Ännu ett bokpaket

Idag kom ett bokpaket från Modernista. Det innehöll romanen Iskall sol av den isländska författaren Lilja Sigurðadóttir. 

Veckans kulturfråga v. 39 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Hösten kommer med mörker, men det kan ju finnas ljus i kulturen. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka kulturella händelser ser du fram emot i höst?

 

Precis som Linda tycker jag att det är jätteintressant vem som Svenska Akademien tilldelar Nobelpriset i litteratur. En sak är säker och det är att jag aldrig gissar rätt.

Ifjol var jag dock i gott sällskap. Det var nog ingen som hade förutsett att Abdulrazak Gurnah skulle tilldelas priset. Handen på hjärtat, hade du ens hört talas om honom?

Kan det svarta Afrika belönas två år i rad? Det är fullt möjligt, men är det troligt? I så fall är som vanligt min kandidat kenyanen Ngũgĩ wa Thiong'o. Han tillhör som många gånger tidigare bookmakingföretagens favoriter. Unibet har annars Salman Rushdie som favorit, men det har jag svårt att tänka mig. En annan favorit är fransmannen Michel Houellebecq. Det är en författare jag inte vet ett dugg om.

Vem vet? Ledamöterna i Svenska Akademien kanske väljer att bli politiska. Då kan det bli den ukrainske författaren Serhij Zjadan.

Dagens visdomsord 2022-09-28

Stick ditt svärd tillbaka i skidan: ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd. (Jesus)

Ett bokpaket

Ett bokpaket har ramlat in. Det är Ormens år av Ulrika Ewerman. Boken är utgiven på Bookmark Förlag.

Tisdagstrion: Skor & kläder (i titel, på omslag, i handling)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat skor & kläder (i titel, på omslag, i handling). Här är min trio: 

Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien.
Här har Agrell skrivit en verklighetsbaserad historia om paret Petrov, två sovjetiska underrättelseofficerare, som hoppar av i Australien. Fru Petrova vill egentligen inte alls hoppa av, men eftersom maken har gjort det har hon inget val. Om hon återvänder till Sovjetunionen kommer hon att avrättas, eftersom Sovjetunionen även dödade släktingar till avhoppare.
Riktigt intressant var den del som handlade om Sverige. Vem hade kunnat ana att både Hjalmar Brantings son Georg B och den kände diplomaten Sverker Åström lämnade information till den sovjetiska ambassaden.
Georg Branting hade kodnamnet Senatorn (han satt i första kammaren) och Sverker Åström hade namnet Uso (getingen.)

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman handlar om ägaren av ett modevaruhus, fru Ingeborg, och hennes förfall. Den sägs vara ett psykologiskt mästerverk, men tyvärr har nog boken åldrats. Det är ju nästan 100 år sedan den kom ut.
Jag tyckte ärligt talat att boken var ganska tråkig, och inte blev det väl bättre av alla latinska och franska sentenser som författaren kryddat boken med.
Det fanns nog inte en enda vettig person i boken. Ingeborgs son Kurt älskar sin mamma och kan inte tänka sig att gifta sig så länge mamman lever. (Hur sjukt är inte det?) Men han får ändå ihop det med mammans väninna, en narcissistisk skådespelerska. Ingeborgs dotter Sussi gör inte mycket väsen av sig. Hon är olycklig i största allmänhet. Hennes fästman, Louis de Lorche, är en svag ynkrygg som tycker att "allt är lika bra." Honom förälskar sig fru Ingeborg i. Och så har vi då hembiträdet, Tysta Marie, som går omkring hela dagarna och mumlar för sig själv.

Här blir det ännu en Hjalmar. Den här gången är det Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, som får vara med därför att det finns en hatt på omslaget.. En bok skriven 1905 med en för den tiden upprörande innehåll. Doktor Glas har inget till övers för Gud och kyrkan, och när en ung vacker kvinna, gift med en vämjelig präst, kommer till honom och beklagar sig, eftersom hon inte vill ligga med maken utan bara med sin älskare, då ställer sig doktorn på hennes sida.
I början handlar det bara om att säga till prästen att  av medicinska skäl låta bli sin unga hustru, men snart börjar doktor Glas fundera över om inte det bästa vore att en gång för alla lösa Helga Gregorius' problem. Vore det så fel om han tog livet av pastor Gregorius och därmed lät Helga bli fri igen? Doktorns förälskelse i Helga Gregorius påverkar naturligtvis hans ställningstagande.
Men har man rätt att döda en människa för att rädda en annan?

Veckans mening v. 38

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Metro 2033 av Dimitry Glukhovsky. 

Man betraktade böcker som något heligt, som det sista minnet av en vacker värld som höll på att falla i glömska.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!   

Dagens visdomsord 2022-09-20

Det modigaste man kan göra är fortfarande att tänka själv. Högt. (Coco Chanel)

Tisdagstrion: Tre boktitlar som börjar på samma bokstav

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat tre boktitlar som börjar på samma bokstav. Här är min trio: 

Belgravia är berättelsen om en hemlighet. En hemlighet som nystas upp bakom de eleganta portarna i Londons mes exklusiva kvarter. Det är 1840-tal - moderna tider, då till och med en nyrik industrialist som James Trenchard och hans hustru Anne börjar få tillträde till de fina salongerna. Men vad har de för hållhake på Lady Brockenhurst, som tillhör en av landets äldsta familjer? Historien tar sin början kvällen innan slaget vid Waterloo 1815, på hertiginnan av Richmonds numera legendariska bal, där två familjers liv förändras för alltid...
Författaren Julian Fellowes är inte vem som helst. Det är han som skrivit manuset till alla delarna i TV-serien Downton Abbey. Här har han skapat ännu en värld av glitter och flärd, men den utspelar sig tidigare än Downton Abbey. Han verkar ha lagt ned stor möda på att ge boken en känsla av historisk autencitet. Där det är möjligt har han lagt in händelser som faktiskt ägt rum. Balen kvällen före slaget vid Waterloo 1815, som arrangerades av hertiginnan av Richmond är en historisk verklighet.
Någon greve och grevinna av Brockenhurst har däremot aldrig existerat. Givetvis måste det finnas uppdiktade personer, om det ska gå att skapa en sådan här berättelse. Här finns de fina familjerna, som är noga med att deras barn inte ingår några mesallianser, det vill säga äktenskap med någon i lägre social ställning. Samtidigt är 1800-talet en ny epok, där det finns män som startar industrier och bygger hus, vilket skapar ett förmöget borgerskap. Denna senare grupp har sålunda mycket pengar, men de adliga familjerna ser ner på dem.
Boken är fylld av kärlek, hat, avund, lojalitet och intriger. En kombination av människans ädlaste och uslaste egenskaper, vilket borgar för en bra roman. Och en bra roman är det. Det är en verklig bladvändare. Jag vill bara ha mer och mer.
Det enda negativa jag egentligen har att säga är inte något som ska läggas författaren till last, utan det handlar om översättarens arbete. Visst vet jag att man på engelska kan avsluta ett samtal med orden "good day to you", men "goddag till dig" är ingen bra översättning! Där finns även grammatikfel som jag stör mig på.
Sammantaget ger jag ändå boken Belgravia högsta betyg. Om du tyckte om Downton Abbey, ska du definitivt läsa Belgravia!

Bibliotekarien i Auschwitz är ännu en bok om det fruktansvärda som hände för 80 år sedan. Händelser som fått ett eget ord - Förintelsen. Men bara för att ämnet har behandlats i tidigare böcker så är detta inte någon onödig bok. Den bygger på den sanna historien om överlevaren Dita Kraus. Författaren har träffat denna kvinna, han har läst hennes makes bok (han var också i Auschwitz och de gifte sig ett antal år efter befrielsen) och han har besökt Auschwitz och andra platser som beskrivs i boken. Att Dita överlevde får ses som något av ett mirakel. Nazisterna genomförde massutrotningen på ett metodiskt sätt. I Auschwitz fanns den beryktade läkaren Josef Mengele, som använde judar för att kunna göra märkliga och vedervärdiga experiment. Miljoner judar mördades. Ändå fanns det människor som fick uppleva krigsslutet och Dita var en av dem. Idag är hon 93 år och bor sedan länge i Israel. Snart är överlevarna borta. Samtidigt kan vi märka att de som förnekar Förintelsen ökar i antal. Därför är böcker som denna så viktiga. "Om detta må ni berätta."Bibliotekarien i Auschwitz" är en gripande skildring av en monstruös tid. En mycket välskriven bok som jag hoppas att alla vill läsa.

Vilken märklig bok detta var. Markus Zusaks bok Boktjuven. På baksidestexten kan man läsa att nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.
Vad jag inte förstod innan jag började läsa boken var att den innehöll så mycket mörker. Det är definitivt ingen feel good-roman. I början hade jag svårt att förstå den, men snart trollbands jag av berättelsen. Det finns strimmor av ljus även i en värld fylld av mörker. För det är en mörk värld vi får möta, i en liten by i Tyskland under åren 1939-43. Döden, som är bokens berättare, har mycket att göra. Det är så många själar som han ska hämta.
När jag kom till slutet av boken hade jag tårar i ögonen. Kunde inte Liesel ha fått slippa en del av all den omänskliga sorg hon drabbades av? Men det här var Nazityskland under brinnande krig. Det var ingen lycklig tid.
Det är en fin bok, som jag gärna rekommenderar. Men bitvis gör den ont att läsa.

Tjänstekvinnans son av August Strindberg

Titel: Tjänstekvinnans son

Författare: August Strindberg

Förlag: Albert Bonniers Förlag (1974)

Antal sidor: 175

Pojken Johan, som växer upp i små omständigheter, son till en kryddkrämare och en tjänstekvinna, bygger under barndom och ungdomsår upp en stark revanschlust; berättelsen om hans utanförskap är inte bara en en allmängiltig skildring av ungdom och ensamhet utan också en del i Strindbergs medvetna konstruktion av sig själv som människa och författare: en messianskt utvald, känslig själ som också - och kanske just därför - är missförstådd och motarbetad.

Mitt exemplar av Tjänstekvinnans son ingår i något som Albert Bonniers Förlag kallar August Strindbergs mästerverk i urval. Bland de romaner som finns i dessa böcker återfinner vi Röda rummet, Det nya riket, Hemsöborna, Fröken Julie och ett antal andra.

Jag misstänker att Tjänstekvinnans son som jag just läst bara är första delen av ett större verk, för när Modernista gav ut den 2020 hade den 591 sidor, och mitt exemplar har bara 175 sidor. Konstigt i så fall att Bonniers inte tagit med allt.

Men om jag ska säga något om den bok jag läst, så är det att den är alldeles förfärligt tråkig. Det känns som att Johan med sina grubblerier krånglar till allting för sig. Detta gör att han ständigt blir undanskuffad. Jag skulle vilja ta tag i honom och ruska om honom och säga åt honom att skärpa sig. Tyvärr är det ingen i boken som gör det.

Det tog lång tid för mig att läsa boken, trots att den var tunn. Detta beroende på att jag somnade hela tiden. Så för den som har sömnproblem kan jag rekommendera denna bok.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 29: Läs en bok som gavs ut före 1922.

Kjell Espmark död

Ledamoten i Svenska Akademien, Kjell Espmark, är död. Han blev 92 år.

Espmark var författare och litteraturvetare samt professor vid Stockholms universitet. Han invaldes i Svenska Akademien 1981 på stol nummer 16. Han efterträdde språkforskaren Elias Wessén.

En smakebit på søndag - Metro 2033

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Metro 2033 och är skriven av Dmitrij Gluchovskij. 

Moskva år 2033. Civilisationens nordligaste utpost, en ensam metrostation, attackeras av gåtfulla varelser som uppstått i det sista kriget. Världen ligger i ruiner, jordytan är kontaminerad och ett rov för solens dödliga strålar. En sista människospillra har sökt skydd i Moskva-metron, världens största atombombssäkra bunker, där stationerna har omvandlats till små statsstater med egna ideologier och styrelseskick. Överallt pågår en ständig kamp om livsutrymmet, vattenfiltren, elaggregaten och svampodlingarna, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna. En ung man tvingas ut på en farlig vandring genom den underjordiska labyrinten av tunnlar schakt och sidospår, där ingen vet vad som väntar bakom nästa kurva.

Smakbiten är hämtad från sidan 32:

Där sitter du på din postering och värmer dig vid elden. Plötsligt hör du: ett regelbundet eko någonstans i tunnelns djup, ett dovt knackande - först på avstånd, helt tyst, och sedan allt högre. Ljudet kommer närmare. Och i nästa ögonblick hörs ett kusligt, öronbedövande vrål, så nära att du nästan kan ta på det... Panik! Alla kommer på fötter och börjar stapla sandsäckar och lådor, och vaktchefen skriker för full hals: "Alarm!"

Från stationen skyndar reservtruppen till undsättning. vid 300 meter avtäcker de maskingeväret och här, vid den yttersta posteringen, där man när som helst kommer att ta emot det första slaget, kastar sig folk till marken bakom barrikaden av sandsäckar, riktar sina karbiner mor tunnelns gap och siktar... Till sist, när blodsugarna kommit helt nära, slår man på strålkastaren - och i den starka ljusstrålen syns sällsamma, mardrömslika silhuetter. Nakna, svartglänsande hudar, enorma ögon och munnar som bottenlösa hål. Med taktfasta steg går de mot barrikaden, mot människorna, mot döden, upprätta, närmare och närmare. Tre... fem... åtta kräk... Och den främste i ledet kastar plötsligt tillbaka sitt huvud och utstöter ännu ett vrål som skär genom märg och ben.

Veckans mening v. 37

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Metro 2033 av Dimitry Glukhovsky. 

Men alla odöda väckte hans avsky, och inte för att de fyllde honom med skräck, men att tänka på dem utan att drabbas av oro, vilket han kunde när han tänkte på faror som utgick från människor, det gick helt enkelt inte.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Bibliotek och böcker

De som följer min blogg vet att jag tycker att biblioteken är oerhört viktiga. Jag går ofta till det lilla biblioteket här i Vålberg och lånar böcker. Givetvis är utbudet begränsat på en liten ort, men visst hittar man många av de viktiga författarna. Om den bok jag vill ha inte finns där så beställer jag den så kommer den från det bibliotek i Värmland där den finns inne.

För några dagar sedan var jag i Karlskoga på kundbesök. Jag fick oväntat ett par timmars lucka i mitt schema, och då åkte jag givetvis till biblioteket i centrum av staden. Jag ville inte låna någon bok utan ville bara sitta och bläddra i en bok medan jag väntade. Men var är romanerna, undrade jag. Det fanns många hyllor med facklitteratur och även en hel del hyllor med deckare. Men var finns resten?

Till slut hittade jag några hyllor i ett hörn med skönlitteratur som inte var deckare. Jag ville ha tag i en viss bok av August Strindberg. Men det fanns inte en enda bok av denne författare. Då gick jag till lånedisken där en ung kvinna verkade arbeta. På hennes brytning förstod jag att hon nog inte bott i Sverige så många år, men inget ont i det. Jag frågade efter den specifika boken och hon letade i deras register i datorn. Hon hittade den, men det visade sig att den var i magasinet. Hon var vänlig och gick iväg för att hämta boken, men jag förstod på henne att Strindberg var en författare hon aldrig hört talas om.

Men är det inte lite lustigt att inte en enda av Strindbergs böcker står framme i ett kommunalt huvudbibliotek? 

En bok från biblioteket

Idag kunde jag hämta en bok som jag köat för på Vålbergs bibliotek. Det är Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij. Den ser jag fram mot att läsa.

Helgfrågan v. 37

Helgfråga från Mias bokhörna. Denna vecka handlar det om e-böcker. Helgfrågan lyder:

På söndag är det e-bokens dag. Hur går det med ditt läsande av e-böcker?

Enkelt svar: Det går inte alls. Jag har aldrig läst någon e-bok. Det ska vara "riktiga" böcker.

Veckans kulturfråga v. 37 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Som alla vet har vi nyss haft riksdagsval. Lindas fråga handlar dock inte om valet, men om bra kultur som på något sätt har politisk koppling. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka kulturella verk med politisk koppling uppskattar du?

Jag väljer tre böcker som har några år på nacken.

Dödssynden är en modern klassiker. Boken kom ut 1960 och väckte stor uppmärksamhet. Den tilldelades Pulitzerpriset.
Man skulle ju tro att författarinnan, Harper Lee, därefter skulle skriva en massa böcker och rida på framgångsvågen, men denna bok såg länge ut att bli hennes enda. Tills författarinnan, som avled ett par månader före sin 90-årsdag i år, plötsligt gav ut en andra bok 2015. 55 år efter debuten kom hennes andra bok - Ställ ut en väktare. Den boken skrevs före Dödssynden, men utspelar sig senare. Det var skriverierna kring detta som fick mig nyfiken på Dödssynden. Jag måste motvilligt erkänna att jag inte kände till den tidigare.
Dödssynden utspelar sig i en liten stad i Alabama i den amerikanska Södern i mitten av 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Advokaten Atticus Finch försvarar honom, vilket inte uppskattas av alla. Varför bry sig om att hålla en rättegång mot en neger, när man lika gärna kan lyncha honom direkt?
Bokens berättare är advokatens åttaåriga dotter Scott (Harper Lee själv?). Den skarpsinniga flickan ser igenom samhällets förljugenhet. Hur kan hennes lärarinna tycka så synd om judarna i Tyskland, samtidigt som hon inte har det minsta till övers för de svarta i den egna staden?
I boken används orden neger och nigger hela tiden. Det här är en bok som man definitivt inte får byta ut dessa ord mot andra som är mindre stötande idag. De behövs för att man ska förstå det samhälle som beskrivs. Det går inte att byta ut ett ord som "niggerälskare" mot "afroamerikanälskare", för då skulle man helt radera det rasistiska samhälle som beskrivs.
Dödssynden är en riktigt bra bok, och jag förstår att den blev mycket uppmärksammad när den gavs ut 1960. Det var en tid när svarta i sydstaterna fortfarande förvägrades rätten att rösta och svarta och vita hade olika offentliga toaletter, skilda skolor och skilda säten i bussarna.

Sedan får det bli Harriet Beecher Stowes roman Onkel Toms stuga. En bok som när den först kom ut på svenska även hade titeln Negerlifvet i Nord-Amerikas slafstater.
Boken kom ut 1852, och avsikten var att avslöja grymheterna i slavsystemet. Det innebär dock inte att Stowe stod fri från rasistiska tankar. Är vi inte alla barn av vår tid? När hon skriver om en svart kokerska att hon är duktig på att laga mat precis som alla andra av hennes ras, så är detta naturligtvis också ett rasistiskt synsätt. Även positiva omdömen är rasistiska, när de bygger på synen att människan kan bedömas utifrån ras. Och vem skulle idag benämna svarta barn som "krullhuvuden"?
Men man ska inte läsa boken med moderna glasögon, utan istället se till hur den kan ha blivit emottagen på 1850-talet. I USA såldes boken i hela 300 000 exemplar, vilket gjorde den till den mest spridda boken efter Bibeln! Den satte fart på debatten om slaveriet och anses ha haft en stor betydelse för beslutet att förbjuda slaveri i USA.
Harriet Beecher Stowe fick träffa president Abraham Lincoln i början av inbördeskriget, och då ska presidenten ha sagt: "So this is the little lady who made this big war?"
Idag används ibland "Onkel Tom" som en nedsättande benämning på svarta som inte kämpar för sina rättigheter. Det tycker jag är djupt orättvist mot romanens Onkel Tom. Förvisso är han en man som för det mesta finner sig i sin lott och bara önskar sig en god "massa", men i romanen symboliserar han godheten, i bjärt kontrast till slavhandlarna. Den religiösa Harriet Beecher Stowe ville nog förvisso inte att de svarta skulle göra blodig revolution, men hon var övertygad om att om man bara spred informationen om slaveriets omänsklighet, så skulle hennes land avskaffa det. Och hon fick ju faktiskt rätt.

Hertha är en feministisk klassiker. Fredrika Bremer låter romanens Hertha föra en kamp för att kvinnan ska kunna erhålla samma rättigheter som mannen. Kravet gäller något för oss så självklart som att kvinnan ska bli myndig och ha rätt att disponera över egen egendom. Detta var en tid där kvinnans far var hennes förmyndare och när hon gifte sig blev maken hennes målsman. Änkor var dock myndiga.
1825 hade Lagkommittén lagt fram förslag om att ogifta kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder. (Männen blev myndiga vid 21.) I slutet av boken finns en bilaga, där man kan läsa hur Högsta Domstolen och två hovrätter i bestämda ordalag avstyrker förslaget. Ett argument emot att en ogift kvinna skulle bli myndig var att hon ju skulle upphöra att vara myndig när hon gifte sig. Att hon då skulle kunna fortsätta att vara myndig var alltför radikalt för att det överhuvudtaget skulle föreslås. Vidare framhölls att det var bra för kvinnan att vara omyndig, eftersom hon kunde riskera att genom okloka beslut förlora sina tillgångar. Det var alltså för hennes eget bästa. (Att hävda att det är för en grupps bästa att de inte får vara fullvärdiga medborgare var ett argument som även användes för slaveriet i USA!)
Det är mycket intressant och upplysande att i romanens form läsa om hur en kvinna ställer krav på att kvinnor ska få möjlighet att utvecklas. Dock är det så att en roman från 1856 givetvis är skriven på ett helt annat sätt än dagens romaner. Boken är så poetisk, och ibland tappar jag koncentrationen när björkarna har susat, fåglarna har kvittrat, humlorna har surrat alltför länge. 
Fredrika Bremer var utan tvekan en beläst kvinna. Där finns mängder av vittra anspelningar, inte minst till nordisk mytologi, vilket ställer krav på läsaren, och det tycker jag är roligt. Jag fick slå upp ett och annat. Upp med en hand alla som vet vem Nidhögg var ;)
För min del hade boken gärna kunnat vara hundra sidor kortare, så att inte den feministiska kampen hade bäddats in i naturromantik, mytologi och böner till Gud. Men kanske var det nödvändigt för att dåtidens läsare skulle ta till sig bokens budskap.

Dagens visdomsord 2022-09-14

Whisky är bra mot ormbett och därför bör den aldrig saknas i ett sovrum. (Brendan Behan) 

Tisdagstrion: Fönster, dörrar, portar & portaler

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat fönster, dörrar, portar & portaler. Här är min trio:   

Folk med ångest av Fredrik Backman är en orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den ... tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas version av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden?

Skönhetens väg är en roman skriven av Martha Hall Kelly.

Så här beskrivs boken i baksidestexten:
"Caroline är volontär på franska ambassaden i New York och har precis mött männen i sina drömmar. På andra sidan Atlanten tar den polska sextonåringen Kasia spionuppdrag för att imponera på pojken hon älskar. Samtidigt ser den unga tyska läkaren Herta inget annat val än att börja arbeta i ett koncentrationsläger för att försörja sig.
Efter att Kasia tillfångatagits av tyskarna möter hon Herta under omständigheter som saknar motstycke i vår historia. Men Carolines välgörenhetsarbete tar henne till Europa, där hennes och Kasias vägar möts."

Detta är en riktigt intressant roman, som har verklighetsanknytning. Caroline Ferriday ägnade en stor del av sitt liv åt att först hjälpa föräldralösa barn i Frankrike, och efter kriget hjälpa "kaninerna" från koncentrationslägret Ravensbrück, det enda lägret som bara hade kvinnliga fångar. "Kaninerna" var kvinnliga fångar som man gjorde experiment genom att operera in olika former av föroreningar i deras ben. Beteckningen fick de därför att benen blev så svårt skadade att de fick hoppa istället för att gå och de var också försökskaníner.
Även läkaren Herta Oberheuser har funnits. Hon var en hängiven nazist och var med och utförde de fruktansvärda experimenten. Dessutom avlivade hon ett stort antal fångar. Hon dömdes efter kriget för brott mot mänskligheten.
Lägerfången Kasia har också en förlaga i verkligheten, men namnet och hennes berättelse innehåller fiktiva delar.
Författaren låter alla tre omväxlande berätta sina historier. Jag kände inte alls till historien om "kaninerna". Det är en förfärlig historia, men Martha Hall Kelly har gjort en grundlig research och har, genom att i romanens form ge liv åt bortglömda människor, utfört en viktig gärning. 
Det är inte en rakt igenom lättläst bok. Det beror inte på att den skulle vara illa skriven, utan på att det handlar om människor som utsattes för ofattbar grymhet i en tid som inte ligger mer än åttio år bakåt i tiden. Den som läst Boktjuven av Markus Zusak och Ung i ghettot av David Safier kommer att ha stor behållning av Skönhetens väg. Detta är en roman som jag varmt rekommenderar.

Sluta aldrig fly är ännu en av Harlan Cobens spänningsromaner. Som vanligt har han skapat en bladvändare, som innehåller en hel del vändningar. Saker är inte alltid som man tror.

Huvudpersonen Win är historiens berättare. En inte rakt igenom trevlig person. En löjligt rik man som njuter av att ta till våld. Ändå är det honom läsaren måste hålla på, eftersom många av de andra karaktärerna är mycket värre.

Många författare av deckare och spänningsromaner skapar en huvudperson som får hänga med i bok efter bok. Så gör dock inte Harlan Coben. Han skapar hela tiden nya karaktärer, vilket ger varje bok en fräschör. Den ena är inte den andra lik.

Här får vi följa den något sarkastiske Win i hans jakt på sanningen. Vem kidnappade Patricia? Vem stal familjen Lockwoods tavlor? Var det flera personer inblandade i bortförandet av unga flickor som våldtogs och mördades? Svaren får vi inte förrän alldeles i slutet av boken. Och det visar sig att sanningen är en helt annan än man hade kunnat tro.

Shuggie Bain av Douglas Stuart

 Titel: Shuggie Bain

Författare: Douglas Stuart

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2021)

Antal sidor: 461

Året är 1981 och industristaden Glasgow är nere för räkning under Thatchers järnhårda styre. Varven och stålverken ligger utspridda längs floden Clyde som rostande dinosaurier. Invånarna kämpar för att överleva. Agnes Bain har alltid haft större drömmar än så, med sitt svarta hår och sina skinande tänder liknar hon en riktig stjärna, ämnad för något finare och bättre. Men när hennes man lämnar familjen faller allt samman. Agnes och de tre barnen försöker bygga upp en ny tillvaro i en litet gruvsamhälle avund. Agnes medicin heter öl och vodka men det blir snart barnens uppgift att ta hand om henne. Shuggie Bain, minstingen, är den som håller ut längst. Han drömmer sig också bort, från gruvområdet och de hånfulla blickar som aldrig låter honom glömma att han är annorlunda.

Shuggie Bain av Douglas Stuart beskriver en dysfunktionell familj där yngsta barnet Shuggie är huvudpersonen. Mamman Agnes verkar alltid kunna fatta fel beslut. Hon lämnade maken som hon hade de äldsta barnen med och flyttar in hos sina föräldrar tillsammans med den tämligen odräglige taxichauffören som hon får sonen Shuggie med. Den notoriskt otrogne nye maken tröttnar till slut på Agnes drickande och placerar familjen i ett hus i ett område där arbetslöshet och misär är det normala. Själv ger han sig av och flyttar ihop med en ny kvinna.

Allt kring Agnes faller samman. Hon sjunker djupare ner i alkoholismen och snart är Shuggie ensam med henne. Det blir han som får ta hand om mamman istället för tvärtom.

Boken ger hela tiden en känsla av hopplöshet. Det blir aldrig bättre; i vart fall inte någon längre tid. Och detta är nog vad författaren velat få fram. När arbetslösheten bredde ut sig i spåren av nedläggningen av gruvor och industrier förlorade människor hoppet om att det någonsin skulle ljusna.

Shuggie Bain är en bra bok. Men den är verkligen dyster.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 38: Läs en bok som belönats med Bookerpriset.

En smakebit på søndag - Som en riktig man

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Som en riktig man och är skriven av Lena Liljendahl.

Johan har sett fram emot att bli pappa i hela sitt liv, men när det väl händer är han ändå inte beredd. Trots varningarna har han inte kunnat föreställa sig vad oron, vaknätterna och förkylningsvabbandet skulle göra med honom. Och ändå finns det - tack vare ett välordnat samhälle - både fadervårdscentral och papparum på de stora arbetsplatserna. Allt för att männen ska kunna fullgöra sin viktigaste uppgift: att ta hand om sin avkomma. Men Johan håller på att gå sönder inombords. Att både ta hand om ett litet barn och sköta ett deltidsjobb som marknadsassistent är svårare än han trodde. Samtidigt har hans fru Sara fullt upp med sitt chefsjobb och kan varken erbjuda stöd eller tröst. Situationen blir en stor prövning för förhållandet - och inte blir det bättre när de anställer barnpojken Pål. Som en riktig man är en skarp, engagerande och underhållande roman om vad som händer när könsrollerna kastas om.

Smakbiten är hämtad från sidan 15:

Johan la sig raklång ner i soffan med en av prydnadskuddarna under huvudet. Han stirrade upp i taket och såg en liten, liten spricka i målningen som han följde med blicken. Den hade han aldrig sett tidigare. Men så var det inte heller ofta han låg så här - rakt upp och ner i vardagsrummets trendiga koboltblå soffa i sammet - och glodde upp i taket. Det hade han oftast inte ro till. Det fanns ju alltid något här hemma att fixa med. Det fanns det nog även nu. Egentligen borde han dammsuga. Eller gå ut i köket och se efter om det fanns något at förbereda till middag. Men här låg han, fortfarande med skorna på, utan att bry sig. Det var hans snyggaste skor, och välputsade var de också. Han hoppades att det blänkt om dem när han stått på scenen och talat tidigare i dag.

Fem andetag låg han så. Sen reste han sig upp, borstade bort lite osynligt smuts som eventuellt kommit på soffan från hans skor och gick ut till städskrubben i hallen för att dra ut dammsugaren och börja städa.

Veckans mening v. 36

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Som en riktig man av Lena Liljedahl. 

Om det är män eller kvinnor tänker väl bara såna där gapiga och ovårdade mäninister på.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Veckans kulturfråga v.36 2022

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Linda har synpunkter på bokformat och undrar vad vi föredrar. Hon är bland annat mycket förtjust i danskt band. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilket bokformat föredrar du och varför?

Jag föredrar absolut traditionella böcker med hårda pärmar. Jag är inte speciellt förtjust i pocketböcker, som har så liten stil. Dessutom tycker jag att "vanliga" böcker gör sig bäst i bokhyllan. Dock kan det irritera mig att dagens böcker är så omfattande. Får dessa författare betalt per ord? (Luftigheten i texten påverkar givetvis också.) Många gamla klassiker är betydligt tunnare, och ändå har författarna fått fram sitt budskap. Ta fram valfri roman av Pär Lagerkvist och jämför med Dan Browns eller Jan Guillous böcker.

Dock kan jag hålla med Linda om att danskt band är fint. Sköna, mjuka pärmar som ändå ger en riktig bokkänsla.

Ljudböcker och e-böcker har jag inte fallit för. Jag vill hålla böckerna i händerna.

Dagens visdomsord 2022-09-07

Han använder statistik som en berusad använder en lyktstolpe - som stöd snarare än upplysning. (Andrew Lang) 

Precis så är det :D

Ett bokpaket

Idag kom det ett bokpaket igen. Som så ofta kommer det från Modernista. Två böcker innehöll det. Först Ond tro av Anna Bailey. Hon är en brittisk kriminalförfattare och detta är hennes debutroman. Originalet heter Tall Bones. Den andra boken, Mirakelkammaren (originalets titel: Miracle Creek), är en spänningsroman skriven av Angie Kim, en amerikansk författare som är född i Korea. Detta är också en debutroman, som vunnit en Edgar Award för Bästa debut, en ITV Thriller Award och den har valt till en av Årets bästa böcker i Time, Washington Post och på The Today Show.

Tisdagstrion: Svart & vitt (i titel, på omslag, i handling)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat svart & vitt (i titel, på omslag, i handling). Här är min trio:  

Den första dyker upp i skallen direkt: Joyce Carol Oates Svart flicka - Vit flicka.
Den svarta flickan heter Minette och den vita flickan heter Genna. De är rumskamrater på Schuyler College.
Genna är uppvuxen i en utpräglat liberal familj och gör allt för att bli vän med Minette. Men Minette är inte det minsta intresserad. En mer självupptagen person än Minette får man leta efter.
Snart utsätts Minette för trakasserier på skolan med tydliga rasistiska förtecken. Genna ställer givetvis helhjärtat upp för Minette, men är den svarta flickan verkligen ett offer?
Samtidigt får vi följa Gennas komplicerade förhållande till sina föräldrar, inte minst fadern som är en radikal hippieadvokat.
Boken är givetvis mycket amerikansk, men ändå intressant. Den fängslar och griper tag i läsaren.

Dr Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Här möts det svarta och det vita på ett annat sätt.

Dr Jekyll är som bekant läkaren, som genom att dricka en drog förvandlas till den ondskefulle och amoraliske mr Hyde. Jag trodde att Dr Jekyll skulle ses som "den gode", men så enkelt är det inte. Dr Jekyll är en man som vid sidan av sin roll som god samhällsmedborgare även har en mörk sida. Han lever ut sina skamliga lustar, men vari dessa består nämns inte i boken. Där får man gissa, och det gjorde säkert läsarna på 1800-talet gärna.
Genom mr Hyde kan han då och då helhjärtat ägna sig åt sitt perversa leverne, och han njuter av det. Men när han åter blir Dr Jekyll är det inte en god människa som möter oss. Han släpper loss mr Hyde för att på nytt kunna erfara ondskefull njutning, vilket även innebär att han mördar en oskyldig människa.
Givetvis leder allt till döden för de båda tvillingindividerna. 1800-talets människor var väl förtrogna med orden i Romarbrevet: "Syndens lön är döden." Boken ger även en påminnelse om att ingen människa är enbart god eller enbart ond. Vi bär alla både det goda och det onda inom oss.

Den sydafrikanska nobelpristagaren Nadine Gordimers roman Julys folk torde inte ha mottagits positivt av hennes hemlands styresmän. Boken kom ut under apartheidsystemets dagar och handlar om ett tänkt inbördeskrig som just brutit ut.
Läsaren får inte veta så mycket om hur striderna går, men det finns anledning anta att regimen är på väg att falla och att de svarta med stöd av bland andra ryssar och kubaner kommer att gå segrande ur kriget.
En vit familj har flytt från sitt hem tillsammans med sin svarte tjänare. Tjänaren July tar med dem till sin egen hemby. Hur ska en vit familj klara sig i den lilla byn, när det inte bara är att gå till en affär och köpa allt vad de kan tänkas behöva? Steg för steg märker de också hur maktförhållandena förändras. I de svartas by är den vita familjen inte längre herrar.
Ett mycket intressant perspektiv tycker jag. De vita i Sydafrika bör nog vara tacksamma över att övergången från apartheidsystemet till demokrati gick fredligt tillväga och att den kloke Nelson Mandela inte försökte hämnas på de forna herrarna.
Det enda som stör mig i boken är att den på något vis saknar början och slut. Den vita familjen och July har redan kommit till den byn när boken börjar och när texten är slut på sista sidan vänder jag förvånat blad för att få veta hur det går, men Gordimer låter mig sväva i ovisshet. Icke förty är det en bra bok, om än dramaturgiskt annorlunda uppbyggd än vad jag är van vid.