En smakebit på söndag - Någonstans brister himlen

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Någonstans brister himlen och är skriven av Erika Olofsson Liljedahl. Det är hennes debutroman.

Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. När den äldre systern Signe en dag försvinner avslöjas en mörk hemlighet och Elis tillvaro rämnar. Utan systern som jämvikt tar faderns oberäkneliga humör allt större utrymme i stugan vid havet. Till slut ser Elis ingen annan utväg än att plocka på sig familjens få slantar och ge sig av för att hämta hem Signe.
Resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Livet, och han själv, kommer ohjälpligt att förändras.

Smakbiten är hämtad från sidan 25:
När mörkret sänkte sig över världen låg tomheten efter Signe som en påtaglig närvaro i luften. Stugan kändes ovanligt trång. Elis satt med far vid köksbordet och lagade nät, skarvade små garnändar och fäste trådar. En obestämd oro gnagde inom honom och huvudet var fullt av tankar. Ett par gånger till hade han frågat mor och far om Signe, men svaren han fått var inte till någon hjälp. De upprepade bara det Elis fått veta vid middagen.
Utan Signe var det så tyst i stugan. Hennes röst fanns annars alltid där, i prat och samtal med mor som handlade om allt och ingenting. Fläckar på vitt linne som inte gått bort eller brödbak som inte rest sig. Folket i byn och nyheter från världen. Då och då bad Signe mor att berätta om Skåne, men mor styrde oftast in samtalet på något annat.
- Du vet att far inte vill höra på sådant, brukade hon säga.