant innan terrängen rycktes undan nedanför dem. Ljudet av träväggar som knäcktes bröt igenom resten av oväsendet innan huskropparna kollapsade och gled ner i leran. Tänk om det fanns människor där också.

Veckans mening v. 46

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Skred av Sara Strömberg.

Men på morgonen kom verkligheten ikapp, lika säkert som spyan efter ett rus.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!   

Böcker som följde med mig hem

Några böcker följde med mig hem efter första dagen av Värmlands bokfestival. (Någon som är förvånad?) Jag passade på att hämta Gustaf Fröding-sällskapets årsbok. (Ja, jag är medlem.) Den heter Gustaf Fröding och Kristinehamn. Sedan köpte jag boken Nolbyn - Värmländskt Hantverk. Det främsta skälet till att jag köpte den var kanske att en klasskamrat från gymnasiet varit med och skrivit boken. Den handlar om Berith Bergström och hennes miniatyrer och tittskåp. Boken är rikligt illustrerad. Det finns en liten förening som står bakom det hela. Representanterna i montern verkade nästan skämmas när de berättade att boken kostade 300 kronor. Men snälla rara, såna där presentböcker brukar kosta betydligt mer i bokhandeln. En av damerna sa urskuldande att pengarna skulle gå till att reparera ett tak. Då sa jag att de inte ska sälja boken med motiveringen att de ska laga taket, utan de ska sälja den med motiveringen att den är bra! Slutligen köpte jag Stina Flodéns debutroman Nu dör vi av författaren själv. Hon signerade den också.

Första dagen på Värmlands Bokfestival

Idag var det första dagen på Värmlands Bokfestival 2022. Bland utställarna fanns även ett antal författare från andra delar av Sverige. Det visar att arrangemanget är uppskattat.

Helgfrågan v. 46

Helgfråga från Mias bokhörna. Mia undrar om det är någon författare som vi vill ska komma med en ny bok. Helgfrågan lyder:

Finns det någon författare som du vill ska ge ut en bok? I så fall vilken?

Khaled Hosseini får gärna komma med en ny bok. Jag har med stor behållning läst hans romaner Tusen strålande solar, Och bergen svarade och Att flyga drake.

Imorgon börjar Värmlands Bokfestival 2022

Imorgon fredag börjar Värmlands Bokfestival 2022! Massor av utställare och intressanta program på de olika scenerna. Arrangemanget pågår i två dagar. Jodå, jag kommer att vara där. Den här gången delar jag bord med Sunneförfattaren Karina Johansson.

Dagens visdomsord 2022-11-16

Där det inte finns vin, där finns det inte heller kärlek. (Euripides) 

Tisdagstrion: Hobbyer & fritidssysselsättningar

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat hobbyer & fritidssysselsättningar (böcker om en hobby, eller böcker där någon ägnar sig åt en hobby). Här är min trio:    

Vi mot er är uppföljaren till Björnstad. Det står på baksidan att det är en fristående uppföljare. Det håller jag nog inte med om. Jag rekommenderar alla som vill läsa Vi mot er att först läsa Björnstad.
I den här delen är vi tillbaka i det lilla samhället Björnstad. Ett samhälle där ishockeyn betyder allt. Eller nästan allt. Egentligen är det väl så att ishockeylaget blir det som håller människor samman på en ort där rädslan för arbetslöshet hänger över dem.
I den första boken fick vi se hur ett förfärligt brott delar samhället. Kan man ställa sig på ett ungt brottsoffers sida, om det innebär att ishockeylagets framtid hotas? Svaret borde vara ett tveklöst ja, men så enkelt är nu inte livet och världen.
I Vi mot er dyker nya motsättningar upp. En ung spelares innersta hemlighet avslöjas, och gamla lojaliteter utmanas.
Precis som den första boken, är detta en riktigt bra roman. Fredrik Backman avbryter ibland berättandet och börjar filosofera kring hur människor reagerar, och då blir han riktigt bra.
Hans språk tycker jag lämnar en del övrigt att önska, men jag kan ha överseende med det när berättelsen är så bra. Läs Björnstad om ni inte har gjort det. Och läs därefter Vi mot er!

(Fritidssysselsättningen är givetvis ishockey.)

I Flyga drake av Khaled Hosseini ägnar man sig förstås åt hobbyn att flyga med drakar.

Hosseini är en mycket bra författare. Flyga drake är en gripande berättelse om pojken Amir, som växer upp tillsammans med den unge tjänaren Hassan. De delar det mesta, men Amir kan ändå inte förmå sig att säga att Hassan är hans vän. De är ju inte jämlikar.
När Amir deltar i drakflygartävlingarna är det Hassan som är draklöparen, som springer allt vad tygen håller för att hämta drakar som besegrats.
Hassan gör allt för Amir, men när Amir blir vittne till hur Hassan utsätts för övergrepp förmår han inte hjälpa honom. Amirs skuldkänslor gör att de båda pojkarna skiljs åt.
När Afghanistan ockuperas av Sovjetunionen flyr Amir och hans far till USA. Åren går och Afghanistan drabbas av ännu större olyckor genom att talibanerna kommer till makten.
Historien kommer ikapp Amir och han tvingas återvända tillbaka till Afghanistan för att äntligen nå försoning.
Boken är mycket bra, men jag är lite nyfiken på hur väl översättaren har hanterat det engelska originalet. Det står om någon som begravs på en kyrkogård i Afghanistan, vilket verkar otroligt. Det lär inte finnas speciellt många kyrkor i det landet. Jag undrar om Hosseini verkligen har skrivit churchyard eller om han möjligen skrivit cemetary. Dessutom står det om en pojke som döpts till ett visst namn. Muslimer som döps? Det tror jag inte!

Så till en mycket speciell bok, nämligen Boktjuven av Markus Zusak. Där möter vi en flicka som till varje pris vill ägna sig åt sin mest älskade fritidssysselsättning: Att läsa böcker.

På baksidestexten kan man läsa att nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.
Vad jag inte förstod innan jag började läsa boken var att den innehöll så mycket mörker. Det är definitivt ingen feel good-roman. I början hade jag svårt att förstå den, men snart trollbands jag av berättelsen. Det finns strimmor av ljus även i en värld fylld av mörker. För det är en mörk värld vi får möta, i en liten by i Tyskland under åren 1939-43. Döden, som är bokens berättare, har mycket att göra. Det är så många själar som han ska hämta.
När jag kom till slutet av boken hade jag tårar i ögonen. Kunde inte Liesel ha fått slippa en del av all den omänskliga sorg hon drabbades av? Men det här var Nazityskland under brinnande krig. Det var ingen lycklig tid.
Det är en fin bok, som jag gärna rekommenderar. Men bitvis gör den ont att läsa.

Veckans mening v. 45

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna gång hämtad från Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten. 

Han föraktade bokstäverna och kunde endast med svårighet förmås att lära sig dessa krångliga tecken, som sammanställda på visst sätt bildade någonting så avskräckande som långkatekesen.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Helgfrågan v. 45

Helgfråga från Mias bokhörna. Fars dag är i antågande. Helgfrågan lyder:

Idag är det fars dag. Vad ger du din pappa för bok? Om man som jag inte har någon pappa i livet, kanske man kan tipsa ändå.

I likhet med Mia har jag inte någon pappa i livet. Jag minns inte att min pappa brukade sitta och läsa skönlitteratur. Och pappor är olika, precis som alla andra människor.

Men om jag ska föreslå en bok får det bli Som en riktig man av Lena Liljendahl.

Den  är riktigt underhållande och stundtals tankeväckande. Tänk om det vore självklart att det var mannens uppgift att ta hand om barnen och sköta hemmet samtidigt som kvinnorna gör karriär. Givetvis kan inte kvinnan vabba. Hennes arbete är alldeles för ansvarsfullt.

Ett bokpaket! Hurra!

Jag upptäckte att jag inte hade fått Pascal Engmans senaste spänningsroman med namnet X. (Säkert jag som har missat det.) Eftersom jag läst de tidigare romanerna om polisinspektör Vanessa Frank, Råttkungen, Änkorna och Kokain (Eldslandet har jag missat. Den får jag köpa vid tillfälle.), så ville jag jättegärna ha den här. Och si! Idag kom den med posten från Bookmark Förlag. Tack för det.

En riktig tegelsten är det. 623 sidor! Det blir något att bita i :)

Veckans kulturfråga v. 45 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Nu är det dags att dra på smilbanden. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilken kultur får dig att skratta?

Frågan får mig att inse att jag skrattar alldeles för lite nuförtiden. Varför är det så? Jag kanske borde läsa färre dystopier och berättelser om nazisternas förbrytelser och istället söka efter humorböcker. Inte tittar jag på TV eller går på bio heller. Nu fick jag något att tänka på.

Boken En man som heter Ove var bitvis riktigt rolig, men det vete tusan om inte filmen var ännu roligare. Samtidigt är den sorglig. Kanske är det växlingarna mellan det roliga och det sorgliga som gör både boken och filmen så bra.

Speciellt roligt tycker jag att det är när man blir överraskad. Som när Ray Jessel, 84, uppträder i America's Got Talent.

Dagens visdomsord 2022-11-09

Den enda verkliga döden är den du dör varje dag genom att inte leva. (Nikos Kazantzakis)

Tisdagstrion: Blod, svett & tårar (en av varje)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat blod, svett & tårar. Här är min trio:   

Martin Juncker har knappt hunnit tillbaka till jobbet efter en allvarlig operation när en ung kvinna hittas mördad på Amager Fælled. Hon har kvävts till döds och lämnats kvar halvnaken i en buskage. Hennes kläder ligger prydligt hopvikta på marken vid sidan av kroppen. Det finns inga spår att gå på. Men mordet väcker något till liv i Juncker. För tio år sedan utredde han ett liknande fall, där man aldrig hittade gärningsmannen, och nu kan han inte frigöra sig från tanken att det kan vara samma mördare. Signe Kristiansen är glad att Juncker är tillbaka. Hon arbetar med en knivdråp där en ung nynazist mist livet under en politisk aktion i Nørrebro. Två oberoende fall - tills det visar sig finnas en uppseendeväckande koppling.

Blodland av Kim Faber och Janni Pedersen är den tredje fristående Martin Juncker-deckaren. De tidigare är Vinterland och Satans sommar. Den första boken i serien erhöll danska kriminalakademins debutantpris och jag kan konstatera att författarna inte gör mig besviken den här gången heller.

Detta är en riktigt spännande deckare och det är inte lätt att räkna ut vem mördaren är och vad som är motivet. Beskrivningen av polisarbetet känns trovärdigt, säger jag utan att ha några kunskaper om det danska polisväsendet. Men det viktiga är just att det KÄNNS riktigt.

Det här är sålunda en riktigt bra deckarserie, som jag hoppas fler vill läsa, för gillar man spännande polisromaner är detta ett självklart val.

Två saker funderar jag dock på. Det första är varför man inte får veta hur det gick med dråpet på nynazisten. Löstes det fallet? Det andra är hur förlaget kunde komma på att ge den här boken namnet Blodland. Det danska originalets titel är Kvæler, vilket är mer begripligt utifrån handlingen i boken.

Björnstad av Fredrik Backman tillhör de där märkliga böckerna som man kan älska så att man inte vill sluta läsa, men som man ändå måste ta en paus ifrån därför att den väcker så mycket känslor.

Boken handlar om det fiktiva lilla samhället Björnstad, där alla lever för ishockeyn. Inget är viktigare än att juniorlaget vinner det stora mästerskapet, för då kommer den lilla orten att få ett idrottsgymnasium, A-laget ska gå mot en lysande framtid, företagen kommer att tjäna pengar... Ingenting får stoppa detta. I hockeyklubben är man lojal. Högt i tak men tjocka väggar säger man. Händer det något sköts det internt.

Men så händer något som inte går att hålla hemligt. Då sätts lojaliteten på spel. Är alla verkligen beredda att göra allt för laget, även om det innebär att skyla över ett svårt brott?

Jag tyckte verkligen om den här boken. Den grep tag om mig på ett sätt som få böcker kan göra. Kanske för att mycket i boken känns äkta. Visst finns det tillfällen när jag kan bli förvånad. Ibland säger femtonåringar saker som är så kloka att det är svårt att tänka sig att det skulle vara verkligt, men det gör inget. Det är en bok som bubblar av kärlek, hat, våld, kamratskap, lojalitet och svek.

Hur jag får in den i temat? Jo, jag tänkte att det givetvis är väldigt svettigt att spela ishockey.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en bok som jag läst en hel del om på bokbloggar och annorstädes och "alla" har rekommenderat den. Boken fick bevars Augustpriset 2017 som Årets svenska skönlitterära bok. Mina förväntningar var därför högt ställda. Tyvärr kan jag inte alls säga att den uppfyllde dessa förväntningar.

Om vi börjar med det jag tycker är bra, så har Anyuru ett bra och skiftesrikt språk. Det gör att den är lätt och trevlig att läsa, även om jag längre ner pekar på svårigheterna. Han tar upp viktiga frågor kring detta om det är möjligt för en troende muslim att bli svensk. Och vad innebär det förresten att bli svensk? Vill alla invandrare bli svenskar. Det finns många invandrarungdomar som ser med förakt på svenskarna, som betraktas som ett folk man inte vill vara en del av. Eftersom författaren låter berättelsen utspela sig i olika miljöer och olika tider kan han på slutet överraska läsaren. Vem är egentligen vem i berättelsen? (Jag säger inget mer just nu om det.)

Samtidigt finns det saker i boken som tär på tålamodet. Författaren byter perspektiv många gånger, och då kan det vara svårt att veta vem det är som är "jag" i texten. Jag har också väldigt svårt för den dystopi som utspelar sig femton år framåt i tiden. På grund av ett islamistiskt terrordåd i Göteborg har Sverige blivit ett fascistiskt land. Muslimer tvingas att en gång om året skriva på ett medborgarkontrakt, där de förbinder sig att följa svenska värderingar. Annars placeras de i ett koncentrationsläger där de tvingas äta skinksmörgåsar och deltar i omskolningsprogram för att fås att inse hur fel deras religion är. En blågul variant av Koranen har tryckts upp där de värsta delarna är strukna. Men alltså, hur trovärdigt är detta?

Boken har hyllats på kultursidorna, men jag undrar om det egentligen är dess innehåll som anses så lysande, eller om det är för att den ligger så rätt i åsiktskorridoren. Johannes Anyuru är mörkhyad muslim och när han skriver, så skriver han "en" istället för "man". Det blir väl inte mer feministiskt "inkluderande" än så. Hade någon annan än Anyuru blivit lika hyllad? Identitetspolitik, någon?

Jag övertygades inte av boken. Sen må den ha fått hur många priser som helst.