Akademibokhandeln på Bergvik

På det stora köpcentret Bergvik i Karlstads utkant finns Akademibokhandeln. Idag ser det ut så här bredvid kassan :D

Bokbloggsjerka 28 april - 1 maj

Bokbloggsjerka i regi av Annikas Litteratur- och kulturblogg. Så här lyder veckans fråga:

Vilket bokförlag ligger dig varmast om hjärtat och varför?

Men jisses vilken svår fråga! Jag väljer aldrig bok efter förlag, utan är jag intresserad av en bok så köper/lånar jag den alldeles oavsett vilket förlag som gett ut den. Men jag kan väl ändå nämna två förlag bara därför att.

Jag har nyligen läst den fantastiska romanen Någonstans brister himlen och just nu håller jag på med Italienska nätter. Båda böckerna är utgivna av Historiska media och jag inser att detta nog är ett förlag som ger ut precis den sortens böcker som jag tycker om.

Och så måste jag givetvis nämna FramSteget Bokförlag, eftersom det är hos dem jag har givit ut min egen roman Skam ;)

Olikhetsutmaningen: Nord och syd

Linda med bloggen enligt O har en utmaning. Denna kallar hon olikhetsutmaningen. Varje vecka presenterar hon ett motsatspar och hon vill att vi skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden.

Idag handlar det om nord och syd.

Kommer ni ihåg den gamla läsarsången?
De komma från öst och väst,
de komma från syd och nord.
Att sitta till bords med Jesus en gång,
och höra hans välkomstord.
Att skåda hans sköna drag,
och mättas av salighet.
Taga del av sång och spel, i all evighet.

Men jag vill plocka fram två böcker som passar in.

Långt uppe i norr fanns ett stort rike, som låg på bägge sidor av bottenhavet. I kriget 1808-09 förlorades dock den östra rikshalvan.
Om de saker som hände under kriget har Johan Henrik Runebergs diktat i sin synnerligen nationalistiska Fänrik Ståls sägner.
Fänrik Ståls sägner inleds med dikten Vårt land, vars första och sista verser är Finlands nationalsång.
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.

Syd får då representeras av en bok jag håller på att läsa just nu - Katherine Webbs Italienska nätter som utspelar sig i Apulien i södra Italien på 1920-talet.

Unga, osäkra Clare Kingsley reser mot sin vilja genom södra Italiens brända landskap. Här ska hon tillbringa sommaren med sin make Boyd, som arbetar för den nyrike markägaren Leandro Cardetta.
När Clare stiger av tåget känner hon genast den laddade stämning som råder i den lilla staden Gioia del Colle. För bortom Leandros lyxuösa villa har spänningen nått bristningsgränsen. Stadens fattiga arbetare söker desperat efter första världskriget. En av dem är Ettore. Då Clares och Ettores vägar korsas försvinner hennes hemlängtan i ett slag.
Innan sommaren är slut kommer hjärtan att krossas, våldsam fiendskap gro och omtumlande sanningar att avslöjas. Och Clare kommer att lära sig en läxa för livet...

Nyheter i bokhandeln

Jag var inne på Lars Hjalmars Bokhandel i Karlstad idag. Så här ser deras hylla med nyheter ut. Skam av Robert Warholm tillsammans med böcker från några som heter Camilla Läckberg och Robert Harris :D

Dagens visdomsord 2016-04-26

Det intuitiva sinnet är en helig gåva och det rationella sinnet en trogen tjänare. Vi har ett samhälle som lovsjunger tjänaren och har glömt bort gåvan. (Albert Einstein)

Veckoutmaning - Vad tänker du på när du tänker på Irland?

Tisdag och dags för en utmaning från Kulturkollo. Så här skriver Anna: Veckans tema kallar vi "Den gröna ön" och jag tänkte återanvända en utmaning som jag körde för flera år sedan här när vi besökte Japan.

Det går ut på att skriva de tre ord du först kommer att tänka på när du hör ordet Irland

Orden som poppar upp i min skalle är Guiness, Saint Patrick och iriska.

Lite löjligt att jag kommer att tänka på Guiness. Denna svarta dryck från Irland, som tydligen ska föreställa öl.
Jag tycker nämligen att Guiness är en ganska äcklig dryck. Jag vill ha öl som är ljusare. 

Saint Patrick (Sankt Patrik) är Irlands skyddshelgon. Han dog den 17 mars, och därför firas han denna dag.
Han föddes någon gång på 300-talet. Som 16-åring blev han fångad av irländska pirater och såld som slag till en irländsk hövding. Han blev djupt religiös och läste till präst (oklart var).
Patrik missionerade på Irland och utnämnde präster. Det var dock inte helt klart att han var biskop, vilket var en nödvändighet för att kunna utnämna biskopar och leda missionsarbetet.
Varför dyker treklövern upp när Saint Patrick firas? Det ska bero på att han tog en treklöver och visade för sina lärjungar när han skulle förklara treenighetslära. Treklövern har tre blad, men är ändå en.

Iriska är ett keltiskt språk, som talas av allt färre på Irland, trots regeringens stora ansträngningar att hålla språket levande.
I andra delar av världen finns det faktiskt många som läser iriska, ofta beroende på att de har irländska förfäder.
Det lär vara så att det är fler utanför Irland som studerar iriska, än det finns folk på Irland som talar språket.

Inga fler sjukdomar tack

När jag duschade i söndags märkte jag att det fanns en knöl i pungen som inte funnits där förut. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir väldigt orolig över såna saker. Naturligtvis är cancer det första jag tänker på. Det kom nog en liten tår i ögonvrån.

Jag tycker att jag har haft min beskärda del av sjukdomar och sjukhusvistelser så att det räcker ett tag. Lungemboli 2012 och stroke 2014.

Igår fick jag komma till vårdcentralen och träffa en läkare. Hans diagnos blev infektion, så jag fick ett recept på antibiotika. Men för säkerhets skull skrev han en remiss till radiologmottagningen så att de får göra en ultraljudsundersökning.

Förhoppningsvis är läkarens diagnos riktig. Infektion som behandlas med antibiotika känner jag att jag kan hantera.

Tematrio - Europa

Måndag och dags för Lyrans tematrio igen. Den här gången är temat Europa. Så här skriver Lyran: Jag och dottern har nu pluggat europeiska länder och huvudstäder i två veckor och nu börjar de sitta. Ja, jag får nog lite skrytsamt säga att jag har rätt bra koll vid det här laget. Men tösen kan hon också. Veckans tema är därför Europa.

Berätta om tre europeiska favoritböcker!

Jag tolkar detta som att de ska utspela sig i Europa, men inte i Sverige och antagligen inte skrivna av svenska författare.

Då börjar jag med en bok jag läste alldeles nyligen och som jag tyckte mycket om, närmligen Konklaven av Robert Harris. Den utspelar sig i Rom, och då är man väl ändå i Europas hjärta?
Det här var en bok jag verkligen såg fram mot att läsa, och jag blev inte besviken. Påveval är spännande, och att få följa processen inifrån (även om historien är uppdiktad) är fängslande.
Det brukar sägas att den som går in i konklaven som påve kommer ut som kardinal. Det som avses med talesättet är att det inte brukar vara storfavoriten som blir kardinalernas val till ny påve.
Robert Harris är mycket skicklig på att bygga upp spänningen. Det har stört min nattsömn något, för det har varit så svårt att lägga ifrån sig boken. Bara ett kapitel till...
Boken har på slutet en fullständigt oväntad twist. Vad den är tänker jag givetvis inte berätta här. Jag säger bara så här: Läs boken! Det är en fantastisk spänningsroman!

En betydligt äldre roman som verkligen handlar om Europa, fast när det är som sämst, är På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarque.
Den gavs ut första gången 1929, och var en av de böcker som nazisterna brände i sina bokbål.
Boken är en krigsskildring (från första världskriget), men den är ingen hjältedrapa där modiga soldater ger allt för fäderneslandet. Nej, den handlar om krigets hopplöshet och om vanliga, enkla soldater som bara vill överleva.
Det finns inget hjältemodigt i deras liv i skyttegravarna. Omkring dem dör deras vänner en meningslös död. Inte så konstigt kanske att nazisterna inte kunde tåla boken. Deras plan var ju att starta ett nytt krig som skulle ge det tyska riket ära och det tyska folket ökat "Lebensraum".

Island hör också till Europa. Jag väljer här Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson. Den är en del i Trilogin om pojken.
Handlingen utspelar sig i en karg isländsk miljö bland fiskare. Jag bedömer att det är slutet av 1800-talet. Huvudpersonen är "pojken", vars namn vi inte får veta. Han förlorar sin bäste vän under en fisketur, och sedan får vi följa honom när han lämnar sitt arbete i fiskebåten och tar sig till "köpingen" där han får arbete på en servering.
Det svåraste tycker jag är att hålla reda på alla isländska namn. Tempot är lågt, så det är sannerligen ingen spänningsroman. Och jag fick säkert läsa en 20-30 sidor innan jag över huvud taget kom in i boken.
Men sedan fastnade jag. Inte så mycket för handlingens skull, som för det vackra, uttrycksfulla språket och miljöbeskrivningarna. Så många fina meningar, som man kan stanna upp och suga på. Det råder ingen tvekan om att Stefánsson är en stor författare.

En smakebit på söndag - Italienska nätter

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser just nu heter Italienska nätter och är skriven av Katherine Webb.

Unga, osäkra Clare Kingsley reser mot sin vilja genom södra Italiens brända landskap. Här ska hon tillbringa sommaren med sin make Boyd, som arbetar för den nyrike markägaren Leandro Cardetta.
När Clare stiger av tåget känner hon genast den laddade stämning som råder i den lilla staden Gioia del Colle. För bortom Leandros lyxuösa villa har spänningen nått bristningsgränsen. Stadens fattiga arbetare söker desperat efter arbete och mat, många av dem är veteraner från första världskriget. En av dem är Ettore. Då Clares och Ettores vägar korsas försvinner hennes hemlängtan i ett slag.
Innan sommaren är slut kommer hjärtan att krossas, våldsam fiendskap gro och omtumlande sanningar att avslöjas. Och Clare kommer att lära sig en läxa för livet...

Smakbiten kommer från sidan 86:

På morgonen säger Leandro att han och Boyd måste prata affärer. Boyd vill visa honom några preliminära ritningar på villans nya fasad, som han gjorde klart dagarna innan Clare och Pip anlände. Han försvinner in i Cardettas mörka arbetsrum med dem under armen, synbart spänd inför den kommande domen. Vid sådana tillfällen uppstår ett par markanta, parallella rynkor mellan hans ögonbryn, och Clare önskar att han var bättre på att dölja sin oro - lika bra som hon själv är på att dölja sin. Han förråder alltför mycket. Leandro ser henne rakt i ögonen när hon stänger dörren, och det finns något menande men svårtolkat i hans blick. Hon litar inte på den. Hon vet inte om han förstår sig på Boyd. Om han förstår hur ömtålig han kan vara.

En recension igen

En recension till har dykt upp. Denna gång av Joelinda med bloggen Boktanken. Här är ett utdrag ur recensionen:

Boken är lättläst och har ett bra driv, med många stickspår som inte alls är svåra att hålla isär.

Hela recensionen finns att läsa här.

Bokbloggsjerka 21-24 april

Bokbloggsjerka i regi av Annikas Litteratur- och kulturblogg. Så här lyder veckans fråga:

Hur avgörande är karaktärerna tycker du?

Frågan är lite fluffig, men jag väljer att tolka den som hur viktiga personerna i boken är för läsupplevelsen, och i så fall är de mycket viktiga. Det måste finnas människor som man åtminstone delvis kan identifiera sig med.

Vad jag speciellt tycker är viktigt är att romanfigurerna, åtminstone de mest centrala, har flera sidor än en. Människor är inte antingen goda eller onda. Moder Teresa var inte rakt igenom god och Adolf Hitler hade goda sidor (även om jag inte direkt ansträngt mig för att finna något positivt hos just Hitler).

Vi behöver inte använda så utpräglade ytterligheter som Moder Teresa och Adolf Hitler. Det kan finnas en präst som ägnar hela sitt liv åt att hjälpa och stötta människor, men som samtidigt utnyttjar barn sexuellt. Lägervakten i koncentrationslägret gick hem till sin familj och var där en god make och far.

Vad jag sålunda försöker få sagt är att personerna i en roman inte får vara platta. Människors komplexitet bör komma fram i en god bok.

Bokpaket 21 april

Det kom ett bokpaket med posten idag. I detta låg ett recensionsexemplar av I ditt kvarter av Jenny Jacobsson. Läggs högt upp i högen, för recensionsex har viss förtur.

Radion nästa

Idag ringde de från Sveriges Radio i Karlstad. De hade väl läst recensionen i Nya Wermlands-Tidningen kan jag tänka mig. De vill göra en intervju med mig, antingen i morgon eller på måndag. Jag postade ett ex av boken och lade på brevlådan nu på eftermiddagen.

Det är ju nödvändigt att folk får reda på att boken finns om de ska köpa den, så det är verkligen jättekul att både länspressen och radion uppmärksammar den.

Olikhetsutmaningen: Fint och fult

Linda med bloggen enligt O har en utmaning. Denna kallar hon olikhetsutmaningen. Varje vecka presenterar hon ett motsatspar och hon vill att vi skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden. Den här gången ska vi dock hålla oss till böcker.

Idag handlar det om fint och fult.

Vad som är fint och fult är ganska vida begrepp. Det finns inte en enda sanning. 

Det fina får representeras av Torgny Lindgrens Merabs skönhet.
Där får man sig berättade Lindgrens skrönor från Västerbotten. Vem är då den sköna Merab i Lindgrens bok? Hon är faktiskt en ko, den vackraste man sett. Gabriel har fyra kor. Förutom Merab är det Mikal, Tapenes och Basemat. Inga vanliga konamn här inte. Torgny Lindgren väver gärna in bibliska historier och citat i sina texter, och de fyra namnen är kvinnonamn från Bibeln. Både Merab och Mikal var döttrar till konung Saul.
Jag tycker att det är helt underbart att skönheten i boken är en kossa. Vem annan än Torgny Lindgren skulle komma på tanken?

Bannlyst är en av Selma Lagerlöfs mindre kända romaner. Den handlar om Sven Elversson, som var nära att dö under en nordpolsexpedition. Efter sin hemkomst misstänks han för att ha ätit människokött för att överleva expeditionen. 
Sven blir utfryst av prästen och byborna. Han står utan tvekan lägst i rang av alla i samhället. Ingen vill ha med honom att göra, eftersom det är tabu att på ett sådant sätt förgripa sig på en död människa.
Men boken handlar om så mycket mer än då. Det handlar om den unga prästfrun Sigrun, som älskas så innerligt av sin make att han riskerar att kväva henne med sin svartsjuka.
Emellertid är det nog något helt annat som är Selma Lagerlöfs budskap med boken. Den gavs ut 1918, och då höll första världskriget på. När fiskarna lade ut sina nät fick de upp döda matroser. I boken blir människorna mer och mer medvetna om krigets vansinne. Och då är frågan: Vilket är värst? Att vanhelga en död eller att vanhelga de levande? Mänsklighetens fulhet har många ansikten.

Recension i Nya Wermlands-Tidningen

Min bok Skam fick en jättefin recension i dagens Nya Wermlands-Tidningen. Bättre kan det nästan inte bli.

Ur recensionen:

Däremot hittar läsaren snabbt nog ett starkt kyrkligt intresse, stora kunskaper om det sena 1800-talets liv på landsbygden samt en påfallande berättarglädje.
Sammantaget gör detta Skam till en ovanligt läsvärd kriminalroman.

Läs hela recensionen här!

Dagens visdomsord 2017-04-19

Människan offrar hälsan för att tjäna pengar, sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Hon är så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig ska dö och så dör hon utan att någonsin ha levat. (Dalai Lama)

Nomadplaneten

Titel: Nomadplaneten
Författare: Emanuel Blume
Förlag: Typ förlag (2016)
Antal sidor: 388

Nomadplaneten fick jag som recensionsex av författaren. Tack för det!

Som yngre läste jag massor av science fiction. Både romaner av klass och ren kiosklitteratur. Sedan kom jag bort från den genren, vilket är lite synd. Finns många guldkorn inom SF-litteraturen.

I boken Nomadplaneten befinner vi oss ett sekel in i framtiden. Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?
När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.
Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.

Som sig bör utspelar sig större delen av händelserna i boken ombord på rymdskeppet Melchior och på nomadplaneten Gilead. Namnet Gilead som författaren valt som namn på planeten är för övrigt intressant. Flera personer i Gamla Testamentet bar namnet och det tros betyda "evig lycka".

Någon evig lycka är dock inte besättningens följeslagare. Konflikterna blir allt svårare och det blir snart uppenbart att man inte är överens om vad som är expeditionens syfte. Vem kan man egentligen lita på?

Expeditionen till Gilead tror jag inte är det enda som författaren vill berätta om. Då och då får vi glimtar av hur vår planet har förändrats under de hundra år som gått från idag. Klimatet har förändrats kraftigt och människor tvingas lämna länderna på södra halvklotet och söka sig allt längre norrut. Författaren är miljövetare och jag tror att han minst lika mycket har velat berätta om klimathotet som om rymdfärder. Vad förväntar vi oss att finna på en annan planet, när vi inte ens förmår ta hand om vår egen?

De första hundra sidorna upplevde jag som lite sega, men det berodde mest på att det tog tid att få kläm på de personer som förekommer i boken. Där fanns berättelser som jag tyckte verkade helt ovidkommande, men som passade in i romanen när man kommit längre in i boken. Den sista tredjedelen av boken var riktigt spännande. Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig, för jag var tvungen att läsa ytterligare ett kapitel och sedan ännu ett.

Det jag möjligen kan sakna i boken är mer beskrivningar av hur samhället i det 22:a århundradet ser ut. Okej, man kan inte odla vindruvor och oliver i samma områden som tidigare och renskötande samer söker sig allt längre norrut, men i övrigt? Det blir lite spridda skurar av information. Samtidigt kan jag förstå att det inte är så lätt att måla upp en trovärdig bild av samhället så långt in i framtiden. Hur skulle väl de som levde under första världskriget ha kunnat föreställa sig det samhälle som vi lever i idag? TV-apparater och mobiltelefoner kunde de säkert inte tänka sig. När vi i boken får veta att en person tycker om att spela TV-spel blir jag dock lite förvånad. Finns det verkligen TV-spel om hundra år?

Sammantaget är emellertid boken en verklig spänningsroman, om än i dystopisk form. En fördel är säkert att man har ett intresse för science fiction, men har man det är detta en bok att sätta tänderna i.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 1: En bok i en genre du vanligtvis inte läser.

Veckoutmaning - Grönaste favoriten

Tisdag och dags för en utmaning från Kulturkollo. Så här skriver Viktoria: Denna vecka pratar vi om odling, trädgårdar, blommar och växter som finns som finns runt omkring oss här på kulturkollo och jag tänkte att det kunde vara dags att inleda något som jag tänker kan bli en verklig utmanare till radioprogrammet Odla med P1. Nämligen Odla med Kulturkollo! Nu är det dags att odla med kulturella cellerna och göra en djupdykning i kulturens grönaste hav.

Vilken är din grönaste favorit i Kultursvängen?

Man får väl associera lite fritt? Bra! Då får det bli en bok, ett musikaliskt verk och en tavla.

Boken blir Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. (Det gröna består i att just den utgåva som är på bilden är grön.)
Drängen Jan i Skrolycka får en dotter på gamla dar, och hon, Klara-Gulla, är sin fars ögonsten. Men när Jans beskyddare Erik i Falla dör, drabbas Jan av olycka. Eriks måg som tar över i Falla kräver att Jan ska betala för torpet i Skrolycka. Det är en summa som han omöjligen kan få fram. Men då erbjuder sig dottern att fara till Stockholm och få ett arbete som hembiträde så att hon kan tjäna ihop pengarna.
Pengarna anländer i tid, men dottern kommer inte tillbaka. Snart sprids ryktet att Klara-Gulla försörjer sig som prostituerad. Detta är en sanning som hennes far inte kan ta till sig. Istället går han in i en fantasivärld där dottern har blivit kejsarinna av Portugallien. Och då måste ju han själv vara kejsare.
Det är en sorglig berättelse, men naturligtvis läsvärd. Jan i Skrolycka är för övrigt begravd på kyrkogården i Östra Ämtervik, där även Selma Lagerlöf är begravd.

Våren av Vivaldi, som ingår i De fyra årstiderna, är så vacker. Den påminner mig för övrigt om en liten episod när jag gjorde lumpen.

Det fanns en kille i plutonen som var lite fin i kanten. Snäll, men han kände nog att han visste mer än andra, framför allt när det handlade om kultur.

Vid ett tillfälle hörde jag honom tala med en annan i plutonen om musik, och eftersom jag köpt en skiva dagen innan så tänkte jag att även jag kunde få säga något.

- Igår köpte jag Quattro Stagioni, sade jag.

Då såg han på mig, skrattade och sade:

- Men Robert, här står vi och talar om musik och så kommer du och talar om pizza.

Ögonblicket efteråt kom han på att Quattro Stagioni är De fyra årstiderna på originalspråket italienska. Hans min då detta gick upp för honom var obetalbar :D

Tavlan är Frukost i det gröna av Manet. Den ställdes ut i Paris på De refuserades salong, och orsakade givetvis skandal.

Motivet är märkligt. Varför ska kvinnan vara naken när männen är påklädda?

Manets målning bygger på klassiska verk, där det ofta kunde finnas nakna kvinnor, men detta var varken en gudinna eller en vanlig målning med en nakenmodell.

Männen bär moderna kläder, och vad kan det då vara för en kvinna som sitter naken med dem? En prostituerad kanske?

Skandal blev det, men målningen tillhör de konstverk som blev utgångspunkten för den moderna konsten.

En smakebit på söndag - Nomadplaneten

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag ska börja läsa heter Nomadplaneten och är skriven av Emanuel Blume.

Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet.
När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.
Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.

Smakbiten är hämtad från sidan 40:
Klockan var fyra på eftermiddagen och Jonathan svävade omkring i styrmodulen, fastspänd i en sele för att inte driva för långt bort från instrumenten. I ena handen hade han sin dator som hela tiden visade tabeller och sensorer som läste av skeppet och dess omgivning. Fastspänd i pilotstolen satt Ariane. Hon tuggade på ett tuggummi och stirrade ut genom det främre fönstret, där den lilla anspråkslösa fläck som varit Jupiter nu vuxit till en matt, rödrandig skiva. Jonathan visste inte vad som distraherade honom mest, det faktum att han så fort han lyfte blicken från datorn kunde se Jupiter med egna ögon, eller bluegrassmusiken Ariane envisades med att spela i styrmodulens högtalarsystem. Den ständiga knäppandet på banjosträngar fick honom att gång på gång tappa koncentrationen.

Ytterligare en recension

En recension till har dykt upp. Den här gången är det bloggen Boklysten som skriver om Skam. Bland annat detta:

Trots att rättsfallet är väldigt välkänt har författaren lyckats göra något alldeles eget av det genom att fokusera mer på omgivningen och dåtidens samhälle än på själva rättsfallet.

Och som avslutning:

Eftersom fokus låg på annat än rättsfallet (som jag ju visste precis hur det slutade) så var inte heller utgången given och det var riktigt spännande att försöka klura ut vad som egentligen hänt.
Skam är en lättläst och spännande bok som jag blev väldigt positivt överraskad av. 

Hela recensionen återfinns här.

Glad Påsk!

Måste ju finnas en uppföljare

För ungefär en vecka sedan kom jag i mål med min kriminalroman som bär arbetsnamnet Klockaren är död. Det är en uppföljare till min nyligen publicerade Skam.

Den ska dock få ligga till sig lite, för just nu är det Skam som gäller. Men sedan ska jag redigera texten och därefter leta rätt på några provläsare. Kanhända kan den komma att ges ut till hösten. Vore kul att ha två böcker när det är dags för Värmlands bokfestival i november.

Omslaget kommer inte att ha den bild ni ser till höger. Jag skulle för övrigt vilka komma på ett klatschigare namn på boken. Det blir till att rådbråka sitt huvud.

Olikhetsutmaningen: Fågel och fisk

Linda med bloggen enligt O har en utmaning. Denna kallar hon olikhetsutmaningen. Varje vecka presenterar hon ett motsatspar och hon vill att vi skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden.

Idag handlar det om fågel och fisk.

Jaha, så mittemellan finns inte som alternativ ;)

Fågeln får bli nobelpristagaren Yasunari Kawabatas Tusen tranor.
Den var inte helt enkel att förstå. Den var nog väldigt japansk. Hur väl översatt den är vet jag inte, för den är inte översatt från det japanska originalet utan från en tysk översättning.
Den handlar om Kikuji som förälskar sig i tre kvinnor. Först i en ung flicka som han möter vid en teceremoni, sedan i sin döde fars älskarinna och till sist i den sistnämndas dotter.
Och mitt i allt ihop rör sig en kvinna som fixar med teceremonier, och som tydligen har ett fult födelsemärke på sitt ena bröst. Varför det där födelsemärket är så viktigt begrep jag aldrig, men det nämns många gånger.
Inte heller begrep jag varför den där tredje förälskelsen propsade på att Kikuji skulle slå sönder en fyrahundraårig tekopp, som han fått av henne.
Boken var för all del fascinerande och jag är glad att jag har läst den, men jag misstänker att man måste vara mer insatt i japansk kultur för att förstå den dolda symbolik som jag anar finns där.

Valet för ordet fisk kändes självklart för mig. Jag läste för bara någon vecka sedan Erika Olofsson Liljedahls Någonstans brister himlen, och huvudpersonen Elis kommer från en fiskarfamilj.
Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. När den äldre systern Signe en dag försvinner avslöjas en mörk hemlighet och Elis tillvaro rämnar. Utan systern som jämvikt tar faderns oberäkneliga humör allt större utrymme i stugan vid havet. Till slut ser Elis ingen annan utväg än att plocka på sig familjens få slantar och ge sig av för att hämta hem Signe.
Resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Livet, och han själv, kommer ohjälpligt att förändras.
Jag måste säga att den här romanen knockade mig fullständigt. Vilken debut! Det här är en roman som griper tag i en och som man inte vill lägga ifrån sig. Man följer Elis genom boken och det är spännande, trots att det inte är en spänningsroman. Författaren lyckas också skapa en trovärdig bild av att vi befinner oss på 1920-talet, vilket inte är det minst viktiga. De fina miljöbeskrivningarna gör att man ser samhällen, landsbygden och havet genom Elis' ögon.