Helgfrågan v. 39

Helgfråga från Mias bokhörna. Denna gång handlar det om e-böcker. Helgfrågan lyder:

Har du testat läsa e-böcker? 

Nej, det har jag inte gjort. Jag tycker om att hålla boken i handen. Dessutom läser jag ofta i sängen och då tror jag att det är lättare med en fysisk bok. (Tänk, vem hade för några år sedan trott att vi skulle benämna vanliga böcker som "fysiska"?)

Nu är det faktiskt för mycket!

Den 6 juni avled min mamma. Tre dagar senare dog min svärmor. De var 93 respektive 82 år, så de hade fått leva länge, men sorgen är lika stor ändå.

Men idag drabbades min hustru av en hjärnblödning. Hon ligger på intensiven på Centralsjukhuset i Karlstad. Jag och våra döttrar var där hela dagen. Läkarna kan inte säga än hur det kommer att gå.

Nu är det faktiskt för mycket!

Dagens visdomsord 2021-09-29

Att hålla fast vid ilska är som att greppa tag i en het kolbit med avsikten att slänga den på någon annan; du är den som blir bränd. (Buddha)

Tisdagstrion: Black Lives Matter

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat black lives matter. Här är min svarta trio:  

Den sydafrikanska nobelpristagaren Nadine Gordimers roman Julys folk är en mycket speciell bok och den torde inte ha mottagits positivt av hennes hemlands styresmän. Boken kom ut under apartheidsystemets dagar och handlar om ett tänkt inbördeskrig som just brutit ut.

Läsaren får inte veta så mycket om hur striderna går, men det finns anledning anta att regimen är på väg att falla och att de svarta med stöd av bland andra ryssar och kubaner kommer att gå segrande ur kriget.

En vit familj har flytt från sitt hem tillsammans med sin svarte tjänare. Tjänaren July tar med dem till sin egen hemby. Hur ska en vit familj klara sig i den lilla byn, när det inte bara är att gå till en affär och köpa allt vad de kan tänkas behöva? Steg för steg märker de också hur maktförhållandena förändras. I de svartas by är den vita familjen inte längre herrar.

Ett mycket intressant perspektiv tycker jag. De vita i Sydafrika bör nog vara tacksamma över att övergången från apartheidsystemet till demokrati gick fredligt tillväga och att den kloke Nelson Mandela inte försökte hämnas på de forna herrarna.

Det enda som stör mig i boken är att den på något vis saknar början och slut. Den vita familjen och July har redan kommit till den byn när boken börjar och när texten är slut på sista sidan vänder jag förvånat blad för att få veta hur det går, men Gordimer låter mig sväva i ovisshet. Icke förty är det en bra bok, om än dramaturgiskt annorlunda uppbyggd än vad jag är van vid.

En välsignelse av nobelpristagaren Toni Morrison kan ses som prologen till hennes prisbelönta roman Älskade. Den utspelar sig 200 år tidigare i 1600-talets Amerika.

Jacob Vaark äger en liten farm i norra Virginia och är också agent för Västindiska kompaniet. Trots att han avskyr handeln med människor tar han en liten slavflicka som delbetalning för en skuld av en portugisisk tobakshandlare. Det är Florens, med "händer som en slav och fötter som en fin portugisisk", som fått lära sig läsa och skriva och kan vara till nytta på hans gård. Där finns också hans hustru Rebekka, indiankvinnan Lina och det förvirrade flicka som kallas Sorg.

Detta är en tämligen kort roman, och den är annorlunda i sin uppbyggnad än de flesta andra böcker jag har läst. När jag börjar på ett kapitel får jag ibland fundera på vem det är som berättar. Perspektiven skiftar hela tiden.

Slaveriet börjar institutionaliseras, men det finns ändå fria svarta män. Svarta som kan få lön för sitt arbete. Men visst är rasismen tydlig. Rebekka vill att Lina följer med henne till kyrkan, men indiankvinnan får inte följa med in. Att svarta inte har någon plats i Himmelriket är självklart.

Det är svårt att se vem som är bokens huvudperson, men Florens' öde är ändå betydelsefullt. Det är hennes mor som driver på att Vaark ska ta flickan som delbetalning för en skuld. Hur kan en mor göra så. Är modern så kärlekslös, eller är det tvärtom? Kanske är det an act of mercy. Originalets titel A Mercy har översatts till En välsignelse. Jag undrar om inte barmhärtighet hade varit en bättre översättning än välsignelse. Inte förrän i slutet av boken låter författarinnan oss förstå skälet till moderns agerande. Det är en barmhärtighetsgärning som får oanade konsekvenser.

Joyce Carol Oates' bok Svart flicka Vit flicka. Den svarta flickan heter Minette och den vita flickan heter Genna. De är rumskamrater på Schuyler College.

Genna är uppvuxen i en utpräglat liberal familj och gör allt för att bli vän med Minette. Men Minette är inte det minsta intresserad. En mer självupptagen person än Minette får man leta efter.
Snart utsätts Minette för trakasserier på skolan med tydliga rasistiska förtecken. Genna ställer givetvis helhjärtat upp för Minette, men är den svarta flickan verkligen ett offer?

Samtidigt får vi följa Gennas komplicerade förhållande till sina föräldrar, inte minst fadern som är en radikal hippieadvokat.
Boken är givetvis mycket amerikansk, men ändå intressant. Den fängslar och griper tag i läsaren.

En smakebit på søndag - Perfect Day

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Perfect Day och är skriven av Torbjörn Löwendahl.  

Baksidestexten

Det är en klen tröst att veta vem som ligger bakom pandemin när min kärlek är förlorad. Spillrorna av Linköpings befolkning bråkar om makten medan jag söker bekräftelse som revolverman. Men döden har länge vandrat vid min sida.

(Perfect Day är den andra delen i serien Stayin' Alive där människan får betala priset för sin respektlöshet mot naturen.)

Smakbiten är hämtad från sidan 51:

Den gamla kvinnan vaggade från sida till sida och vi föll in i hennes lunk. Hennes käpp lämnade djupa spår i gräsmattan av tyngden som för att vittna om den möda Dagmar hade att ta sig fram. Hon stannade till vid kroppen efter den vildsinte schäfern.

"Nu får du vila, Maximilian. Nu får du vila."

Hundens bruna ögon var matta och tungan hängde ut ur munnen där de gula tänderna stack ut från infekterat tandkött. Jag såg inget vackert i kadavret. Det var en fallen fiende som hade skadat Andreas helt i onödan, men även Maximilian hade varit en bedårande valp innan han växt upp. Vi har alla varit söta i våra föräldrars ögon.

Veckans mening v. 38

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Perfect Day av Torbjörn Löwendahl.

Att hon behövde en man för att känna sig hel skulle reta gallfebern på de kissnödiga vänsterfeministerna på Facebook.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Helgfrågan v. 38

Helgfråga från Mias bokhörna. Det är bokmässa i Göteborg. Helgfrågan lyder:

Nu är det bokmässa i Göteborg. Har du köpt biljetter?. Play eller studio?

Svaret är kort och gott nej. Jag har varit på bokmässan två gånger och det är jätteroligt, men det blir inte av i år.  (Det där med play eller studio fattade jag inte. Kanske att följa bokmässan på datorn? Det kommer jag i så fall inte heller att göra.)

Barabbas av Pär Lagerkvist

Titel: Barabbas

Författare: Pär Lagerkvist

Förlag: Albert Bonniers Förlag (1951)

Antal sidor: 206

Barabbas av nobelpristagaren och akademiledamoten Pär Lagerkvist har jag läst tidigare, men ville nu läsa om den. (Min utgåva är från 1951, men bilden här bredvid är från en senare utgåva.)

Att jag läst om den beror på att jag anser att detta är en av de allra bästa som skrivits av en svensk författare. Huvudpersonen Barabbas är den som frigavs istället för Jesus, när Pontius Pilatus frågade folket vem de ville se frigiven.

Barabbas blir således fri, men blev han någonsin fri på riktigt? Pär Lagerkvist skildrar en man vars återstående liv kom att präglas av vissheten att han hade sluppit korsfästas så att Guds Son fick lida och dö på korset istället. Vad gör den vissheten med en människa?

Detta är en mycket fin och läsvärd roman. Har du inte läst den förut så gör det!

För övrigt konstaterar jag att boken endast är på 206 sidor. Detta hände sig vid en tid då författare kunde skriva fantastiska romaner och ändå begränsa sig. Kanske är det därför sådana romaner fortfarande håller. Pär Lagerkvists romaner kommer att läsas långt efter att alla har glömt Dan Brown.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 9: Läs om en favoritbok. 

Dagens visdomsord 2021-09-22

Det spelar ingen roll hur långsamt du går, så länge du inte stannar. (Konfucius) 

Den som griper till våld... av Sture Eriksson och Catharina Mann

Titel: Den som griper till våld...

Författare: Sture Eriksson och Catharina Mann

Förlag: Blue Publishing (2021) 

Antal sidor: 357

Den som griper till våld... är den andra boken i serien om Vemdalsmorden. Den första heter Den som ruvar på hämnd... och kom ifjol. Henning och Kaj plågas av att fallet med styckmorden inte lösts. Henning återupplever i sina mardrömmar skräcken då han höll på att bli styckmörderskans tredje offer. Skrivlusten har försvunnit och han har isolerat sig mer och mer. Hans barndomsvän Kaj, numera pensionerad polis, har grottat ner sig i tankar om varför han inte lyckades lösa fallet. När det omstridda kommunalrådet Gustaf Marklund presenterar planer på ytterligare en exploatering av skidområdet splittrar det byborna och leder till mord. Kajs efterträdare Stina blir utredningsansvarig och Kaj och Henning blir på olika sätt involverade i en rad spännande händelser som får ett oväntat slut.

Jag gillar att författarna har valt Vemdalen som plats för sina rysligheter. En jämtländsk glesbygd där man inte förväntar sig att det ska dyka upp mordoffer i skidspåren. Om man fortsätter i den här stilen, så kan Vemdalen bli ett svenskt Midsomer.

Eriksson och Mann är väl hemmastadda i trakten och som läsare får man verkligen känna att man befinner sig i det snörika vinterlandskapet med en blandning av människor. Där bor både akademiker och bygdeoriginal.

Men precis som i första boken tycker jag att författarna har svårt att bestämma sig för vilken historia man vill berätta. Varför ska vi behöva fundera över styckmorden i förra boken när det finns ett saftigt mordfall i denna bok att grotta ner sig i? 

Språkligt finns det ett och annat att anmärka på. Många gånger saknas subjektet i meningarna vilket gör texten svårläst. Ibland finns någon diffus "han" inblandad, men det är inte alltid så lätt att veta vem som avses. Och varför ständigt påpeka att någon som talar i telefon "avslutar samtalet"? Det begriper läsaren ändå när nästa stycke handlar om något annat.

Sammanfattningsvis tycker jag att ansatsen är bra, men böckerna skulle vinna på att författarna bestämmer sig för vilket mordfall man vill följa.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 17: Läs en bok med en lång titel. Minst fem ord.

Ont i magen

På förmiddagen följde jag med min 21-åriga dotter till veterinären. Hon var tvungen att låta avliva sin katt. Dottern grät jättemycket och då började jag också grina. Inte så mycket över katten som över att min dotter var så ledsen. Det gör ont i magen :(

Tisdagstrion: Böcker jag ser fram emot att läsa i höst

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat böcker jag ser fram emot att läsa i höst. Här är min hösttrio:   

Institutet för tidsinställning av alla ur av Ahmet Hamdi Tanpinar är en bok jag länge tänkt att jag ska läsa. Jag har beställt den på biblioteket.

Hayri Indal är en intetsägande och anspråkslös individ. Hans enda utmärkande drag är den starka fascinationen för urverk som funnits ända sedan barndomen. Som vuxen möter han levnadskonstnären Halit Ayarci och får då möjlighet att tillsammans med honom grunda Institutet för tidsinställning av alla ur - en gigantisk med fullständigt överflödig förvaltningsapparat med uppgift att synkronisera landets alla klockor. Under arbetets gång träffar Hayri en mängd människor som på olika sätt förändrar hans liv. Och inspirerad av dessa möten sätter han sig ner för att berätta sin sällsamma historia.

Skampärlorna av Aline Lilja Gladh har jag fått som recensionsex.

 

Örbyhus syfabrik står i brand. William Silvergran ser handfallet på när fabriken hans far grundat går upp i lågor. När polisens tekniker går in möts de av en obehaglig överraskning. I det som en gång varit fabriksägarens kontor hittas gamla mänskliga kvarlevor, gömda i ett lönnfack.

Familjen Silvergran sluter sig och är inte till någon större hjälp i utredningen. Och när den lokala polisen tycks mer upptagen av redlösa semesterfirare i den rådande värmeböljan än av upptäckten på syfabriken, kan kommissariens syster, Lo Karlberg, inte låta bli att på egen hand snoka i det mystiska fallet.

Folk med ångest av Fredrik Backman är en bok jag äger, men som jag av en outgrundlig anledning inte har läst ännu. Nu fick jag en påminnelse. Jag ska absolut läsa boken innan året är slut.

Det jag har läst om boken är att den är en orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikeamissbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den ... tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas version av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden?

(Ja, jag vet att jag hade med den i tisdagstrion den 24 augusti, men det här får bli ännu en påminnelse till mig själv att äntligen läsa den!)

Nya tider på Flanagans av Åsa Hellberg

Titel: Nya tider på Flanagans

Författare: Åsa Hellberg

Förlag: Forum (2021)

Antal sidor: 327

Frankie älskar att driva hotellet i London. Det gör inget att hennes syster, skådespelerskan Billie, fokuserar på filmkarriären i USA och är långt borta. Om bara Frankie har sin familj och teamet på Flanagans vid sin sida kan hon utföra mirakel. Men när hennes äktenskap spricker öppnas dörren till något Frankie har begravt djupt inom sig. Livet kraschar och det blir plötsligt tydligt att hon inte längre klarar sig på egen hand. För Billie kommer ropet på hjälp olägligt. Hon har precis landat filmrollen som alla stjärnor och konkurrenter vill han, hon har flyttat till New York och är vilt förälskad. Världen ligger öppen för henne. Men hur säger man nej till en älskad syster?

Nya tider på Flanagans är sista delen i Åsa Hellbergs trilogi om hotellet i London och människorna där. De tidigare delarna är Välkommen till Flanagans och Kvinnorna på Flanagans. Feelgooddrottningen Hellberg förflyttar oss 20 år framåt i tiden jämfört med den andra delen och vi befinner oss nu i tiden kring millennieskiftet. Nu är det Emmas dotter Frankie som är chef på det berömda hotellet.

Precis som i de tidigare delarna så är det inte själva hotellverksamheten som står i centrum, även om mycket utspelar sig där. Det är människorna allt kretsar kring. Där finns vänskap som inget kan rubba, men även gamla, verkliga eller inbillade, oförrätter som kommer upp till ytan när man minst anar det.

Jag läser boken med viss iver, för jag är hela tiden nyfiken på hur det ska gå, så jag får anstränga mig för att verkligen läsa allt och inte hoppa fram i boken. 

Feelgood riskerar att bli puttenuttigt, men författaren har förmågan att växla mellan ljus och mörker. Där finns en scen där en man somnar in omgiven av sina närmaste som verkligen går rätt in i hjärtat på mig. 

Nya tider på Flanagans ska vara sista delen i en trilogi. Det går 20 år mellan varje del. När epilogen tar oss ytterligare 20 år framåt kan jag dock inte låta bli att fundera på om det möjligen finns planer på en fjärde del. Hoppas kan man ju alltid ...

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 35: Läs en bok som avslutar en bokserie.

En smakebit på søndag - Den som griper till våld...

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Den som griper till våld... och är skriven av Sture Eriksson och Catharina Mann. 

Den som griper till våld... är den andra boken i serien om Vemdalsmorden. Henning och Kaj plågas av att fallet med styckmorden inte lösts. Henning återupplever i sina mardrömmar skräcken då han höll på att bli styckmörderskans tredje offer. Skrivlusten har försvunnit och han har isolerat sig mer och mer. Hans barndomsvän Kaj, numera pensionerad polis, har grottat ner sig i tankar om varför han inte lyckades lösa fallet. När det omstridda kommunalrådet Gustaf Marklund presenterar planer på ytterligare en exploatering av skidområdet splittrar det byborna och leder till mord. Kajs efterträdare Stina blir utredningsansvarig och Kaj och Henning blir på olika sätt involverade i en rad spännande händelser som får ett oväntat slut.

Smakbiten är hämtad från sidan 132:

"Jävla renar", säger Stina högt, när hon tvingas stanna bilen för en renhjord som bestämt sig för att slicka bort saltet på vägen. De sex milen hon har till polisstationen i Sveg har alltid något överraskande att erbjuda. Särskilt vintertid med hala vägar, snöstorm, eller som idag, klarblå himmel och solen som får landskapet att skimra i gyllene nyanser. Efter några minuter och Stinas ivriga tutande makar sig renarna över till andra sidan och Stina kan fortsätta.

Veckans mening v. 37

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Den som griper till våld av Sture Eriksson och Catharina Mann.

Henning upplever stugan liten och prångig.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Fem en fredag v. 37: Ägodelar

Fem en fredag kommer från bloggen elisamatilda. Varje vecka ställer Elisa fem frågor. Den här gången kallar hon temat ägodelar.

1. Vad äger du fler än en av som de flesta bara äger en av?
Jag äger två frackar.

2. Vad för vanlig sak finns inte i din ägo, men som många vanligtvis äger?
Det verkar som att många äger kaffemaskiner som kan tillverka olika sorters kaffe, men någon sådan kommer inte in i mitt hus. Jag är helt tillfreds med att ha en vanlig kaffebryggare.

3. Vad för något skulle du aldrig låna ut till en granne?
Hustrun kanske ;)

4. Vad har du någon gång lånat av en granne?
Jag lånade en gräsklippare vid ett tillfälle när vår hade lagt av. Men sen köpte vi en gräsklipparrobot.

5. Vilken ägodel har följt dig genom livet?
I förrådet finns en häst som jag haft sen jag var liten.

Helgfrågan v. 37

Helgfråga från Mias bokhörna. Lockande omslag handlar det om den här gången? Helgfrågan lyder:

Hur ska ett omslag se ut för att locka dig?   

Det där var en svår fråga. Omslagen på böckerna i mina hyllor är väldigt olika. Oftast väljer jag att läsa en bok därför att jag har hört att den ska vara bra eller för att den på något annat sätt intresserar mig. Men går jag in i en bokhandel och ska välja en bok mer förutsättningslöst så är det klart att omslagen kan vara det som får mig att stanna upp och vilja titta lite närmare på boken. Omslaget behöver inte vara "snyggt" utan det viktiga kan vara att det sticker ut. Det var kanske inte svar på frågan, men jag visar några omslag nedanför från mina böcker som exempel på omslag som sticker ut och som kan få mig att ta tag i den. (En del har jag fått som recensionsex och därför inte alls väckt mitt intresse för omslagets skull, men jag visar ändå dem som exempel på böcker som jag hade kunnat ta ner från bokhandelns hylla för att få läsa baksidestexten och se om det är något jag vill läsa.)

När jag nu har lagt upp de här omslagen så ser jag att jag tycks ha en viss faiblesse för röda omslag. Rött är väl en färg som drar till sig blicken. (Sålunda måste jag ha ett rött omslag till min nästa bok!)

Veckans kulturfråga v. 37 2021

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Denna vecka handlar det om starka kvinnor. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka kulturella verk av, med och om starka kvinnor vill du lyfta fram?

Då vill jag börja med att lyfta fram Hertha av Fredrika Bremer. (Ja, jag har läst den!)

Hertha är en feministisk klassiker. Fredrika Bremer låter romanens Hertha föra en kamp för att kvinnan ska kunna erhålla samma rättigheter som mannen. Kravet gäller något för oss så självklart som att kvinnan ska bli myndig och ha rätt att disponera över egen egendom. Detta var en tid där kvinnans far var hennes förmyndare och när hon gifte sig blev maken hennes målsman. Änkor var dock myndiga.

1825 hade Lagkommittén lagt fram förslag om att ogifta kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder. (Männen blev myndiga vid 21.) I slutet av boken finns en bilaga, där man kan läsa hur Högsta Domstolen och två hovrätter i bestämda ordalag avstyrker förslaget. Ett argument emot att en ogift kvinna skulle bli myndig var att hon ju skulle upphöra att vara myndig när hon gifte sig. Att hon då skulle kunna fortsätta att vara myndig var alltför radikalt för att det överhuvudtaget skulle föreslås. Vidare framhölls att det var bra för kvinnan att vara omyndig, eftersom hon kunde riskera att genom okloka beslut förlora sina tillgångar. Det var alltså för hennes eget bästa. Ett argument som även användes för slaveriet i USA!

Det är mycket intressant och upplysande att i romanens form läsa om hur en kvinna ställer krav på att kvinnor ska få möjlighet att utvecklas. Dock är det så att en roman från 1856 givetvis är skriven på ett helt annat sätt än dagens romaner. Boken är så poetisk, och ibland tappar jag koncentrationen där björkarna har susat, fåglarna har kvittrat, humlorna har surrat alltför länge. 

Fredrika Bremer var utan tvekan en beläst kvinna. Där finns mängder av vittra anspelningar, inte minst till nordisk mytologi, vilket ställer krav på läsaren, och det tycker jag är roligt. Jag fick slå upp ett och annat. Upp med en hand alla som vet vem Nidhögg var ;)

För min del hade boken gärna kunnat vara hundra sidor kortare, så att inte den feministiska kampen hade bäddats in i naturromantik, mytologi och böner till Gud. Men kanske var det nödvändigt för att dåtidens läsare skulle ta till sig bokens budskap.

Därefter vill jag absolut nämna Fröken Frimans krig - en TV-serie om ett antal synnerligen starka kvinnor för hundra år sedan. (Manus av Pernilla Oljelund.)

Dagens visdomsord 2021-09-15

Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (Matt. 6:34) 

Och så ett bokpaket ...

I brevlådan fanns ett tjockt paket från Bookmark Förlag idag. Det innehöll Pascal Engmans roman Kokain. Detta är den fjärde, fristående delen i Engmans polisinspektör Vanessa Frank. 

Tisdagstrion: Kroppen

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat kroppen. Här är min förkroppsligade trio:  

Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser.

Året är 1995. Spelplats: En högstadieskola i staden K- i det inre av Norrland. Huvudrollsinnehavare: Ett antal elever, ett par lärare, en kurator. Samt den nyligen avlidne lektorn i svenska - Eugen Kallmann. Vem var han egentligen? Dog han verkligen en naturlig död?

Det är en tid av främlingsfientlighet. Det ritas skeva hakkors på skolans väggar. Det skrivs hotbrev. I en skrivbordslåda hittar någon lektor Kallmanns efterlämnade dagböcker.

Eugen Kallmans ögon är en historia om illdåd från det förflutna i sann nessersk tappning.

Bakom din rygg av Sofie Sarenbrant utspelar sig på en frisersalong. Allt förändras när Angelina börjar jobba på Salong De Luca, Östermalms hetaste frisörsalong. Ägaren Stefano har bara ögon för henne och ser inte längre åt sin kollega Jenny. Driven av svartsjuka bestämmer sig Jenny för att ta reda på vem som döljer sig bakom Angelinas perfekta fasad.
Samtidigt hittas en av salongens kunder mördad, och det dröjer inte länge förrän ytterligare ett dödsfall sker. Under den välpolerade ytan utvecklas ett farligt psykologiskt spel som hotar att ödelägga liv. Misstankarna växer sig allt starkare, men sanningen avslöjas inte förrän det är alldeles för sent.

Det här är en riktigt spännande bok. Här dör flera av salongens kunder. Finns det ett samband? Och vad kan motivet vara? Sarenbrant har valt ett intressant grepp där hon låter de tre frisörerna Stefano, Angelina och Jenny omväxla som huvudpersoner i kapitlen. Man får samma historia berättad, men från olika personers perspektiv, och då förstår man att allt är mer komplext än man kanske tror till en början. Kapitlen är korta, och de blir ännu kortare mot slutet. Det gör att tempot och därmed spänningen stegras. Ett mycket bra grepp som gör denna bok till en riktigt läsvärd spänningsroman.

Herman Lindqvists bok Blå tummen. Det är en samling kåserier, och den är hur rolig som helst. Tycker jag i alla fall. Han har en sådan härlig, torr humor och det gillar jag.

I boken finns bland annat en liten guide om hur svenskar beter sig. Han har tagit den från en lista som engelsmän och amerikanare som bott i Sverige några år har totat ihop. Här är ett axplock.

Du förstår att du bott i Sverige länge då:

• Du omedelbart associerar torsdag med ärtor och pannkaka.
• Fredag eftermiddag genast för tankarna till Systembolaget.
• Du accepterar att du måste köa för att få ett könummer.
• Du förstår att uttrycket "Jag har inget hemma" betyder att han som talar inte har någon sprit hemma.
• Din tambur liknar alltmer en skoaffär.
• Du har varit förlovad i fyra år men har inte en tanke på bröllop.
• Du möter bekanta på stan som också bär på en mugg innehållande välling med svag kaffedoft, så kallad caffe latte.
• Alla dina vänner har samma åsikter som du.
• Det är skönt att vara ifred. Paradiset är att slippa se en enda människa på semestern.
• Den enda anledningen till att åka till Åland är den billiga maten och drycken ombord. Givetvis går du aldrig ens i land på Åland.
• Du bryr dig verkligen om vem som vinner "Idol" och "Let's Dance" på TV.
• Du mycket väl kan ha sandaler med sockor i.
• Du äter sylt till kötträtter.
• Du tycker det är helt normalt att cykla i snöväder.

Gregorius av Bengt Ohlsson

Titel: Gregorius

Författare: Bengt Ohlsson

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2004)

Antal sidor: 423

Baksidestexten:

I den här romanen vänder Bengt Ohlsson tillbaka till en av den svenska litteraturens klassiker: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Där skildras pastor Gregorius som en helg igenom avskyvärd människa - han framstår som liderlig, hycklande och inskränkt. När doktor Glas mot slutet av romanen berövar honom livet ter det sig närmast som en välgärning.

I Gregorius låter författaren pastorn själv berätta om det som ska komma att bli hans sista sommar, och hans gestalt får ett helt annat liv. Vi får följa hans uppväxt som exemplarisk son, och hans djupa och skamfyllda förälskelse i Helga, den unga flicka som en gång ska bli hans andra hustru. När Helgas otrohet blir uppenbar för honom kastas han ut i en malström av känslor: förtvivlan självförakt och en paradoxal hoppfullhet. 

Det är intressant grepp av Bengt Ohlsson att ta sig an Söderbergs roman där pastor Gregorius är en bifigur och låta honom komma till tals. I Ohlssons tappning får läsaren en annan och fördjupad bild av prästen.

Pastor Gregorius älskar verkligen sin hustru Helga, men vad innebär det att älska? Han har ofta predikat om kärleken, men tycks inte själv ha nåtts av begreppets innebörd. Han skyr den närhet som kärleken innebär, men han vill ha sin unga vackra hustrus kropp.

Den här romanens Gregorius är en i många stycken ömkansvärd gestalt. Han lyckas sällan sätta ord på sina känslor och stöter bort dem som han skulle kunna älska och bli älskad av. Det betyder inte att romanfiguren är någon fin och god människa. Det är något märkligt med hans fixering vid den unga hustrun, som han känt sedan hon var barn. Vi får veta hur han vid ett tillfälle när han och hans dåvarande hustru är på besök hos Helgas föräldrar råkar titta in i ett rum där Helga står naken framför en spegel och känner på sina bröst. Han kan inte sluta titta.

Då den första hustrun ligger för döden är hans tankar inte hos henne, utan han funderar på hur han ska kunna gifta sig med Helga.

Sammantaget tycker jag att detta är en riktigt bra roman. Den är välskriven och Gregorius porträtteras ingående med både sina goda och dåliga sidor.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 22: Läs en bok baserad på en annan litterär berättelse.

En smakebit på søndag - Nya tider på Flanagans

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Nya tider på Flanagans och är skriven av Åsa Hellberg. 

Frankie älskar att driva hotellet i London. Det gör inget att hennes syster, skådespelerskan Billie, fokuserar på filmkarriären i USA och är långt borta. Om bara Frankie har sin familj och teamet på Flanagans vid sin sida kan hon utföra mirakel. Men när hennes äktenskap spricker öppnas dörren till något Frankie har begravt djupt inom sig. Livet kraschar och det blir plötsligt tydligt att hon inte längre klarar sig på egen hand. För Billie kommer ropet på hjälp olägligt. Hon har precis landat filmrollen som alla stjärnor och konkurrenter vill han, hon har flyttat till New York och är vilt förälskad. Världen ligger öppen för henne. Men hur säger man nej till en älskad syster?

Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 9:

Nyårsafton 1999

Flanagans var fyllt till bristningsgränsen en kväll som denna och Frankie behövde en kort stund för sig själv innan tolvslaget, då hon skulle utbringa den sedvanliga nyårsskålen. Det var fortfarande svårt att greppa att det var hennes uppgift. För inte alltför länge sedan hade hon skrattat åt ansvar och traditioner. Skillnaden mellan den omhuldade och bortskämda kvinna hon en gång varit och den hon var idag var minst sagt milsvid. Livet hade fått ett allvar som hon inte räknat med på den tiden när allt handlat om henne själv.

Veckans mening v. 36

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna gång hämtad från Gregorius av Bengt Ohlsson.

Samvetet är rymligare än man tror.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!