En slät kopp kaffe

Sjuksköterskan och undersköterskan kom in till mig i eftermiddags. Det unga undersköterskan frågade om jag ville ha fika.
- Ja tack, en slät kopp kaffe, svarade jag.
- Vill du ha en kaka till? frågade hon.
- Nej, sade jag. Det är omöjligt att servera en kaka till en slät kopp kaffe.

För så är det ju. En slät kopp kaffe är en kopp kaffe utan något till. En slät kopp kaffe med kaka är lika omöjligt som vegetarisk chili con carne. "Con carne" betyder nämligen "med kött."

Sjuksköterskan berättade hur hon i Thailand hade bett om "black coffee" och då omedelbart fick frågan: "With milk?"

Men kanske är detta med "en slät kopp kaffe" en generationsfråga. Det är kanske är ett uttryck som helt har försvunnit bland de unga. Ungefär som "lägg på luren."

Vilken match!

Jag låg i sängen på sjukhuset igår kväll och tittade på VM-semifinalen mellan Tyskland och Brasilien. Såg fram mot en jämn och spännande match.
Men vad i all världen var det som hände?? Tyskland vann med 7-1! Stackars de brasilianska spelarna. De kommer att förföljas av detta så länge de lever.
Rekordet när det gäller att vinna stort i ett VM-slutspel har dock Sverige. Det svenska landslaget slog Kuba 1930 med 8-0. Men då var det i gruppspelet, inte i semifinalen!
Man kan väl, som bilden ovan vill visa, säga att Brasilien verkade spela i en rejäl uppförsbacke!

Det är klent med mig

Jag skriver alldeles för lite på den här bloggen, men nu är det nog sämre än någonsin. Det är nämligen lite klent med mig.
Förra lördagen fick jag nämligen en stroke. Jag vaknade mitt i natten och hade ont i huvudet. Jag gick upp för att ta ett par alvedon, men nådde aldrig köket. Istället gick jag in på toa och funderade en stund. Kände mig inte bra och försökte gå tillbaka till sängen. Det var inte det lättaste, för benen ville inte riktigt bära mig. Jag nådde dock sängen och lade mig ned och funderade lite till. Det spirrade i högerhanden och högerfoten och sådana symptom har jag läst om, så jag väckte frun och sade att jag misstänkte en stroke. Hon ringde efter ambulans och jag hamnade på sjukhuset.
Där har de konstaterat att jag har fått en propp i hjärnstammen. Jag är inte förlamad och språket är inte påverkat. Däremot är balansen usel, varför jag sitter i rullstol. Dessutom har jag dubbelseende, så jag måste blunda med ett öga när jag skriver det här.
Men det kunde vara mycket värre. Min skräck är att få en stroke som gör att jag inte kan tala eller skriva.