Bandidosjuniorerna

Så är det dags igen. Det är Halloween, har det sagts mig. Ungar utklädda till spöken, häxor och monster ringer på och säger "Bus eller godis!"

Men stopp nu! Det är inte påsk nu. Och inte en enda teckning har de med sig. Det är ju så det går till. Man ritar påskbrev, klär ut sig, går runt och ringer på dörrar och lämnar ett påskbrev och säger Glad Påsk! Då får man lite godis som tack.

Men det häringa Halloween har ju en annan inriktning. Här tar de till ett grövre artilleri. Ge oss godis, annars ställer vi till med något bus. Glöm det! Mina barn får inte gå runt på Allhelgonahelgen och kräva godis, och andras barn får inget av mig.

När de där barnen växer upp, kommer de antagligen att gå med i Bandidos eller Hells Angels. Då åker de runt till restauranger och krogar och säger att betalar ni oss inte, bränner vi ner krogen. "Bus eller godis!"

Så stoppa den organiserade brottsligheten i tid. Jaga iväg alla ungar som ringer på dörren och säger "Bus eller godis!"

Umejuryn utsedd

Nu är det klart vilka som sitter i juryn för Umeå kommuns novellpristävling 2009. Det är:
Per Olov Enquist, författare
Gunnar Balgård, författare
Elin Claeson, kulturjournalist
Peter Kihlgård, författare
Svante Weyler, förläggare
Kerstin Wixe, kulturjournalist

Jag drabbades av skrivlust

Jag kom på en liten berättelse, som ropade att den ville bli skriven. Så därför skrev jag den. Den blev på nästan 4000 ord. Jag blev riktigt förtjust i den, så jag var bara tvungen att skicka den till Umeå kommuns novellpristävling. Tiden går ju ut den 31 oktober.

Tackar som frågar

Jag har just avslutat läsningen av Jennie Dielemans Tackar som frågar - Historien om några människor. Den var svår att komma in i till en början, eftersom det var fem olika personer/familjer som beskrevs, och det kunde gå ett antal kapitel innan man kom tillbaka till en viss person, så jag fick gå tillbaka ganska ofta för att försöka komma ihåg vad som hade hänt. Men mot slutet vävdes faktiskt de olika berättelserna ihop, så upplägget var inte helt knasigt. Är väl ändå inte säker på att jag gillade boken så där förtvivlat mycket. Det var lite för mycket "Rinkebysvenska" här och där för att jag skulle uppskatta det, men det är ju en fråga om tycke och smak förstås. Prisvärd var boken dock. Jag köpte den på Ica Maxi för 10 kronor!

Slarvige Ranelid

Jag läste just en recension i Nya Wermlands-Tidningen av Björn Ranelids senaste bok, Ansikte av eld. Recensionen var inte nådig. Förutom att recensenten säger sig bli galen över Ranelids "tråcklande", vilket gör boken några hundra sidor för lång, pekar hon på ett antal fel i boken. Inte minst studsar hon över att Ranelid låter bokens huvudperson möta Isaac Grünewald och dennes "lille son Ivan" i juni 1945. Men Ivan Grünewald var född i november 1911, och måste sålunda ha varit 33 år vid mötet. Läs hela recensionen här.
Men i flera andra tidningar, bland annat Svenska Dagbladet, är recensenterna devota som alltid, när det handlar om Ranelid.

Varför ha bråttom?

Det går en radioreklam just nu som jag tycker är så kul. I reklamsnutten är det en försäljare som vill sälja snabbare och billigare bredband. Då svarar kunden: "Nä, jag har inte bråttom. Och jag betalar så gärna."

Jag tycker att den är jättekul, men jag är inte säker på att jag ser det roliga på det sätt som bredbandsföretaget har tänkt sig. Antagligen ska jag skratta åt kunden och tycka att han är korkad, och därefter ska jag beställa ny bredbandsuppkoppling. Men jag har roligt, därför att jag tycker att kundens svar är så underbart. Han har inte bråttom!

Vi har alldeles för bråttom i vårt samhälle. Vi ilar själva och vi skyndar på våra barn från morgon till kväll. Då känns den där reklamsnutten så skön. Nästa gång telefonen ringer och någon vill sälja en snabbare bredbandsuppkoppling ska jag också svara så. "Nä, jag har inte bråttom." Ska bli kul att se hur försäljaren reagerar.

Le Clézio

Jean-Marie Gustave Le Clézio. Så heter 2008 års mottagare av Nobelpriset i litteratur. Jag måste erkänna att jag inte har läst en rad av honom, men det säger naturligtvis mer om mig än om honom. Nu kommer vi snart att få läsa folkets röst på tidningarnas fora på nätet, där en massa personer ondgör sig över att Svenska Akademien har valt "en okänd författare som man aldrig har hört talas om." Det var till och med folk som sade så i fjol när Doris Lessing fick Nobelpriset.

Det är lustigt det där att varenda kotte anser sig kompetent att uttala sig om ifall rätt person fick Nobelpriset. Ingen ondgör sig över att de inte har hört talas om Nobelpristagarna i exempelvis kemi, men alla som har läst en bok tycker att de har något att tillföra i diskussionen om litteraturpriset.

I Nya Wermlands-Tidningen idag fick fyra personer på stan svara på frågan vem de tyckte skulle få Nobelpriset i litteratur. Svaren var Stephanie Meyaer, Stieg Larsson, Theodor Kallifatides och Astrid Lindgren!!!

Personligen anser jag att Astrid Lindgren är alltför avliden för att få några litteraturpris över huvud taget. Men när hon fortfarande levde tyckte jag att det var ganska lustigt att var och varannan svensk var upprörd över att hon aldrig fick Nobelpriset. "Hon har ju glatt så många barn över hela världen." Jag undrar om det var någon utanför Sverige som förväntade sig att just Pippi Långstrumps skapare skulle hamna på samma lista som Heinrich Böll, Gabriel Garcia Marquez, John Steinbeck, Selma Lagerlöf och Ernest Hemingway.

Varför är inte lika många upprörda idag över att priset inte har gått till JK Rowlings. Hon har också glatt barn över hela världen. Nej visst nej. Hon är ju inte från Sverige...

En halvtimme kvar

Nu är det en halvtimme kvar tills Horace Engdahl ska avslöja vem som får 2008 års Nobelpris i litteratur. Vem ska vi gissa att det blir? Philip Roth kanske?

Fast Horace Engdahl har ju i en intervju sagt att "USA är för trångsynt och isolerat för att litterära förmågor ska kunna utvecklas på samma sätt som i Europa", så det blir kanske inte en amerikan ändå.